Tantvarning 4

passion- Jag håller tummarna med ultraljudet!
Det är ett bra mål- att inte bli bitter! kring din uppväxt och ditt liv. Det måste kännas skönt att kunna se det så, dina föräldrar har det bra och att din farmor också fick ro.
Man måste någonstans hitta fast mark att stå på, för att det liv du har är till för att levas! Ett liv är en gåva och den ska man förvalta väl. Jag har själv haft en barndom som jag fortfarande bearbetar. Jag har en pappa som lever, men för mig finns han inte kvar i bilden. Han och jag kommer aldrig att kunna ha en kontakt med varandra. Min mamma och jag har en relation. Hon finns där fysiskt men är inte närvarande känslomässigt i mitt liv.
Alltså inte någon djup mor-dotter relation som jag har längtat efter och tydligen aldrig kommer att få.
Men där här kommer äta upp mig, om jag inte slutar att vara bitter. Så jag jobbar med det, att släppa taget om allt det tråkiga och fokusera på det jag har och vad som är värdefullt för mig! Jag klarar det bra periodvis men ibland kan jag falla tillbaka i mina känslor och känna mig så fruktansvärt ensam. Jag har ju min lilla familj med man och barn men ibland skulle det vara så skönt att kunna ha föräldrar också som finns där för en!
Men jag försöker för det mesta se saker från ett ljust perspektiv och är ödmjuk inför livet och människor runtomkring, då kanske man får tillåta sig att det kommer någon liten tår ibland också.

dfk - du är medveten och det är ett gott tecken!
Det tar tid att läka.
Det är en befrielse när man inser att man inte är ansvarig för sina föräldrars handlingar. Det var då jag kunde gå vidare i livet.
Min far finns inte i mitt liv längre och det ska mycket till för att jag ska släppa in han igen. Jag är inte bitter, men jag är inte bered att låta honom förgifta min tillvaro med sin ångest. Så länge han inte vill erkänna att han har problem och ta tag i problemen på ett strukturerat sätt mår jag och mina barn bäst utan honom.

Jag har haft och har stort stöd i mina systrar och min mamma.
När inte min mamma orkade eller hade tid fanns min mormor och morfar där för oss.

*kram*

Åhh tanter jag glömde ju berätta att det löst sig med barnvakt efter bröllopet så vi kan åka på vår dröm bröllopsresa!!!



Blivande svärmor och blivande svägerskan tar barnen när vi är borta.

Bästa presenten vi kunde få!!!

Ja UJ vad detta är en process! Man har lite till mans sina grejor att både släppa och acceptera och gå igenom i livet.
Jag kan tänka mig en hel del som är värre än det jag genomlevt.

Att sätta punkt eller sätta ner foten behöver verkligen inte betyda att man är bitter.
Däremot är jag väldigt mån om att inte bli en av dem som går genom livet som ett offer för alsköns elände. Vlll jag leta fram det, ja då finns där skittunnor fulla att ösa ur. Men jag vill leta och se väksignelser och glädjeämnen istället. Därav min gladtråd tillexempel!

Nästan aldrig blir det som man tänkt sig i livet och en hel del kan man längta efter sakna och sörja. Men man har sitt liv och sin dag och sin möjlighet att göra något fint av den.

Jag tycker det ligger mycket visdom i sinnesrobönen som AA har:

"Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden"

Kloka ord Passionsblomman och Dfk.
När jag fyllde 20 hade jag redan gått igenom saker som jag inte önskar någon att gå igenom, men som jag vet att jag tyvärr inte är ensam om att ha gått igenom.
Men jag bestämde mig också för att aldrig mer bli ett offer, lättare sagt än gjort, men försöka i alla fall.
Jag försökte se att något gott hade det ändå fört med sig; jag vore inte den jag är idag om jag inte gått igenom detta. Och jag är faktiskt ingen dålig människa
En mamma som är närvarande fysiskt men inte psykiskt... det känner jag igen. Inte förrän jag var över 30 år fick jag veta vad det berodde på.
Jag vill verkligen att mina döttrar ska få den nära mor-dotterrelation som jag själv alltid önskade, och avundades andra, för mig är det jätteviktigt. Kanske jag genom att ha en nära och ärlig relation med dem kan bespara dem det som jag gick igenom alldeles ensammen i unga år.
Nu ska jag slänga mina lortungar i duschen och skrubba dem rena, pussa på dem och sedan se EUROVISION! Moscow here we come!

Ja visst hinner det hända mycket under ett liv... Jag måste säga att åren efter att jag själv fått barn har min relation både djupnat och blivit lite mer lättsam till bådmina föräldrar.
Mycket för att jag själv gjort upp en del ganska väsentliga saker och dessutom tror jag man får lite mer insikt i att ens föräldrar bara är två människor, precis som alla andra och att man liksom får förlåta dem deras ofullkomlighet.

Men visst, det finns ett och annat jag säger att det ska ALDRIG mina barn vara med om...

Ja MOSCOV HERE WE COME!! Vad spännande!

Jag bara älssskar den!
Har varit ett stöd många gånger, men hade ingen anning var den kom ifrån.

Ja den är verkligen bra! Min Farmor hade den på en tavla på väggen och min pappa på Nattygbordet. Jag har också en och jag vet att min pappa ber den varje morgon. Jag tror det är en bra start och inställning till sin nya dag.

Den sitter på svärfars bajjamajjadörr!