Slut pga religion, någon?
Hejsan!
Är lite nyfiken om någon därute har eller går igenom samma sak som jag? att man var "tvungen" göra slut pga olika religioner (familjeproblem) eller att ena är troende?
-
-
Svar på tråden Slut pga religion, någon?
-
tråkigt att man ska gå efter släktens önskemål, det är ju inte släkten man gifter sig med. men men, vad gör man inte för att så många ska vara glada!
Fjosok skrev 2009-01-05 22:03:26 följande:ario: kan skilja mycket på församlingstillhörighet och teologiska frågor som är svåra att förena. Tycker exempelvis att "blandäktenskap" (förlåt, men det känns snudd på hemskt och samtidigt väldigt kul att använda det ordet i detta sammanhang)där man har smygdöpt barnen för att den ena halvan av släkten inte skulle slå bakut ..Ja, då är det lite drygt ... -
Mitt ex var djupt troende kristen. Trodde inte att det skulle innebära så mycket problem (jag var väldigt ung, dum och naiv då), och i början var det ganska lugnt med det hela. Men det eskalerade under vårt förhållande. Hon trodde på fullaste allvar att sjukdomar orsakades av "onda andar" och att folk istället för att gå till psykiatrin borde gå till en präst för exorcism. Hon raderade min mapp med Black Sabbath-låtar från datorn eftersom man som kristen inte ska lyssna på sånt (nu var det ju min musik, men hon ansåg sig ha rätt att tycka åt mig också). Hon kastade bort en cd-skiva hon köpt eftersom en av låtarna på skivan hette "Voodoo" och hon ville ta avstånd från alla andra religioner. När jag läste Da-Vincikoden fick jag höra om hur det var en "farlig bok" och att hon mer eller mindre förespråkade bokbål för sådana böcker. Hon blev riktigt arg när evolutionsteorin nämndes på TV (hennes mamma började rentutav skrika och fäkta med armarna när så skedde). När hon pratade om religiösa ting ändrade hon röstläge, fick tom blick och stirrade framför sig på ett sätt som hade kunnat hämtas från en B-skräckis från 80-talet, precis som om hjärnan stängdes av på henne, vilket den förmodligen också gjorde.
När det kom till sexbiten var det förstås också rätt komplicerat. Hon var faktiskt MER på än vad jag var i början... lång historia kort, vi löpte aldrig linan ut och efter ett par månader fick hon moralpanik och ville vänta med allt vad sex hette, antagligen till dess att bergen smält till glöd och haven kokat bort. Det var ju en fruktansvärd, fruktansvärd synd! Hon var själv inte oskuld, kunde absolut inte förstå att jag tyckte att det var jobbigt att vara den enda oskulden i förhållandet, Dessutom kunde hon helt spontant och oombett tala om hur underbara och fantastiska hennes ex var, intima detaljer och allt, trots att hon visste att jag inte ville höra något om det. Som ett praktexempel på hennes fantastiska kristna moral och etik kan nämnas att hon skällde och skrek på mig, kastade schampoflaskor runtom i lägenheten och kallade min morfar för nazist efter att jag kommit hem från dennes begravning... utan att ringa till min flickvän under dagen och tala om när jag skulle komma förbi hos henne (dessutom hade jag inte varit glad på morgonen när jag skulle till begravningen, vilket också var en del av orsaken till raseriutbrottet). Hon hade en osviklig förmåga att få allt att bli mitt fel, och skydde inga medel för att förstöra mitt självförtroende.
Detta hände, naturligtvis, under en tuff period i mitt liv när min mor bland annat bestämde sig för att börja knarka igen (vilket ledde till att jag tvingades bryta kontakten med min mor helt, något jag inte fick tala med min flickvän om, eftersom hon ville kunna "välja bort" allt som var jobbigt, jag fick bara prata om "trevliga saker".)
Hursomhelst, det tog slut för 1,5 år sen, och jag har fortfarande lite bekymmer med självkänslan efter allt det där.
Hon var med i EFS och Credo, så jag undrar hur illa ställt det verkligen är med folk i mer extrema trosrörelser... måste vara ganska hårigt.
Så nej, nästa flickvän får under inga som helst omständigheter bekänna sig till någon abrahamitisk religion, för då flyr jag! Det fanns helt klart för få lejon i Rom.
Hitchens är min idol: -
Jösses grabben..... Helt rätt att släppa ut den fisken ur nätet...
