Tantvarning 4

Vet ni vad tanter nu har jag hållt på i tre dagar och jämfört fotografer och deras priser och olika packet - fy bövelen säger jag bara!!!

Kräks på det här...

Just nu är inget som har med bröllopet att göra kul.

Så nu tänker jag slå in "Tummelisa" i ett packet innan jag kilar till posten. Hon ska nämligen resa norrut i vårt avlånga land.
Mycket roligare än att planera bröllop!!!

eller hur! Så känner jag me! Allt är bara skiiitjobbigt!!

Tillråga på allt så har nu m2b gjort en kovändning och berättade igår att han nog helst vill stå frame vid altaret och se mig komma ner för altargången i min kläning för första gången (obs. han är engelsman). Min far finns inte i mitt liv så vi pratar inte brudöverlämning. *suck*

Jag har ju några veckor på mig att få honom på rätt köl igen, men igår blev jag helt paff och visste inte vad jag skulle säga.

haha... Jaa du.. Men ni hade först bestämt att gå in tillsammans eller??
Micke har också sagt att han helst vill stå där framme och se mig komma in...

Men nu är jag ju fast besluten om att INTE gå in med pappa.. SÅ jag blir stressad när han säger så.

Gulle dej!
Hoppas hon får en bra resa. Vi ska ta emot henne väl

Hoppas det löser sig med fotograf!
Förstår känslan, ibland ville man bara skita i alltihop och sticka iväg till kommunhuset. Det är ju ändå bara ett j-a bröllop minns jag att jag tänkte.

Vi hade först inte tänkt fota alls.
Men min bästis är duktig och har bra kamera och kan sånt där, så hon gjorde det. Inte nu en massa foton men några stycken.
Hon är inget proffs, men ändå bättre än vi amatörer.
Tyvärr har vi inte fått se fotona ännu, för hon har strul med datorn och har svårt att jobba med bildprogrammet
Man längtar ju så in i Norden på att få se fotona!
En annan väninna (min frissa) var förbi iförrgår och hon hade med sig usbstickan med sina bilder. Flera fina, så jag tänkte lägga in dem/byta ut några här i mitt Galleri.

Jag blir också otroligt stressad. Och ja vi hade bestäm att vi skulle gå in tillsammans...

Han har börjat ha åsikter om mycket som han tidigare sa att det inte spelade någon roll. Vilket gör att vi småtjafsar på ett sätt vi aldrig gjort förut. *suck*

Jag är flexible, men det känns lagom kul när det är olika bud varje dag.

haha Men är det inte så dom är bara???

Micke hade itne en enda åsikt om nåt ang bröllopet förut.. Men nu jäklar!!

Ojojoj!

Nu är det nog bäst jag stänger ner datorn!
Har haft en e-mail växling med m2b också skickade jag ett av svaren fel---
Jag skickde det till fotografen vi diskutterade....hjälp
Inga vackra ord.

Ha-ha! Känner igen det där med karlar som först inte bryr sig NÅT om bröllopet och sen i sista stund helt plötsligt börjar tycka till en massa.
Min kom med sin farsa precis när vi dukat klart i herrgården och ändrade allt!! Alltså hur borden skulle stå och så, var vi skulle sitta osv. Jag och min väninna som kämpat i timmar var måttligt glada. Vi blev osams nästan hela familjen kvällen före bröllopet pga. stress, tidsbrist och säkert nervositet. Ryssar är också lite mer hetlevrade och mer för att "gorma" (utan att det är så allvarligt som det låter) än vi svala svenskar.
Ja, det slutade med att maken skulle ställa in bröllopet och jag grät. NÄsta morgon så vaknar vi, tittar på varann och säger; Vi drar ett streck över gårdagen, det har aldrig hänt, idag är första dagen på resten av vårt liv! Åsså körde vi på.
Lite spänning och dramatik just innan bröllopet gjorde att vår vigsel blev RIKTIGT känslosam och stämningsfull

Vi förstod båda att allt berodde på spänning o nervositet och att vi därför tappade koncepterna helt.

Hmm, det här med bitterhet; tror verkligen att det är livsviktigt att vi inte låter bitterheten sätta åt oss! Min första man var grav narkotikamissbrukare (och så jag då, som kommer från ett alkoholisthem, heja vilken bra kombination då!) och han förstörde mitt liv för en lång tid framöver, bland annat de åren i livet då man skall vara ute och ha roligt, resa flörta och annat livsnödvändigt! Istället jagade jag runt efter honom i olika knarktillhåll i Köpenhamn. Det tog flera år av misshandel och förnedring från hans sida innan jag med Guds hjälp (har jag förstått i efterhand) kastade ut honom och till slut fick möjlighet att börja ett vettigt liv. Mycket jag skulle kunna vara bitter för, men då hade jag bara mått ännu sämre. Så: låt oss bekämpa bitterheten, den är inget vi ska släppa in i våra liv, tanter!