Slut pga religion, någon?

Hammerman1 - först; beklagar djupt!

Uppvuxen i Jönköping som jag är med sin starka pingstkyrka vet jag att ditt ex inte är så unik som vissa här tror. Jag har haft barndomsvänner som på allvar trott på skapelseberättelsen och på att sjukdomar orsakades av demoner - och de var ändå liberala pingstvänner! De bokstavstroende gällde det att hålla sig undan för men många förböner har de kastat bort på mig i sina dar.

På det stora hela håller jag dessutom med om dina analys av religion (även om jag hade uttryckt mig annorlunda)och tycker det är synd att inte fler ifrågasätter religionerna och frågar sig hur sannolikt det egentligen är att världen vimlar av gudar som ingen sett.

Och vart tog förresten alla gudar och väsen vägen som ingen tror på längre? Sitter Zeus i sällskap med Fenrisulven och surar över uteblivna tibuter?

Så länge folk håller religionen inom hemmets väggar gör den ingen större skada. Synd bara att det är accepterat att pracka på barn religion, vi hade knappast vara lika vidsynta över kommunistiska öppna förskolor eller grundskolor, då tycker vi plötsligt att barnen skall få välja själva...

För att gå tillbaka till ämnet. Hade en gång en pojkvän med pingstvänsföräldrar, han var dock ej religiös (men maoist!).

När vi vaknade på morgnarna satt mamman och spelade piano och sjöng OH STOORE GUUUD med hög röst och andra sånger som anpelade på hur ogudaktiga vi var som sov tillsammans

2-3 månader varade det och då var inte ens han själv religiös...

Gemensama värderingar är viktiga men i längden blir det tufft att hela tiden ifrågasättas av släkten (åtminstone när vi var så unga att vi inte flyttat hemifrån).

Vill tillägga att "skapelsen" som vi ser idag var ett dåligt uttryck. Jag tror att vi människor förstört mycket av skapelsen om man tänker på miljöförstöring m.m. och den delen ligger INTE Gud bakom

Miafiahallonfjärt skrev 2009-01-07 13:46:08 följande:

Jaja.. hur som helst så kommer vi ifrån ämnet Jag tror det för mig skulle vara svårt att dela livet med någon av en annan tro då tron ligger mig så varmt om hjärtat och påverkar många av mina val och min livsstil... Även om man älskar varandra och kan kompromissa så tror jag inte det är problemfritt om båda är "religionsutövare" på varsitt håll... Sen, utöver själva religionen, så tillkommer i många fall kulturella skillnader vilket självklart komplicerar ytterligare...

Det kan nog vara väldigt svårt att ha ett gott förhållande där den ene är inbiten ateist och slår känslomässig bakut av tanken på något annat och den andre är troende och slår känslomässig bakut av tanken på något annat. Därvidlag, är både ateisten och den troende av samma skrot och korn.

ario:
Min man tycker ju sjalvklart inte att griskott ar sa frascht, och vill inte att hans kids ska fa i sig det. Det far jag respektera. Inget han nansin namnt (barn ar anda inte pa tapeten), utan det var jag som namnde det nan gang.

Jasmina A:
Min man bara skrattade nar jag sa att nagra i min slakt oroligt fragat om jag skulle konvertera, innan vi skulle gifta oss. Bade han och jag tycker det ar falskt eftersom jag inte tror pa Gud alls, och respektlost mot religionen. Vill ju t.ex inte komma hem till hans familj och "latsas".
Men det har betyder absolut inte att jag kritiserar dig for att konvertera! Bara min forklaring varfor jag inte gjorde det/behovde gora det.

Och jag tror inte alls det ar nat problem for barnen att valja senare i livet. Sjalvklart kommer dom bli uppfostrade till muslimer "light", men fira bade jul och ramadan (vi tanker bosatta oss i Sverige).
Men om vara barn nu, mot all formodan, valjer en annan religion av nan anledning, sa blir det inget drama. Om min man var sa strikt med religionen sa hade han inte gift sig med en icke-muslim, och speciellt inte da en som ar helt 100% religions-befriad.
By the way, det kanske ar lattare att uppfostra barn med nan som inte har en helt annan helig skrift, kyrka, boner, vanor m.m m.m... For mig spelar det ju ingen roll om han tar dom till kyrkan/mosken/synagogan eller whatever.

Daremot haller jag med dig om att gora slut. Varfor ar religion ett hinder??
Antingen sa:
1. Religionen ar super-viktig och da vill man helt enkelt inte ens ha nan som inte lever samma livsstil, sa man blir inte ens ihop, eller...
2. Man ar, som min man, religios light och tycker alla ska leva i frid och fred. Storst av allt ar karleken!

P.S En kompis fran Malta har en judisk mamma och muslimsk pappa. My God... Gick dock hur bra som helst.

Oj vad langt... Som vanligt...

Du, den juden/muslimen ar galen. Han at en kottbulle-wrap en gang, innan jag visste att han ar muslim (lutar mer at det hallet). Av nan anledning namnde jag att det var bade gris- och notfars i wrapen...
Han ba': "Uuuh, blaa, ar det griskott??? Men..... Den var ratt god anda..."
Och sa fortsatte han ata!! Jag och min man glodde som fagelholkar... Sen tillade han: "Jag ar bara deltids-muslim, jag ar ledig idag."

Sa javla skon!
Men samtidigt allvarlig och engagerad, inte glad at vad som hander i Palestina t.ex.