Hammerman1 skrev 2009-01-05 23:29:52 följande:Mitt ex var djupt troende kristen. Trodde inte att det skulle innebära så mycket problem (jag var väldigt ung, dum och naiv då), och i början var det ganska lugnt med det hela. Men det eskalerade under vårt förhållande. Hon trodde på fullaste allvar att sjukdomar orsakades av "onda andar" och att folk istället för att gå till psykiatrin borde gå till en präst för exorcism. Hon raderade min mapp med Black Sabbath-låtar från datorn eftersom man som kristen inte ska lyssna på sånt (nu var det ju min musik, men hon ansåg sig ha rätt att tycka åt mig också). Hon kastade bort en cd-skiva hon köpt eftersom en av låtarna på skivan hette "Voodoo" och hon ville ta avstånd från alla andra religioner. När jag läste Da-Vincikoden fick jag höra om hur det var en "farlig bok" och att hon mer eller mindre förespråkade bokbål för sådana böcker. Hon blev riktigt arg när evolutionsteorin nämndes på TV (hennes mamma började rentutav skrika och fäkta med armarna när så skedde). När hon pratade om religiösa ting ändrade hon röstläge, fick tom blick och stirrade framför sig på ett sätt som hade kunnat hämtas från en B-skräckis från 80-talet, precis som om hjärnan stängdes av på henne, vilket den förmodligen också gjorde.När det kom till sexbiten var det förstås också rätt komplicerat. Hon var faktiskt MER på än vad jag var i början... lång historia kort, vi löpte aldrig linan ut och efter ett par månader fick hon moralpanik och ville vänta med allt vad sex hette, antagligen till dess att bergen smält till glöd och haven kokat bort. Det var ju en fruktansvärd, fruktansvärd synd! Hon var själv inte oskuld, kunde absolut inte förstå att jag tyckte att det var jobbigt att vara den enda oskulden i förhållandet, Dessutom kunde hon helt spontant och oombett tala om hur underbara och fantastiska hennes ex var, intima detaljer och allt, trots att hon visste att jag inte ville höra något om det. Som ett praktexempel på hennes fantastiska kristna moral och etik kan nämnas att hon skällde och skrek på mig, kastade schampoflaskor runtom i lägenheten och kallade min morfar för nazist efter att jag kommit hem från dennes begravning... utan att ringa till min flickvän under dagen och tala om när jag skulle komma förbi hos henne (dessutom hade jag inte varit glad på morgonen när jag skulle till begravningen, vilket också var en del av orsaken till raseriutbrottet). Hon hade en osviklig förmåga att få allt att bli mitt fel, och skydde inga medel för att förstöra mitt självförtroende.Detta hände, naturligtvis, under en tuff period i mitt liv när min mor bland annat bestämde sig för att börja knarka igen (vilket ledde till att jag tvingades bryta kontakten med min mor helt, något jag inte fick tala med min flickvän om, eftersom hon ville kunna "välja bort" allt som var jobbigt, jag fick bara prata om "trevliga saker".) Hursomhelst, det tog slut för 1,5 år sen, och jag har fortfarande lite bekymmer med självkänslan efter allt det där.Hon var med i EFS och Credo, så jag undrar hur illa ställt det verkligen är med folk i mer extrema trosrörelser... måste vara ganska hårigt.Så nej, nästa flickvän får under inga som helst omständigheter bekänna sig till någon abrahamitisk religion, för då flyr jag! Det fanns helt klart för få lejon i Rom.Hitchens är min idol: www.youtube.com/watch -
Hon låter inte direkt som någon vanlig EFS:are precis....
...mer som ett psykfall... -
passionsblomman skrev 2009-01-06 00:08:09 följande:
Hon låter inte direkt som någon vanlig EFS:are precis.......mer som ett psykfall...Naturligtvis. Men bland hennes kompisar (också EFS:are och Credofolk) florerade åsikter typ kristnas moraliska överlägsenhet gentemot övriga människor vilket näranog fick mig att skrika ut min avsky en midsommaraftonsmiddag... synd nog så höll jag käft.
Jag har fortfarande inte begärt utträde ur Svenska Kyrkan. Jag förstår inte varför, då stödjandet av en dylik organisation går emot min moral. Får ta och göra det imorgon... -
låter mer som schizofrenifall än en religiös person!
Tror knappast att religiösa människor i allmänt uppförs sig så!
