Hej på er! Som några av er vet, så har jag hiskliga, läskiga händelser från en resa till Turkiet att bearbeta. Ett posttrauma, el som vi svenssons säger 
Obearbetade känslor. Som legat och skvalpat långt inne i medvetandet, i mitt fall under 3 1/2 års tid.
Det handlar om allt från reella saker som våldtäckt, språkhandikapp, polis, sjukhus etc. Efter att eg "bara" gått vilse, hamnade jag i ett sammelsurium av kulturkrockar i ett land där turistsäsongen var långt borta. Kortfattat skulle man kunna säga att jag var en legal besökare, i ett land där människor på många sätt är tvungna att äta upp varandra. För att överleva. Att vara stark, eller svag.
Iaf förra hösten sökte jag för första gången hjälp hos psykvården. Jag hade då börjat skriva en berättelse om det som hänt mig. I och med detta hade jag begärt att få en kopia på min journal från KS, där jag hamnade direkt efter landning på svensk mark vid återresan. Efter 13 timmars chockartad väntan på akutmottagningen, förflyttades jag till en avdelning. Vad jag inte visste var att min diagnos vid tillfället var kroppssjukdom+ en rejäl psykos.
Jag pratade inte svenska, jag var rädd för ALLT. Jag hade grav minnesförlust. Med andra ord, total freakout- show. Jag fick massor av lugnande. Jag glömmer aldrig hur förvånad jag var då jag vaknade på morgonen efter, och helt plötsligt kände igen mig själv. Mitt minne kom successivt tillbaka, läs mina anhörigas namn, o telnr. Jag fick åka ambulanstaxi till sjukhuset i Örebro sent på kvällen. Men ingen hade berättat för mig om psykosen, ingen uppföljning gjordes. Jag var bara glad över att jag levde, att jag kunnat kontakta min syster, en vän, och min äldste son.
För ren research till boken, läste jag alltså journalkopiorna. Det var skrämmande.......... på många sätt. Jag som i många år, på olika sätt jobbat för att människor inte ska hamna mellan två skrivbord. Befann mig exakt där. Mitt emellan något......
Iaf, till slut var botten nådd, 2 1/2 år hade sprungit bort, bort från mig. Så i augusti förra året sökte jag hjälp. Det kändes lite som ett nederlag faktiskt, jag hade så mycket psykologi- kunskap i mig. Men det räckte inte för att ta hand om mig själv - inte på långa vägar.
Jag kom till en värld som i mångt, o mycket handlade om att orka visa hur dåligt man mådde. Den läkare jag först träffade tog emot mig, precis innan jag kraschade. Jag berättade en del o både han och jag var ordentlig tagna. Jag grät jättemycket hela tiden, förstås. Han skickade en akutremiss till KBT, (kognitiv beteendeterapi). Byråkratin krånglade som vanligt, men till slut kom beskedet. Jag får komma i december- 2009. Min första läkare var bara anställd som semestervikarie, o hade flyttat.
Jag har fått träffa olika läkare i mellantid, för receptskrivning. Visst mycket av sjukvården handlar om mediciner. Idag skulle jag träffa ännu en ny läkare, skillnaden var dock att det var jag som kände mig som läkare 
Men fatta; För det första börjar han fjamsa om att psykoser kan komma sig av för hög tempratur. Typ +25 grader i främmande länder. Tydligen brukade han få panikattacker då han försökte hitta olika sevärdheter, restauranger etc på sin semester. Håhåjaja tänkte jag. När jag sedan visade honom brevet från KBT.n. Ja, att jag var skulle få komma i december.
Då säger han: - Ahhhh, vilket år??? 20011, eller...........
Jag säger: - Nu i år, 2009.
Han: - Men, det är 3 1/2 års väntetid. Varför fick just du komma så snart?
Jag: - Förmodligen för att jag då väntat i 1 1/2 år, o man tyckte att jag behövde få hjälp.
Han: - Hmmmmmmm. - Ja nu då jag läser lite i din journal, ser jag att du var mycket illa däran.
Ridå.
Ja, men vad säger man? Lite försynt frågar jag: - Håller du på med KBT?
Han: - Neeej, jag läste om det under min utbildning.
- Jag har så mycket annat att göra, skriva ut mediciner och sånt.......
Snacka om att ha Full Tupp.
Mamma Mia, hundar prata mat 
Här behövs några styrkekramar.
: - )
: - )
: - o
: - ?
: - [
: - p