Till er frivilligt barnfria!

hejhej

är själv i en längtan efter barn just nu. Men tidigare har det varit avsky bara tanken! Jag var den som aldrig skulle gifta mig eller få barn. Nja, nu är det ju tvärtom för min del, men mina orsaker finns ju och dem tar jag itu med.

Anledningen till att jag inte ville ha barn var för att jag trodde inte jag kunde ge ett barn den lyckan jag aldrig fick. Jag hade helt enkelt ingen tro i föräldrarskap. Idag är jag ju som sagt inte så i tankarna mer för jag tar itu med det.
Men det där med moderskänsla och barnlängtan, det är väl likadant som allt annat? Alla har inte det helt enkelt.
Sen är det automatiskt ok för en man att inte vilja ha barn, så varför skulle inte kvinnor få känna så?

Tycker det är tragiskt att ni som måste utstå så mycket press osv inte får stöd i samhället! Vi har ju dessutom befolkningsproblem på jorden, om inget annat kan dem som inte förstå tänka så
Man ska aldrig sätta barn till världen om man vet med sig att man inte vill. Att säga att man ångrar sig sen när det fertila åldern är inne är ju ett konstigt argument. Det finns så många underbara barn därute som kan bli adopterade och bara väntar på att få bli kramade!

haha var du tvungen att ta tråden där jag hade nicotinabstinens!!

Frida: Tack för Din berättelse. Stor igenkänningsfaktor! Jag gifte mig ung, och mina vänner började få barn redan i 20årsåldern, så jag känner väl igen mig i alla de där halvlögnerna om att "det inte är dags än".

Det jag tycker har varit märkligt är att så många tar sig rätten att komma med synpunkter på vår barnlöshet.

Vi har ju alla hört "Du ändrar Dig när Du blir äldre" och "Det blir skillnad med Dina EGNA barn".
Men jag har också fått höra väldigt mycket amatörpsykologiserande där folk liksom vill finna en "diagnos" -
Det måste ju helt enkelt vara något fel på en när man inte vill ha egna barn.

Visst är det så att det är det avvikande som blir ifrågasatt, som någon tog upp tidigare, men det är ju så tröttsamt;

- När ska ni ha barn?
- Vi ska nog inte ha några barn.
- Vaddå? Har Du förlossningsskräck? Ja men då kan Du ju göra kejsarsnitt, eller adoptera!
- Ja, fast det är inte det, utan vi vill helt enkelt inte ha barn.
- Ja men det vill alla, det är naturligt - vad är det för fel på Dig som är onaturlig? Har Du pratat med en psykolog om det där?
- Ja. Och jag vill inte ha barn.
- Men tänk när Du blir gammal och alla andra har barnbarn...

osv osv osv

Efter att ha haft samma meningslösa konversationer med alltför många uppfinner man ett bateri avsnoppande svar för att få slut på tjafset.

Min favorit var "Alla människor kan inte få barn" och då blir de flesta generade, medan andra sätter igång om adoption och provrör.

Min makes favorit var "Jag är impotent så det går inte" och då blir alla garanterat knäpptysta.

Nu är vi båda över 40 så nu får vi vara ifred

En till präst

Ja, om tio år till kanske det har lugnat
Jag är tillfreds med mitt beslut men det är så tungt att om och om igen sättas under lupp. Det kan ju bara inte vara normalt att inte VILJA ha barn. Ok om man inte biologiskt kan få barn. Men när det är eget val så sticker det i ögonen tydligen.
Ännu värre sticker det då jag och min blivande man är i ett tryggt, långvarigt och stabilt förhållande. Vi har en ordnad tillvaro och det finns inga praktiska hinder för barn.

Har kört med den där "det är inte tid för barn än" "vi är unga än" i flera år. Förr köptes den. Nu får jag bara höra att det är en tunn ursäkt, att tiden börjar bli knapp. 30 är tydligen en magisk gräns att passera... Nu räcker det med att säga hur gammal jag är och hur länge jag varit i mitt förhållande för att jag ska få höra hur "konstig" jag är.
Nästan 30, tillsammans i 11 år OCH INGA BARN. Guuu så konstigt!

Många vill fiska om min barndom, om något gick på tok som medför denna konstiga vaneföreställningen om ett barnfritt liv. En hemsk uppväxt är tydligen en ok anledning. Jag hade en underbar barndom och har trygga föräldrar som varit ett lyckligt par i snart 50 år.

Min sambo hackar ingen på. Män som inte vill ha barn finns det tydligen större förståelse för....

En del verkar nästan ta min barnfria önskan som en kritik mot sina barn. Varför skulle jag ha mot att andra skaffar barn bara för att jag inte vill ha egna? Förstår inte logiken.

kan man inte bara svara 'skit du i det!' när folk frågar varför man inte har barn?

*Fnissar igenkännande*

Jo... fast ibland tror jag också det handlar om avund, eftersom ingen av oss kan ha kakan och äta den. Ingen förälder ångrar väl ett barn de har, men däremot kan de avundas oss som sover så länge vi vill när vi är lediga, kan köpa dyra kläder till oss själva i stället för nya galonisar och har tid att bry oss om politik och samhällsdebatt.

Då blir det gärna bittra kommentarer. Eller som en av mina svägerskor som satte i system att alltid ringa tidigt på lördagmorgonen och svamla om "förmiddag" och att hon varit uppe sen sex....

(Liksom: "Om inte jag får sova ska inte ni få göra det heller")

Man kan lära folk lite vett också. pedagogiskt förklara: "Det är vår ensak, och framöver kan det vara bra att tänka på att folk kan tycka att den frågan är jobbig att behöva besvara"

jag har själv helt utan tanke frågat folk om de funderar på att skaffa barn(vilken formulering förresten att "skaffa barn"). Då hade jag inte en tanke på att det skulle kunna vara en superkänslig fråga, eller bara jävligt jobbigt att behöva berätta om såna planer, eller vad som helst. Jag var bara nyfiken och frågade helt enkelt. Nu några år senare och med mer erfarenhet av folk som har barn, och folk som inte vill ha barn så har jag förstått lite mer om hur klumpig sådana frågor kan vara, och tycker att det känns riktigt pinsamt hur lätt jag kunde slänga ur mig sånt. jag hade nog behövt få höra att det är bäst att låta folk berätta själva om de vill säga nåt. Det är ju inte min ensak. Det jag ville säga var mest att man inte alltid menar att va respektlös utan kanske råkar vara lite jävla omogen eller nåt och behöver få en tillrättavisning. Gärna en vänlig om man orkar, annars bara bestämd. ;)

Så fint att du ändrat dig så! Och jättebra att du insåg det hela också! Inte alla som gör
dagens ros till dig

@-->-----

Nä "Skit i det du" känns inte aktuellt för mig att svara. Fast än jag önskar många gånger att jag kunde få vara så oartig. Menar, klumpig fråga, klumpigt svar....

Senast idag var jag med om det igen.

I ett samtal med en ny bekantskap kom det fram att jag och min sambo hade varit tillsammans i 11 år.
Personen frågade lite senare om vi hade barn och jag suckade inombords men svarade glatt att "nä, vi är barnfria."

"Åh, jag ber om ursäkt. Tänkte inte att alla kan ju inte få barn. Jag är ledsen. Så klumpigt av mig..." blev svaret.

Det blev ju vara värre....

Frida79: Härlig nivå på det. Känns ungefär lika smidigt som när jag får frågan om jag är gift eller inte, framförallt i kristna kretsar.

"Nähä, du har kanske inte blivit vuxen än"

Suck.