Hammerman1 skrev 2009-01-05 23:29:52 följande:Mitt ex var djupt troende kristen. Trodde inte att det skulle innebära så mycket problem (jag var väldigt ung, dum och naiv då), och i början var det ganska lugnt med det hela. Men det eskalerade under vårt förhållande. Hon trodde på fullaste allvar att sjukdomar orsakades av "onda andar" och att folk istället för att gå till psykiatrin borde gå till en präst för exorcism. Hon raderade min mapp med Black Sabbath-låtar från datorn eftersom man som kristen inte ska lyssna på sånt (nu var det ju min musik, men hon ansåg sig ha rätt att tycka åt mig också). Hon kastade bort en cd-skiva hon köpt eftersom en av låtarna på skivan hette "Voodoo" och hon ville ta avstånd från alla andra religioner. När jag läste Da-Vincikoden fick jag höra om hur det var en "farlig bok" och att hon mer eller mindre förespråkade bokbål för sådana böcker. Hon blev riktigt arg när evolutionsteorin nämndes på TV (hennes mamma började rentutav skrika och fäkta med armarna när så skedde). När hon pratade om religiösa ting ändrade hon röstläge, fick tom blick och stirrade framför sig på ett sätt som hade kunnat hämtas från en B-skräckis från 80-talet, precis som om hjärnan stängdes av på henne, vilket den förmodligen också gjorde.När det kom till sexbiten var det förstås också rätt komplicerat. Hon var faktiskt MER på än vad jag var i början... lång historia kort, vi löpte aldrig linan ut och efter ett par månader fick hon moralpanik och ville vänta med allt vad sex hette, antagligen till dess att bergen smält till glöd och haven kokat bort. Det var ju en fruktansvärd, fruktansvärd synd! Hon var själv inte oskuld, kunde absolut inte förstå att jag tyckte att det var jobbigt att vara den enda oskulden i förhållandet, Dessutom kunde hon helt spontant och oombett tala om hur underbara och fantastiska hennes ex var, intima detaljer och allt, trots att hon visste att jag inte ville höra något om det. Som ett praktexempel på hennes fantastiska kristna moral och etik kan nämnas att hon skällde och skrek på mig, kastade schampoflaskor runtom i lägenheten och kallade min morfar för nazist efter att jag kommit hem från dennes begravning... utan att ringa till min flickvän under dagen och tala om när jag skulle komma förbi hos henne (dessutom hade jag inte varit glad på morgonen när jag skulle till begravningen, vilket också var en del av orsaken till raseriutbrottet). Hon hade en osviklig förmåga att få allt att bli mitt fel, och skydde inga medel för att förstöra mitt självförtroende.Detta hände, naturligtvis, under en tuff period i mitt liv när min mor bland annat bestämde sig för att börja knarka igen (vilket ledde till att jag tvingades bryta kontakten med min mor helt, något jag inte fick tala med min flickvän om, eftersom hon ville kunna "välja bort" allt som var jobbigt, jag fick bara prata om "trevliga saker".) Hursomhelst, det tog slut för 1,5 år sen, och jag har fortfarande lite bekymmer med självkänslan efter allt det där.Hon var med i EFS och Credo, så jag undrar hur illa ställt det verkligen är med folk i mer extrema trosrörelser... måste vara ganska hårigt.Så nej, nästa flickvän får under inga som helst omständigheter bekänna sig till någon abrahamitisk religion, för då flyr jag! Det fanns helt klart för få lejon i Rom.Hitchens är min idol: www.youtube.com/watch -
Fast hennes beteende berodde knappast på att hon var troende, bara att hon var knäpp!Hammerman1 skrev 2009-01-05 23:29:52 följande:Mitt ex var djupt troende kristen. Trodde inte att det skulle innebära så mycket problem (jag var väldigt ung, dum och naiv då), och i början var det ganska lugnt med det hela. Men det eskalerade under vårt förhållande. Hon trodde på fullaste allvar att sjukdomar orsakades av "onda andar" och att folk istället för att gå till psykiatrin borde gå till en präst för exorcism. Hon raderade min mapp med Black Sabbath-låtar från datorn eftersom man som kristen inte ska lyssna på sånt (nu var det ju min musik, men hon ansåg sig ha rätt att tycka åt mig också). Hon kastade bort en cd-skiva hon köpt eftersom en av låtarna på skivan hette "Voodoo" och hon ville ta avstånd från alla andra religioner. När jag läste Da-Vincikoden fick jag höra om hur det var en "farlig bok" och att hon mer eller mindre förespråkade bokbål för sådana böcker. Hon blev riktigt arg när evolutionsteorin nämndes på TV (hennes mamma började rentutav skrika och fäkta med armarna när så skedde). När hon pratade om religiösa ting ändrade hon röstläge, fick tom blick och stirrade framför sig på ett sätt som hade kunnat hämtas från en B-skräckis från 80-talet, precis som om