Livets stora och små frågor

Jag är rå och kall och inte så barnkär att jag vill offra mitt och makens liv. Kanske låter hemskt men så är det. För mig är adoption absolut ett alternativ ... även om det även där inte är någon försäkring på att man får ett normalt barn.

Usch!

Vidmin förra graviditet oroade jag mig inte ett smack för att ngt skulle vara fel. Jag var mest orolig att jag skulle få en förlossningsdepression och inte kunna ta hand om mitt barn.
Min sambo var JÄTTEOROLIG och nu, när jag hunnit bli 38, och är mer påläst och har hört mer om vad som egentligen kan gå snett får jag fasen magknip. Jag fasaar för ett sådant besked och beslut som man kan få och jag vet att min sambo skulle känna att vi borde avsluta för han tror inte han skulle klara livet med ett gravt handikappat barn. Ärligt av hnom, kanske helt felakig slutsats, men väldigt stor påverkan på beslutet och vår relation..

Jag önskar nästan att jag inte visste så mycket som jag vet, framförallt om de åldersrelaterade risksiffrorna.

IBLAND snuddar jag vid tanken att man kanske inte borde få barn så här sent och att det är därför kroppen vägrar. Är det ngn annan som känt så ngn gång?

Innan jag går måste jag bara slänga in en gammal goding:

passionsblomman - tusen gånger minst!!!

Efter vad jag har sett på nätet nu så visar inte moderkaksprov på ryggmärgsbråck men att fvp gör det. Kanske något som talar för att göra fvp istället?

Får man göra såna här prover bara för att man vill, även om inte KUB har gett dåliga siffror eller man själv inte är för gammal osv?

Oj det klippet kom lite fel i era allvarliga diskussioner, sorry!

kängu - ingen fara. Vi behöver piggas upp lite.

kängu,

Åh, nu blir jag nästan gråtfärdig bara för att jag tänkte färdigt den tanken.

*inalar mig att det är alla mina hormoner som vänder upp och er på mig*

bitteyyyyy