Livets stora och små frågor

(och jag kunde inte ens tänka på dylika aktiviteter ett långt tag efteråt eftersom jag hade blivit så rädd)

Halloj!
Har inte hunnit läsa ifatt!
ville bara inflika att typ NU så är det exat 1 år sedan vattnet gick på tunelbanan i Bronx!!!
Känns skitkonstigt!!!!!
Ett år sedan! Herregud!
Men vädret är lika fint då som nu. Fast det var nog varamre då förstås.
Hm, känns som sagt skumt att jag för ett år sedan satt i slutstationen på femmans tåg någonstans i bronx med helt genomblöta ben och skor fulla med vätska och väntade på att bli hämtad med bil av vänner som skulle köra ner mig till sjukhuset på Upper East Side!

Blir lite nostalgisk av att tänka på det.
och såklart tiden efteråt.


Ska försök hinna läsa ikapp senare!!!
Nu måste jag jobba vidare.

PUSS på er!!!

*Vinkar frenetiskt till sweet*

Åååh, ett år sedan... Vad otroligt fort tiden går, men samtidigt känns det så länge sedan också... Kram!

Nu ska jag sluta spamma tråden så ni andra vågar er in igen.
Sonen och sambon väntar där hemma.
Hörs i morgon!

Antar att Frejis inte är hemma än eftersom vi inte hört från henne? Hoppas att det är så det ligger till i alla fall och inte att hon ligger hemma i så svåra plågor att hon inte kan titta in här.

Koko, jodå, visst hade vi strömavbrott. Grannens 16-åring var ute och spelade fotboll bredvid elverket närmast oss, det i Löttingelund, och såg då när en kabel föll rätt ner och det började brinna. Sedan blev vi alla tydligen omdirigerade automatiskt till annat elverk som inte klarade pressen utan kollapsade det också vilket ledde till omdirigering igen och tydligen fler kollapsade elverk. Tror att det ordnade upp sig tillfälligt framåt två på natten fast sedan var det skakigt igen under dagen när de försökte återställa allt. Tur att det var varmt ute i alla fall och inte mitt i vintern. Det enda var väl frysen men det verkar ha klarat sig.

AM, grattis till lekkamraten, värst vad ni lyckats tajma allt!

FruLLan, hoppas så att du blir kontaktad snart och får ut i alla fall något av ett samtal så att det inte blir som Liten läst att man lättare får förlossningsdepression sedan.

Å jag har fortfarnde inte hunnit läsa ikapp.
men är bara tvungen att gå in här och vara ego jag med....

Känner mig lite hängig nu.
Det är så knäppt alltihop men igår mailade maken mig att han fått tips på lägenheter som inte var alltför dyra. läs med NY-mått mätt.
Vi bor ju skitlitet nu och visst går det, men det är också rätt jobbigt emellanåt.
jag tycker man klarar det eftersom man måste, men jag tror egentligen att maken lider mer än jag. Han har större behov av space än jag, även om han också såklart "klarar" av det hela.

iallafall hade han pratat emd en kollega som tipsat om några hus en bit längre upp (norrut) där hyrorna var ok. Han hade kolat online och det är ett äldre hus men rätt nyrenoverat. iallafall har de trägolv och skitfina fönster med MYCKET atmosär i lägenheterna.
Han var så ivrig. Så när jag kom hm igår satt vi och tittade på nätet tillsammans. han ville att vi skulle gå en rpomenad dit ocskå och spana lite på huset.

Jag vill ju också gärna flytta till ngt större! Herregud!!!
MEN mitt stora stora dilemma är att jag tycker det är för dyrt!!!

Redan nu går vi nästan "back" varje månad. Eller snarare så går det rätt exakt jämnt upp men seda lyckas vi alltid ha en sådan där månad när "det är ngt extra". Ni vet "bara den HÄR månaden"...blablabla
Är det inte bröllop så är det en Sverigeresa, eller besök från Sverige och då vill man ju göra saker med dem, eller så är det något vi bara MÅSTE köpa till Lillksruttan eller till hemmet eller vad fan jag vet inte!?!?!? Jag tycker ärligt talat inte att vi är särksilt slösaktiga. faktiskt. Vi lever inte äverdrivet lyxigt på ngåto vis alls.
Visst, vi gör saker som man inte mÅSTE. Som att ibland gå ut och äta. Eller då och då ta hem hämtmat. Vi handlar inte kläder o leksaker på second hand utan i affärer. Vi har köpt möbler hem hit på typ Ikea och inte second hand av folk som flyttar och säljer sina grejer för 5-50 dollar styck beroende på vad det är.

