Slut pga religion, någon?

Yep. Var tillsammans med en väldigt kristen man i 4 år (hans familj gick ofta i kyrkan två gånger på söndagar). Han blev rosenrasande om jag läste Harry Potter... Han kunde försvinna i flera dagar efter vi diskuterat det. Han sa även, när vi var på väg att göra slut, att jag skulle hamna i helvete med min familj pga jag är bisexuell och mina föräldrar skilde sig. Och att jag hade djävulen i mig för jag 'tvingat' honom att ha sex med mig.

Å andra sidan har jag varit tillsammans med djupt religiösa människor som har varit fullt normala. Man ska nog inte dömma alla kristna/muslimer/troende efter några enstaka knöppisar, eller vad tycker ni?

Avath skrev 2009-01-07 01:33:56 följande:

Ajajaj... känner igen mig så mycket i det där, med "farliga böcker" och allt vad det var. Har också fått höra att jag kommer att hamna i helvetet som straff för mitt syndiga leverne och levt med elaka tillmälen rörande min familj. Tur att du kommit ur det i alla fall.

Jag håller verkligen med dig. Jag har varit tillsammans med en djupt troende kille och en annan kille som hade en annan religion än jag och vi fick religionsdelen att funka, men det tog slut på grund av helt andra orsaker. De båda var helt normala och underbara personer.

Pizan skrev 2009-01-07 02:18:41 följande:

Självklart, men jag känner att den här frågan kräver ett mer uttömmande svar.

Med risk för att verka binär och polemisk i överkant så skulle man grovt kunna indela religiösa människor i två läger. De som är liberala och de som är bokstavstroende. Utan statistisk grund för det skulle jag vidare vilja påstå att den stora massan hör till den liberala gruppen. Hur ofta hör man inte om människor som kallar sig kristna och går i kyrkan eftersom de vill vara "goda människor", och som tror på "något" även om definitionen av detta "något" ofta är tämligen vag? Åker du till Irland tror jag att du kommer att hitta ganska få katoliker som verkligen tror på påvens ofelbarhet eller att odöpta barn hamnar i skärselden, även om det är vad den katolska kyrkan faktiskt lär ut (tror iofs att dom tagit tillbaka det här med de odöpta barnen... vilken tröst för alla de föräldrar som trott att deras barn lider i helvetet...). Sen finns det naturligtvis de som varit djupt troende och gjort fantastiska saker för mänskligheten, historien är full av sådana människor, Martin Luther King ligger nära till hands. Kan man skönja ett gemensamt drag hos dessa människor så är det väl att de varit öppna för nya intryck och idéer (MLK var bland annat inspirerad av Gandhi, en hindu) och just att de inte alltid varit så bokstavstrogna utan skarvat lite på vad de heliga skrifterna sagt. När slaveriet avskaffades i USA var många kyrkor emot detta eftersom Bibeln faktiskt stödjer slaveri, detta hindrade inte andra religiösa människor från att kämpa mot eländet, och det ska de ha all eloge för.

Sen kommer vi till den bokstavstroende gruppen. Det här är ofta människor som lagt det här med tänkande åt sidan och lämnar det åt en bok skriven av ett gäng fåraherdar på bronsåldern. Detta gör de ofta eftersom de anser att Bibeln/Koranen/Bhagavad Gita/Take your pick har alla svaren på moraliskt handlande och att allt annat är av Satan sprunget. Det här är den typ av människor som spränger ihjäl sig själva på barnhem eftersom det är Guds vilja, och Gud är ju så innerligt god. Ironiskt nog räcker det med att läsa deras egna heliga skrifter för att förstå att de har uppåt väggarna fel. Snabbt exempel ur Bibeln (och det finns många):´Några barn retar en präst för att han är flintskallig, varpå prästen ber till Gud som frammanar två björnhonor vilka slaktar 42 av barnen för deras näsvishet (2 Kung 2:23-24). Var är moralen här? Var är det goda? Jag har debatterat en del med kristna och de har alla (utom mitt ex då) tagit avstånd från sådana här vansinnigheter. Och jag är väldigt glad för det!

Mitt problem är dock, att varför kallar man sig isåfall kristen, när den bok tron grundar sig på torgför idéer som är så inhumana, vansinniga och bestialiska att inte ens den skickligaste teolog kan få kejsaren att verka påklädd? Jag betackar mig för arroganta kommentarer i stil med "du förstår inte bibeln..." (glöm för all del inte de tre punkterna på slutet!). Vad är det jag inte förstår? Vi har lärt våra barn i århundraden att det var fint av Abraham att böja sig så för Gud att han var beredd att sätta kniven i sin egen son för att hedra Honom, när det hade varit en i mina ögon betydligt mer moralisk och rättfärdig handling av monoteismernas anfader att räcka långfingret åt skyn och invänta åskviggen. Det enda sådana historier lär folk är att underkasta sig auktoriteter utan att ifrågasätta dessa, vilket är underbart endast om man vill skapa en diktatur. Ordet "islam" exempelvis betyder just "underkastelse". Gott folk, jag säger till er, vägra underkasta er! Låt ingen präst eller imam säga till er att ni är sjuka och att ni behöver underkasta er dessa för att bli friska!

