Jösses, tjejer vilket dygn det varit. Gårdagen började som en typisk slölördag, sen frukost etc.
Sedan ringde mb2, han hade svimmat helt apropå. Hamnat på sjukhus, tagit en massa prover..... Ja, ni vet. Men visste inte vad det var. Han befinner sig dock hemma i huset, i Kullavik.
Jag fick värsta chocken, grät i minst 3 timmar. Allt bara snurrade, var han dödssjuk, skulle han gå bort. Hinner vi gifta oss, hinner vi nått! Snyft, snyft, och dundersnyft. Sååååååååå ledsen.
Han ringer igen, och menar på att det säkert inte är något allvarligt, m jag hör ju att han är skärrad. Jag känner honom så väl och........
Iaf vilket enormt känsloflöde. Jag vill bara ligga i hans armar, han måste komma upp tiil Örebro och hålla om mig. Jag var milt sagt livrädd att det värsta skulle hända. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Han sätter sig i bilen, och kör upp till oss. Det var så underbart att se honom, hålla om honom, och gråta ut all den ångest som rullat, och svept över mig under dagen.
Det blev den konstigaste Alla Hjärtans Dag, jag varit med om någonsin. Snacka om att vi under detta dygn sett på varandra med lite annorlunda ögon. Och vad lite man vet om vad som ska hända. Vilken tur jag har som får lägga min lilla hand i Lasses hand.
Så till alla, var rädda om varandra!
Kramar, och vad skönt det var att få skriva av sig..........
Den här låten spelade jag 1000 ggr igår, den har liksom fått en helt annan betydelse.