Tantvarning 4

Soldemor; din historia låter mycket bekant för mig...

Känner mig inte bitter, men nu funderar jag: vad är egentligen bitterhet? Känner ibland att mitt XX berövade mig de där härliga åren när man tar studenten. Men det är inte så att jag tänker på det ofta. Jag har konstaterat det, accepterat att jag inget kan göra åt det nu, och gått vidare.

Är varken bitter eller långsint av naturen men vad kallas detta?: I vår släkt (stor släkt, 15 kusiner) har alla kusiner haft stora bröllop (så även jag, det första alltså) med alla kusiner inbjudna. Vi umgås varje sommar så vi har haft ganska bra kontakt genom åren.
Förra sommaren gifte sig så en av de "sista" kusinerna. Alla pratade om detta och gladde sig, jag väntade ivrigt på inbjudan, men den kom aldrig.
Mina föräldrar och min bror hade heller inte fått någon (men min brorsa avskyr stora tillställningar, har aldrig umgåtts med kusinerna nämnvärt och ej heller varit på nåt av bröllopet, förutom mitt då, så det var förståeligt), så min far frågade en av sina systrar om DE hade fått inbjudan. Nästa dag hade min kusin lagt en inbjudan till mina föräldrar i deras brevlåda. Tre dagar innan bröllopet. De bor närmsta grannar.
Själv fick jag aldrig någon inbjudan och tänkte att, ja, ja de har väl begränsat det till de allra närmaste. Men eftersom flera av mina andra kusiner var inbjudna så tänkte jag att okej, de har begränsat det till de kusiner som de UMGÅS MER med, som de har som stuggrannar och tillbringar hela somrarna med. Men sen fick jag höra att även en kusin som de aldrig brukar umgås med var inbjuden med hela sin familj. Alltså ALLA kusinerna var bjudna med sina familjer, utom jag.
Då börjar man ju fundera... Till saken hör att jag är den enda av kusinerna som känner hans fru eftersom vi gick skola tillsammans. Tankarna började snurra, försökte rannsaka mig själv; Har jag gjort nåt fel, varit otrevlig nångång eller nåt? Kunde inte komma på något, men kanske har det att göra med att denna kusin varit stött och sur på min far och min bror om nåt de tjafsade om för ett par år sedan. Men vad har JAG med det att göra???
Nåja, det är bara att acceptera o gå vidare. Jag har inte tänkt vara sur eller gramsen gentemot dem, utan jag skickade ett vykort från vår semesterresa, strax efter bröllopet och gratulerade och önskade dem all lycka.
Men IBLAND så känner jag ett stygn i hjärtat när jag kommer ihåg att ALLA kusiner utom jag blev bjudna.
Låter kanske löjligt, men betyder det att jag är bitter, sur, långsint eller bara människa? Är bara själv så förvånad att jag fortfarande känner så här. Inte likt mig.

Låter väl bara fullt mänskligt att du känner som du gör!

Sonja, det är, som Soldemor säger, fullt mänskligt att undra varför dem man tror är sig nära inte känner likadant. Det är inte långsint eller bittert om du frågar mig!
Bitterhet är när allt i livet genomsyras och förgiftas av tankarna 'Ingen bryr sig varför ska jag!' eller 'Varför gör alla så' eller dylikt. Att inte inse och ta ansvar för hur mycket man själv har att påverka!!
Min mamma är den mest bittra människan jag någonsin mött!! Hon klagar jämt över hur 'ingen' bryr sig om henne, 'ingen' finns i hennes liv, 'ingen' hjälper henne osv. Allt hon säger är en negativ, orealistisk vridning på livets verklighet och hon ser inget som helst personligt ansvar för sitt eget liv och vardag.
Hon skyller alltid ifrån sig! Att endast koncentrera sig på det negativa när det finns så mycket positivt, det är bitterhet!
Långsinthet är när ens lycka krymper över saker som i slutet av dagen är en fis i rymden!

Men att vara sårad och önska att saker vore annorlunda, det är bara männskligt och som min kurator säger 'nyttigt' Vi är inga robotar.