hjärnan stängdes av på henne, vilket den förmodligen också gjorde.När det kom till sexbiten var det förstås också rätt komplicerat. Hon var faktiskt MER på än vad jag var i början... lång historia kort, vi löpte aldrig linan ut och efter ett par månader fick hon moralpanik och ville vänta med allt vad sex hette, antagligen till dess att bergen smält till glöd och haven kokat bort. Det var ju en fruktansvärd, fruktansvärd synd! Hon var själv inte oskuld, kunde absolut inte förstå att jag tyckte att det var jobbigt att vara den enda oskulden i förhållandet, Dessutom kunde hon helt spontant och oombett tala om hur underbara och fantastiska hennes ex var, intima detaljer och allt, trots att hon visste att jag inte ville höra något om det. Som ett praktexempel på hennes fantastiska kristna moral och etik kan nämnas att hon skällde och skrek på mig, kastade schampoflaskor runtom i lägenheten och kallade min morfar för nazist efter att jag kommit hem från dennes begravning... utan att ringa till min flickvän under dagen och tala om när jag skulle komma förbi hos henne (dessutom hade jag inte varit glad på morgonen när jag skulle till begravningen, vilket också var en del av orsaken till raseriutbrottet). Hon hade en osviklig förmåga att få allt att bli mitt fel, och skydde inga medel för att förstöra mitt självförtroende.Detta hände, naturligtvis, under en tuff period i mitt liv när min mor bland annat bestämde sig för att börja knarka igen (vilket ledde till att jag tvingades bryta kontakten med min mor helt, något jag inte fick tala med min flickvän om, eftersom hon ville kunna "välja bort" allt som var jobbigt, jag fick bara prata om "trevliga saker".) Hursomhelst, det tog slut för 1,5 år sen, och jag har fortfarande lite bekymmer med självkänslan efter allt det där.Hon var med i EFS och Credo, så jag undrar hur illa ställt det verkligen är med folk i mer extrema trosrörelser... måste vara ganska hårigt.Så nej, nästa flickvän får under inga som helst omständigheter bekänna sig till någon abrahamitisk religion, för då flyr jag! Det fanns helt klart för få lejon i Rom.Hitchens är min idol: www.youtube.com/watch
-
Tooticki skrev 2009-01-06 11:34:46 följande:
Fast hennes beteende berodde knappast på att hon var troende, bara att hon var knäpp!Av samma anledning som du aldrig hittar så många djupt troende som på ett dårhus så tror jag att det intellektuella självmord religiösa måste begå gör dem mer mottagliga för knäppa beteenden.
För alla er som tror att ni är de enda som kan bete er moraliskt för att ni är religiösa, se det här och fundera lite:
-
Känner igen mig i det du skriver. Min m2b är katolik (konverterad) med en väldigt stark önskan om att även jag ska bli det innan vi gifter oss. Själv är jag vanlig "svensson-kristen" så jag dras inte dirket åt något annat religion håll.Anki82 skrev 2009-01-05 16:44:37 följande:Hej Har aldrig behövt göra slut på grund av Tro men däremot så är detta något jag är lite orolig för inför framtiden då jag är uppvuxen i svenska kyrkan och ahr en barnatro från den, medans min m2b är Irländare och uppvuxen katolik. Ingen av oss har en direkt stark tro men det som oroar mig är att Irland är ett så väldigt "katolskt" land, tex katolska skolor ger en bevisat bättre utbildning protestanter är fortfarande sedda som något dåligt bland många.Det som även skrämmer mig till viss del är vi pratade med en präst här om att ev ha en "blessing" då vårat äktenskap inte skulle vara godkänt i den katolska kyrkans ögon då vi gifter oss i sverige utan detta. men för att de ska kunna göra det så måste jag skriva på ett papper att jag ska uppfostra eventuella barn i den katolska tron och inte försöka lära dem protestantiska saker. Vilket för mig även om jag inte är jätte troende känns som att skriva på ett papper som säger att det sätt jag växte upp inte är gott nog. Oj va långt det blev är nog mer upprörd över det hela än jag trott... -
Jag tar faktiskt illa upp av din beskrivning. Alla människor som är troende, oavsett religion, har faktiskt inte begått "intellektuella självmord".
Det finns människor med psykiska problem överallt i samhället, och det vore konstigt om våra olika kyrkor och samfund vore undantag från detta. Men kasta inte ut barnet med badvattnet.
Hammerman1 skrev 2009-01-06 13:49:06 följande:Av samma anledning som du aldrig hittar så många djupt troende som på ett dårhus så tror jag att det intellektuella självmord religiösa måste begå gör dem mer mottagliga för knäppa beteenden. För alla er som tror att ni är de enda som kan bete er moraliskt för att ni är religiösa, se det här och fundera lite: www.youtube.com/watch