Sokrates undrade om det goda kom från gudarna, eller om gudarna strävade efter godhet eftersom det var gott. Jag tror inte att något är gott för att Gud gör det, jag tror att godhet är något som finns i oss, och ingenting vi behöver präster och kyrkor för att sträva mot.

Nu går jag och lägger mig och förbereder mig på all skit jag kommer att få för det här inlägget!

Ja.. Jag beklagar verkligen Hammarman vad du har gått igenom och önskar henne hjälp och dig upprättelse från djupet av mitt hjärta. Dock så tycker jag inte att man kan dra alla över en kam. Jag är kristen. Är med i en sån där vanligt liten farlig frikyrka där folk talar i tungor, ber för varandra, går i kyrkan varje söndag (nästan iaf) och gärna ber för maten innan man äter. Men jag känner mig ändå väldigt främmande för henne beteende. Detta TROTS att jag även tillbringat en del tid i livets ords lokaler när jag pluggade i Uppsala.. Dock tror jag inte man "märker" på mig att jag skulle vara en frikyrklig fanatiker som begår "intellektuellt självmord". Jag dricker iofs inte, men det finns flera orsaker till att jag inte gör det. Bla har min pappa jobbat mycket med före detta alkolister och när jag sett vilket elände de hamnat i så vill jag inte beblanda mig med alkohol oavsett hur gott det nu skulle vara och även om jag hade kunnat kontrollera det om jag nu hade druckit! Jag svär inte heller för jag tycker det är oftast uttryck för dåligt vokabulär att inte kunna uttrycka sig mer varierat. (Håller dock med om att vissa kraftfulla svordomar saknar motsvarighet i resten av vokabuläret men de som ofta använder just dessa starka svordomar låter dem generellt återkomma lite för ofta för att de ska vara någon "kraft" kvar i dem). Jag tror på änglar.. Och jag tror även på en ond andevärld.. Därmed inte sagt att alla "icke lika religiösa" är demonbesatta och att alla sjukdomar är orsakade av demoner!

Jag har ett "vanligt" jobb och "vanliga" kompisar. Jag vare slänger inte schampooflaskor, slåss eller skuldbelägger och respekterar såväl andra religioner som andra livsfilosofier och lyssnar gärna till andras livsval.

Visst kanske det finns många "kockon" på sjukhus och visst kan det slå över hos människor. En vanlig fördom är ju att "svaga" människor lätt vänder sig till kyrkan och visst ligger det kanske något i det, och ofta är det ju hos dem som det kanske "slår" runt men jag tror att dessa människor kanske hade "slagit runt" även om de hamnat i en stark politisk ideologi också...

Hammerman: Håller med i mkt av det du säger i ditt senaste inlägg (tro´t eller ej), dock är det nog väldigt få kristna som är självmordsbombare...?

 

 

Jag hade nog inte kunnat skriva på ett sådant papper. Dels för att det är ett underkännande av hur jag växte upp, dels för att jag inte tycker att någon ska lägga sig i hur jag och maken uppfostrar våra barn.

Så fruktansvärt. Jag känner en del kristna - baptister och pingstvänner - och ingen är i närheten av detta beteende. Jag tror att du hade otur och träffade ett psyko. Förstår att det är jobbigt att ta sig vidare efter en sådan upplevelse.

Jag håller med i mycket av det du skriver. Om min djupt troende farmor hade levt hade hon ogillat mitt nuvarande förhållande eftersom min sambo inte är kristen. Det är inte jag heller nu längre även om jag har en gnutta tro kvar. Jag är uppväxt i ett kristet hem och träffat både liberala kristna och de som varit mer bokstavstroende (de flesta liberala). Min pappa fick inte lyssna på skivor eller gå på bio när han var liten. Det var syndigt. En gång när jag var liten frågade min farmor vad jag ville bli när jag blev stor. 'Skådespelerska' sa jag. Då blev hon upprörd för det var ett syndigt yrke.

Nu är det egentligen inte detta tråden handlar om utan om olika tro kan stjälpa ett förhållande.

Svaret är både ja och nej. Man måste ha samma grundvärderingar, om man har det men uttrycker dessa i olika religioner är det inga problem. Om båda är bokstavstroende funkar det inte såklart.