Men sedan vi fick barn HAR våra utgifter gått upp rejält!
Främst är det såklart dagisavgiften som äter upp en STOR del av våra inkomster. Dessutom har hyran höjts och även vissa andra saker nu i den ekonomiska krisens spår.

Jag vet verkligen inte men vi diskuterade detta med en ökad hyresavgift för en större lägenhet igår. Jag och maken. Hn vill så gärna. han är som ett barn på julafton.
Men efter att jag sagt vad jag känner inför ekonomin så var det som om jag dragit ur proppen och luften gick ur honom. han blev skitledsen. Det märkte jag. Alllvarligt talat tror jag han blev deprimerad. och jag känner mig så HEMSK!!!!
Som den där jävligt trista bromsen som bara hoppar in och stoppar alla planer till ett bättre liv!
FAN!!!

Jag VEt att han absolut inte tycker det är "mitt fel" eller att jag är skurken i dramat.
Han säger att han förstår och att jag ju "faktiskt har rät...egentligen..." Men att han känner sig frustrerad över att han tycker att vi faktiskt BORDE klara av att betala lite mer i hyra varje månad. Om man verkligen ser till vad vi tjänar så BORDE vi ha mer pengar kvar varje månad.
Jag kan hålla med honom där. Visst, vi BORDE ha mer över, men faktum är att vi HAR INTE DET!!!!!!!
Vart pengarna tar vägen vetefan men de finns inte där!
och när jag påpekar detta för honom känner jag mig som skurkarnas skurk som går runt och förpestar tillvaron för alla glada personer....

Äsh. det låter så fånigt det hela.
MEN saken är den att jag trodde det gått över. Vi blev väl båda rätt nere igår efter vår diskussion. Orkade liksom inte prata så mycket efter diskussionen.
Vi förstår ju varanda så himla jäva f-ing bra! De är bara det att vi BÅA ju så gärna skulle vilja ha ytterligare ett rum, MEN att jag känner att vi inte riktigt har råd.
Eller att vi SKULLE kunna ha råd om vi verkligen verkligen skärpte oss och var supersparsamma. MEN jag känner att så vill jag inte ehller leva. Att vrida på varenda öre. Att aldrig kunna gå ut och äta. Att inte kunna ta hem mat när man jobbat sent och är trött. Att inte harråd att sätta guldkant på tillvaron IBLAND. Att BARA no och äta och betala dagis. NÄE, DET VILL JAG INTE!!!!!!!!!

Men tillbaks till nuet. Sorry!
Jag kom hem nyss för att äta lunch och maken var hemma. Och då inser jag att han fortfarande är helt deppig!!!!!
Själv har jag kommit ur det. Hade iallafall. Jag har accepterat att vi måste bo jävligt trångt nu. För vi ahr helt enkelt inte råd med större bostad om vi vill kunna göra ngt annat än betala hyran och dagis. Kan kännas surt, men så är det. Take it or leave it.
Men jag inser att HAN är fortfarande helt nere. HAN hade verkligne tänkt och drömt att nu kasnke kanske kanske vi ädnå har åd med en störe bostad. han såg ljuset i tunneln.
Men så satte jag stopp. Pang!
och det gör mig jätteledsen.
Att han är så deppig. Och att jag känner mig som en skurk.
Plus att jag såklart också känner att denna trångboddhet tar en del energi för mig med. Och jag drömmer verkigen om ett extra rum!

Näe, usch! Just nu känns det lite jobbigt.
Och något ännu knasigare är att jag nästan blir lite mer ledsen över allt detta IDAG. bara för att det idag är årsdagen då allt satte igång. Jag har varit lite nostalgisk idag och tankarna har flera gånger fladdrat tillbaks till 2 juni förra året. Och på ngt vis känns det lite stort och speciellt idag. Och jag hade väl i min enfald tänkt att det kasnke gör det för maken också. Och kanske skulle vi kunna mysa lite kring detta minnet. Men som det är nu så känns det lååångt bort. Han är totalt inne i sin bostadsdepression. Vilket jag faktiskt förstår! men det känns ändå tråkigt. Lite sorgligt.

Äsch!
Men fy vilket knäppt och hoppigt inlägg och detta!

Jaja, kände mest att jag behövde skriva av mig lite tror jag....
Sorry!!!

