Till er frivilligt barnfria!

Jag tror i o f mer att det beror på att "breeders" funnit meningen med livet som föräldrar, och då ser de våra barnfria liv som meningslösa och vill "hjälpa oss" uppleva samma mening som de själva funnit. Ungefär som nyfrälsta.

Sen hör det ju till saken att det är socialt ok att ifrågasätta frivillig barnfrihet, medan barnfödande aldrig får ifrågasättas.

Nu hittade jag också en rolig länk hos Happily childfree apropå fenomenet som alltid uppkommer när någon startar en tråd om barnfrihet på något forum, och som vi hade här för en tid sen:

It always plays out the same. Someone says, ?Hey, anyone else here childfree?? and someone says, ?Yea, I am! Wow, what a relief to meet someone else who feels the same way I do!? and then the first person replies with, ?I knew it! I knew there had to be other childfree people on this board! It?s great to meet you!? and then, before the thread gets any further along, three mommies (it?s usually mommies) show up to say, ?I used to think JUST LIKE you girls but then I grew up and got married and now I have three kids and I?m SOOOOO happy, I wouldn?t change a thing!? and another mommy says, ?How could anyone not love babies? I have one and I?m desperate to have another! You really shouldn?t avoid your maternal instincts!? and the third mommy says, ?I?m glad you people aren?t having kids! I know lots of kids who were abused, and I say, anything that keeps kids from being abused is a good thing!? (as if anyone who is childfree is automatically a child-beater!!). And it usually goes downhill from there usually ending up with mud slinging. And the original posters weren?t even saying, ?God, let?s get people with kids banned from the state!? The original posters are almost always just asking a question: ?Is anyone else here childfree!? Thatâ??s it. Nothing more. Nothing even remotely un-family friendly!!

If breeders weren?t so insecure about their life choices, they wouldn?t feel the need to take over childfree threads.

Tycker det är riktigt nedlåtande att kalla människor som väljer att få barn för breeders.
Det enda jag reagerat på i denna tråden är den nedlåtande tonen till de som väljer att skaffa barn.
Vad var det som var "roligt" i ovanstående länk/ inlägg?
Att påstå att "breeders" som ni vill kalla oss säger sin åsikt pga vår egen osäkerhet över våra livsval känns långsökt.
Då måste det ju vara samma sak i trådar som börjar för brudöverlämning också då? Eller så fort man uttrycker en annan åsikt än den allmänt förekommande.

OM det nu är nedlåtande här, vad är det som är så farligt med det då vi, män som kvinnor, som inte vill eller ska ha barn bemöts av detta i det dagliga livet? Jämt?

Man får inte ifrågasätta barnskaffning men att välja bort det är något som ska ifrågasättas konstant.

Tyckte själv breeder var roligt. Är väl själv en non breeder då

Suck ...

De kankse är osäkra över sina livsval?

Jag tillhör de där som inte "tycker om barn" - varför skulle jag det? Jag tycker inte heller urskiljningslöst om alla pensionärer eller hundägare. Men vissa barn, som tex mina egna, älskar jag över allt annat och många andra barn tycker jag om.

Det finns livsavgörande händelser i livet som är utvecklande och en av de få positiva är att få barn. Sjukdomar och dödsfall är förståss också utvecklande (inte eget dödsfall!)men långt ifrån lika positivt.

Jag tyckte om liknelsen med frälsta - har man upplevt vilken skillnad gudstro eller barn gör med livet är det klart man påpekar det för folk som tror att livet blir fattigare med gudstro eller barn. En helt annan sak är att jag aldrig skulle missionera för folk!

Valkyriana - en del av svaret på dina frågor får du i Duchess inlägg nr 250.... men jag kan försöka mig på ett specifikt svar:

det som är roligt - igenkännandets fniss... det där har ju utspelat sig "några" gånger.. både IRL och i trådar som här.

att personer som valt att skaffa barn uttrycker osäkerhet - tjaa det är klart att det svider och att personer som har barn inte kan/vill berätta att de då och då tvivlar över sina val.. men samtidigt känner åtminstone jag MÅNGA som någonstans under ytan är rätt osäkra.

Jag tror att det beror på att vi som inte har barn utgör något slags "hot". Vi lever våra liv ganska okomplicerat och lyckligt, har mer pengar, tid och framförallt frihet att göra vad vi vill. Någonstans önskar de som är föräldrar att vi som inte är det - dels ska dela deras "kamp" (=föräldrarskapets alla mödor) och dels ska förstå hur bra vi har det. Visst är det motsägelsefullt, men vi människor är ju sådana.

Själv står jag verkligen och vacklar mellan dessa två grupper. Anledningen till mitt grubblande är att jag vet vad jag har. Jag vet hur mycket frihet, tid, pengar och uttrymme för självförverkligande jag har i nuet. Jag är 30 plus och bekväm av mig. Att skaffa barn är att göra sig obekväm med tillvaro - livspussel och oro får helt andra dimensioner.

Så du förälder - som jag tolkar att du är valkyriana - inse att det handlar om normer och dess tillämpning i människors liv. Och att vi som inte har barn (än) igenkännande fnissar åt andras beskrivningar. För jag tror nämligen att det ligger MYCKET i vad En till präst skriver:

En till präst skrev 2009-01-03 15:58:54 följande:

"Breeders" är en term som funkar på engelska, men inte direktöversättningsbar till svenska.

Den förekommer på childfree-sajter som beteckning inte på föräldrar som sådana, utan på just dem som inte accepterar barnfrihet utan just "missionerar" om barn som livets mening och enda skälet att existera...

Alla föräldrar är inte breeders, precis som alla vi barnfria inte är barnhatare. Och alla blivande brudar inte är bridezillor. Och alla 14åriga tjejer inte är fjortisar.

Precis. Elleer att det som i mitt eget fall är en barnfrihet som i grunden bygger på att ingen ville ha barn med mig, av olika och absolut berättigade anledningar.

Då är ju barnfriheten självklar och förhoppningsvis helt utan bitterhet, vilket tyvärr annars kan bli fallet.

Våga stå för era livsval, med eller utan barn.

Det som var roligt var igenkänningsfaktorn. Men den ser man så klart bara om man själv varit med om situationen som beskrivs några gånger.

Nja det kanske gäller småbarnsföräldrar men långt ifrån alltid. Jag fick barn ung (ooh! gissa om man blir ifågasatt då!) och är nu snart 40, välutbildad och med tonåringar hemma. Det finns inget jag vill göra som jag inte kan (men så var det givetvis inte när barnen var små).

Nu konkurrerar jag alltså inte bara ut småbarnsföräldrana utan också de barnlösa i min egen ålder. Varför? Dels pga (stora) barn ses som meriterande, speciellt som jag pluggade när barnen var små och dels för att barnlösa kvinnor i min ålder ses som potentiella mammor.

Så jag är snarare ett hot mot er