Slut pga religion, någon?

Hej Sanna,

Jag har inte erfarenhet av samma situation som du. Dock är jag djupt och aktivt troende och min man har mer av en barnatro som följer med men som han inte ägnar så mycket tanke. Idag funderar jag på att utbilda mig till teolog och visst funderar jag ibland på om det kommer bli ett problem att jag ska arbeta aktivt i kyrkan medans min man inte alls är lika intresserad. Jag tror dock att det mesta löser sig om man respekterar varandra och pratar om det som oroar en.

Vad är din historia?

Ja, Då en part tillhör trosrörelsen och den andra är prästkandidat i Svenska kyrkan så var det svårt att fortsätta ...

Vilken av dom som var jag får ni gissa

*gissar för fullt*

Jag är väl inte direkt ateist men tron är inte så jättestark. Jag har varit tillsammans med en kille i två år som var djupt troende. Hans mamma var det ännu "värre" med. Det var inte därför som det hela tog slut men det var kanske det som fick droppen i bägaren att rinna över.
Man ska inte leva med sin svärmor, det vet jag, men han gjorde en massa saker som hon ville, som att sköta ljudet i kyrkan, även om han inte ville det. Man fick inte ens säga "herregud" när hon var i närheten...

Hej
Har aldrig behövt göra slut på grund av Tro men däremot så är detta något jag är lite orolig för inför framtiden då jag är uppvuxen i svenska kyrkan och ahr en barnatro från den, medans min m2b är Irländare och uppvuxen katolik.
Ingen av oss har en direkt stark tro men det som oroar mig är att Irland är ett så väldigt "katolskt" land, tex katolska skolor ger en bevisat bättre utbildning protestanter är fortfarande sedda som något dåligt bland många.
Det som även skrämmer mig till viss del är vi pratade med en präst här om att ev ha en "blessing" då vårat äktenskap inte skulle vara godkänt i den katolska kyrkans ögon då vi gifter oss i sverige utan detta. men för att de ska kunna göra det så måste jag skriva på ett papper att jag ska uppfostra eventuella barn i den katolska tron och inte försöka lära dem protestantiska saker. Vilket för mig även om jag inte är jätte troende känns som att skriva på ett papper som säger att det sätt jag växte upp inte är gott nog.
Oj va långt det blev är nog mer upprörd över det hela än jag trott...

Min man är muslim, uppvuxen i ett muslimskt land. Lagom troende, men festar och "syndar"...
Jag däremot är helt religionsbefriad, tror noll på Gud eller Bibeln/Koranen.

Det funkar alldeles utmärkt. Vilket beror på att jag redan innan vi träffades var övertygad om att dom flesta mussar är bra manniskor, inte kvinnohatande terrorister.
Och för att han just är en skön musse som rycker på axlarna åt att jag ater griskött. Vilket jag inte kommer göra när jag är gravid/ammar, men det är också för mitt barn skull. Jag hoppas att mina barn kommer tro på Gud, för det ger en ett visst hopp. Och om mina barn väljer att följa Koranen och inte äta griskött t.ex, så har jag ju sabbat det för dom om jag matar dom med det...

Om kidsen sen väljer att bli judar så blir min man inte vansinnig, men kanske besviken.

Det funkar helt enkelt för att vi båda är openminded Love, Peace & Understanding-hippies.

OT??

varför ska du inte äta griskött när du är gravid? att äta griskött är syndigt för muslimer, men ett foster har väl inga synder?

jag tror inte man gör slut pga av religion!Varför skulle man bli tillsammans från början om det inte fanns hopp? Själv skulle jag från början aldrig välja någon som inte var kristen.

ario: kan skilja mycket på församlingstillhörighet och teologiska frågor som är svåra att förena. Tycker exempelvis att "blandäktenskap" (förlåt, men det känns snudd på hemskt och samtidigt väldigt kul att använda det ordet i detta sammanhang)där man har smygdöpt barnen för att den ena halvan av släkten inte skulle slå bakut ..

Ja, då är det lite drygt ...