Oj!

Sweetstreet, jag har aldrig pratat med dig förut och är alldeles ny i den här vimlande tården, men jag måste bara säga att jag verkligen vet hur det tar att vara trångbodd. Vi bor i en pytteliten sommarstuga och det ena med det andra har kommit ivägen för bygge eller flytt i olika perioder. I somras hittade vi "vårt" hur som vi ville bygga. Det var ett lyft av stora mått för känslan i vårt förhållande.

Sedan kom krisen och jag blev varslad och är nu arbetslös och vi kan absolut inte låna til det bygget nu. Dessutom får vi inte det bygglovet.

Alla andra har tusen åsikter och frågor runt vårt boende och man själv har ångest.

Vi hoppas nu kunna bygga ut lite på det lilla kyffe vi redan har och så får vi rätta drömmarna efter vad vi kan realisera.

jag vet precis vad du menar med den där glädjen och ljuset i tunnelnoch hur mkt man behöver den andre och det är skitjobbigt när den ena blir sanningssägaren som bromsar och tvärtom med.

Så, jag fattar!

Förutom det:

Nu har jag lagt några bilder på två av kissongarna som dag har öppnat ögonen, 8 dagar gamla.

Sweet, jobbigt läge!! Förstår att maken känner sig deppad efter att ha sett ljuset i tunnelns slut, men det är ju som du säger - man mår ju inte bra av att leva supersnålt utan marginaler hela tiden heller och behöva vrida och vända på varenda liten dollar... Hoppas ni hittar nån lösning!

Nenne, vidrigt att det ska spöka så! Lät lovande det sista du skrev om att det inte kommit något mer i trosan iaf... tumhållning fortsätter såklart!!

Frullan, alldeles för många ledsna gubbar i ditt inlägg Hoppas verkligen du får kontakt med någon bra psykolog nu, även om det kanske inte känns som det kommer hjälpa så måste det ju vara värt ett försök!

Frejis, hoppas du fått komma hem, eländiga myom!

Här hoppade spottingsarna (tveksam pluralform) över gårdagen och större delen av dagen idag, lite rosaaktigt "slem" bara ikväll... konstigt. Undrar om det är all Lactalgel som täppt till? Men det är ju bara bra för då kan jag räkna lutealfasen som godkänd (10-11 dgr) om tanten skulle komma imorgon vilket jag tror hon gör.

Sweetan - fy vad tungt med förväntningar på bostäder och brustna förhoppningar! Samtidigt måste ju både maken och du få "sörja" i sin egen takt och han hinner säkert landa han också. Extremt trist att hålla igen, men sanningen är att ni troligen lever bättre om ekonomin ger utrymme för små utsvävningar än om boendet tar allt.

Om man låter boendet ta mer el mindre allt riskerar ni ju att sitta i en halvschysst/schysst bostad men utan utrymme för något annat. Pest eller kolera... men jag tycker att ni valde vettigt.

Själv tänker jag på det när jag pendlar. Vi köpte ju hus i makens jobbstad och här är det billigt. Alltså har vi råd att renovera huset, att åka på semester och att shoppa lite lagom. Hade vi köpt hus i min jobbstad hade priset varit tre gånger så högt, maken hade fått pendla åt andra hållet och då med bil - vilket ju är hemskt mycket dyrare. Risken är att vi hade blivit sittande i ett hus på "fina gatan" men utan möjlighet att leva som de som bor där.. Visst hade man kunnat köpa hus en bit ifrån centrum i jobbstaden.. men ska jag flytta vill jag verkligen SLIPPA pendling...

...Det är en mängd trista vuxenpoäng på att inte välja med hjärtat, att inte ta ekonomiska risker. Samtidigt är man ju tvungen att vara det.

Och din maken deppar ju egentligen inte BARA över den försvunna chansen till större bostad.. utan över att ni inte har större ekonomiska muskler än vad ni har. Vilket ni ju delvis har valt genom att ha de jobb ni har och bo i NY... där väl inget är billigt?!?! Det handlar ju om att jobba med det man trivs med och känner att man utvecklas av och då har ni ju valt att göra avkall på en hel del annat. Bostadens storlek, närhet till familj och vänner osv.

Kanske handlar det om att ni kommer att prioritera annorlunda nån gång inom överskådlig framtid. Men som sagt.. lurigt!!

/från en som inte heller fått allt.... det är lååååångt till mina vänner... (även om det är närmare än i ert fall)