Till er frivilligt barnfria!

Haha! Klockrent! Jag är också jättebra på att göra sånt alldeles själv!

Hur tror ni då det blir vill jag stillsamt be er föreställa er, när man kunde alldeles själv, sedan slår sig ihop med en man som är rena proffset i sammanhanget och dessutom sätter barn till världen, för att låta livet fortskrida på en mycket liten yta?
Fast de säger ju att kaos är granne med Gud. Min familj är nog egentligen i himlen, utan att vi fattat det!

jag med!

...Och i himlen har man sovmorgon alla dagar och fluffiga täcken när man lägger sig. Sov gott allesammans.

Så sant, så sant... Hur ska jag få min mor att förstå det resonemanget, det är den stora frågan för mig...

Det är inte lätt. Jag tror inte att min far tog mig på allvar när jag först förklarade att vi inte var intresserade av barn. Vet inte hur han ser på saken idag, men eftersom jag passerat 38 och magens storlek bara beror på chips så kanske han snart förstår att jag menar allvar...

Har du syskonbarn? För mig känns det lite enklare när min bror försett föräldrarna med barnbarn. Det tar bort en del av pressen från mig.

Håller delvis med. Frågan är bara var gränsen går mellan offentligt och privat. Den frågan kommer ju ofta upp här när folk diskuterar om det är acceptabelt att ha en barnfri bröllopsfest eller inte.

De som förespråkar barns närvaro överallt resonerar ju då om bröllop som ett "offentligt rum".

Är en semester "offentlig" eller "privat"? Hur är det med resturangbesök? Teater? Stränder?

Sen är det som någon påpekat naturligtvis stor skillnad på hur de vuxna människorna tar ansvar för sina barn i det offentliga rummet. Eller i andras hem.

Tyvärr har jag inga syskon som kan leverera barbarn till min mamma, vilket har lett till extra press på mig. Min mamma hade säkert blivit en underbar mormor, men jag kan ju inte sätta barn till världen bara för den sakens skull...

Tja, det är ju en intressant frågeställning, helt klart. En bröllopsfest torde ju dock falla under "privat" enligt alla gängse definitioner. Huruvida en semester är privat eller inte är omöjligt att svara på, som turist äger man ju knappast resmålet. Man har knappast heller rätt att utestänga andra från att vistas i samma flygplan till resorten etc. Däremot kan man ju som sagt välja ett resmål som barnfamiljer generellt inte åker till.

Teatrar, restauranger och stränder är platser där man nödgas umgås med andra människor, så där får man nog tåla att det finns folk i miniformat eller välja en annan strand/restaurang. Och handen på hjärtat, hur ofta känner man sig egentligen manad att fly stranden efter att ha blivit grovt kränkt och antastad av alla elaka barn? Har hänt mig ganska exakt 0 gånger.

Sen ska barn självklart uppföra sig någorlunda städat, inga argument där. Och föräldrar ska visa lite prov på omdöme, att ta med ett två månaders kolikbarn på en biopremiär är knappast genomtänkt.

Men då måste jag äntligen få ta tillfället i akt och använda alla BT:ares favoritvapen mot mig mot er själva: så här ser det inte ut i min värld (äntligen äntligen ÄNTLIGEN)! Herregud, den stora majoriteten föräldrar i min omnejd sköter ju det hela galant...

En till präst skrev 2008-12-20 00:57:05 följande:

Vilken bra tråd (trist med pajkastningen dock)

Fyller 30 om ett par stenkast och är barnfri. Vill inte ha barn vilket för mig sitter långt inne att erkänna. Har så många gånger fått på näsan när jag antytt att jag är "osäker på om jag vill ha barn".

Jag har ALDRIG känt någon längtan efter egna barn, varken nu eller som yngre. Kan inte se mig med barn i den närmaste 10 års perioden. När mina barndomsvänner lekte med dockor så lekte jag med mjukdjur. När vi kom i tonåren och snacket om "hur mågna barn ska jag ha", "hur ska barnets pappa se ut" och "i vilken ålder ska man bilda familj" var heta samtalsämnen satt jag mest tyst. Tvingades jag att svara så kopierade jag bara andras svar för att få dem nöjda.

Sedan över 11 år lever jag i ett stabilt förhållande med min livs största kärlek. Han vill inte ha barn.

När jag försöker tänka framåt, på mig själv som gammal så ser jag gärna mig själv i en stor familj. Familjen behöver inte bestå av mina egna barn. Dock finns en oro (men ack så liten) för att känna sig ensam som barnfri pensionär. Men jag ska väl hitta andra tanter och jag får väl klaga på annat än otacksamma barn som aldrig hälsar på ;)

Jag tycker inte illa om barn, tvärt om så gillar jag oftast små. Men inte per automatik. Sen finns det såklart föräldrar som jag retar mig gallfeber på. Barnvagnsmaffian som tar noll hänsyn till andra och skrikiga ungar på fel plats (måste iofs vara stresssande för mamman med).

Det har hänt mer än en gång att jag tappat kontakten med vänner som fått barn. Vi hamnar i så olika världar och ibland är det svårt att upprätthålla ett umgänge när det blir så ensidigt barnprat. Självklart får de prata om sina barn! Men jag är inte intresserad av långa utläggningar om blöjmärken, amningsproblem osv.. dessutom blir jag lagomt less när varje monolog avslutas med "ja, du ska få se när du får barn" Även om vännen vet min inställning.

Är så less på att bli sågad för mitt val. Orkar sällan säga som det är utan säger istället en halvsanning "Vi har inte bestämt än om vi ska ha barn eller inte". För 100% är ju inget bestämt. Känner att sannolikheten är minimal, men något mycket oväntat kan hända och barn kanske helt plötligt för en annan prioritering.
Har fått höra att min sambo och blivande make inte alls är kärleken i livet för mig, det kan han ju inte vara eftersom jag inte vill ha barn.
Detta har jag fått höra från klumpiga halvbekanta som snokat i frågan, från släkt och även från en barnmorka under p-medels information.

Jag känner även skuld mot mina föräldrar, de börjar bli till årnen nu (mamma blir pensionär nu, pappa har passerat 70). De har accepterat läget. Men jag vet att min far så gärna skulle vilja uppleva barnbarn före hans tid är över. Det gör ont att veta även om han bara uttryckt det en gång och aldrig skulle tjata eller ifrågasätta mitt val.
Mor min däremot har tjatat friskt, dragit in mig på barnklädesavdelningen osv. Nu är grannfrun mormor / farmor till 5 välskapta barnbarn. "Det är faktiskt orättvist" säger min mamma. Det senaste året har jag dock fått höra "man kanske kan vara lycklig utan barn med". Men jag önskar ibland att jag ville ge dem ett barnbarn. Jag är yngst av 3 barn, alla barnfria.

Är det bara jag som känner den här skulden?