Det där med m2b's som plötsligt blandar sig och ska bestämma över bröllopet har jag också märkt på sistone!!!!! *suckar* allt var mina beslut och jag fick bestämma för att han litar på mig och jag har god smak....plötsligt 'måste' tårtan vara si och det andra ska vara så osv.... Män!!!

Jag kan planera lite bröllop åt er! Jag har ju inget eget att fixa längre. Meriter och referenser finnes - men fråga inte om stresstålighet, det får ni stå för själva.

Bitterhet är för mig att älta för mycket och länge saker som varit orätt mot en själv, och som hindrar en från att gå vidare och njuta av allt annat.
Kanske är begreppet släkt med just långsinthet som ni nämnt. Fast just långsinthet är inte lika negativt i mina öron som bitterhet. Jag har haft vänner som varit oschyssta, och de gångerna glömmer jag aldrig. Förlåta dem kan jag, men inte släppa dem lika nära inpå i livet igen. Det är väl en sorts långsinthet, som ändå fungerar som ett skydd?
Hmm, mycket att fundera på...

Sonja, känns det trots allt inte lite bra att ni ändå var de bättre som skickade gratulationskort? Ibland kan man faktiskt njuta av att ha visat folk som sårat en större vänlighet...

Varför kan man inte kommentera två inlägg utan att det blir grått? Ngt för BT att fixa...

Sonja: De låter som en helt normal och sund reaktion!
Släkt kan många ggr få en att undra ett o annat.
Se: countrycraftcorner.com/cart/images/tiles/TileKit_FamilyNuts.jpg

Oj vad mycket här står idag!

Diz:gulle dej! Vad söt du är!

Jag tycker för min del att bitter är en slags motsats till förväntansfull. Dvs man har givit upp sin glada naiva förmåga att förväntansfull möta dagen. Istället har man bytt det mot att inte förvänta sig något annat än elände skit och jävligheter. och gärna med devisen: "om man inte förväntar sig något kan man iallafall inte bli besviken."

Så KORKAT, eftersom sanningen är att bitterheten gör att man är besviken redan i FÖRVÄG, och bekräftar det sedan med ständiga "vad var det jag sa" Bitterhet är att samla alla negativa erfarenheter hittills i livet och låta dem bestämma att det är SÅ resten också kommer att bli och den enda sanning som kan ändra att det blir lika jävligt framåt, är den att "det kan alltid bli värre"

Att acceptera vad man inte kan förändra, har i mitt eget liv handlat mest om att jag inte kan förändra andra människor eller göra de bra valen ÅT dem. Hur ont det än gör att se någon förstöra sit t liv tex. Det har varit nödvändiga insikter för att kunna bryta destruktiva relationer, vilket man måste om man inte ska dras ner helt själv tillslut.

Fortfarande: jag är lite skärrad över att vi alla verkar ha så konkreta egna erfarenheter av olika saker som verkligen ställer allt sånt här på sin spets.

God afton! Bolibompaslummern den bästa av alla slumrar är... Gäsp!
Har petat in lite ny foton här i galleriet.
Officiell kalasinbjudan är skickad till Kevin Borg .

Tack Celeste, Lillabruden, Blommis och alla andra på tråden för kloka ord. Ni är så bra på att formulera precis det jag tänker...

Celeste: Jo, det var viktigt för mig att få iväg det där gratulationskortet. Visa att jag står över sånt där tjafs. Och lyckönskningarna var ärligt menade, faktiskt.

Det var säkert nån tå som blev trampad på när VI bjöd in till VÅRT lilla bröllop också, har jag kommit på när jag funderat. Det gäller bara att inte göra för stor affär av det. Skulle aldrig drömma om att försöka ställa brudparet till svars eller kräva en förklaring! Det är bara att försöka ta det med värdighet. Ett par har faktiskt i det närmaste trakasserat min man (det är hans bekant/vän) för att han inte bjöd dem till bröllopet. Ju mer de håller på och pikar och surar desto mer säker blir min man på att han gjorde rätt.

Imorgon fyller min pappa år, då blir det smörgåstårta! Mums! Middagen är räddad, slipper Hell Hour och alla undra-vad-vi-ska-ha-till-middagbekymmer imorgon. Skönt!

Go natt högt ärade tanter!