brudöverlämning

jag tänkte mest på att varför man fick en morgongåva förr i tiden var väl ifall maken på något sätt skulle lämna kvinnan så skulle hon ha så att hon klarade sig. Jag menar även om det inte har samma betydelse idag så borde väl folk förstå vad man menar med att man inte har samma tanke med att man vill att ens far "överlämnar" bruden i kyrkan? eftersom man inte tänker som förr i tiden och är lite mer "modern" det är väl lika illa att man får en gåva så man klarar sig, men en kvinna kan väl klara sig själv???

vi skall ge varandra en varsin morgongåva..

bara en tanke..

Tidigare ärvde endast söner sina föräldrar så det var motsvarigheten till kvinnans "arv". Numer ärver även kvinnor lika som sina bröder aå därför menar jag att dagens morgongåva inte har något att göra med forntidens.

För den riktigt traditionelle rekommenderar jag sängledning istället för bröllop - bruden och brudgummens släkter följer brudparet till sängen och väntar utanför på att får höra äktenskapet fullbordas... Inte för män med prestationsångest kanske...

Har läst inläggen och måste skriva några rader fast jag tänkte att jag ger mig inte in i fler diskussioner här.

Det må vara helt förkastligt med brudöverlämning och ser man tillbaka på många gamla traditioner (importerade eller inte) och vad de står för, passar många av dem kanske inte in i dagens samhälle och de åsikter som finns idag och därför vill man ta avstånd från dem. Det förstår jag.

Men så länge brudöverlämningen finns som alternativ så tycker jag att det är väldigt ledsamt att man som präst kallar detta val för löjligt..

"Har man däremot redan bott ihop och delat säng och vardag blir det lite löjligt när man plötsligt inte ska kunna ses före vigseln....." används som argument. Har det verkligen betydelse om man redan lever tillsammans eller inte? Är det inte ett lika viktigt val man gör oavsett? Valet att leva tillsammans.

Hur tror ni att det påverkar er roll som själavårdare och stöttepelare. Vänder man sig till er i sina svåraste stunder om man riskerar att bli kallad löjlig för de val man gör. Jag förstår mycket väl er roll som andlig ledare och därmed det ansvar ni har, och jag respekterar det jobb ni gör, men det som gör mig ledsen är när någon som har en sån viktig roll tar och ringaktar det val någon gjort, ett val som betyder mycket för dem och som kanske tillochmed hör till deras kultur och kallar det löjligt?

Tack!!!!!
Skönt att någon har lite förståelse..

Jag tror inte att någon präst IRL skulle säga till en person i ett själavårdande sammanhang att h*n var löjlig.

Men präster har åsikter och känslor precis som alla andra människor. På ett anonymt internetforum anser jag att de har all rätt att uttrycka sig på samma villkor som alla andra.

Men varför kan en präst kalla en löjlig här men inte irl?! Det visar väl bara på feghet isf.

Själv drar jag mig inte för att kalla fenomenet löjligt här på BT eller i nån annan principiell diskussion. Det är inte samma som att kalla personerna som vill göra det löjliga rakt i deras ansikte. Jag utgår ifrån att präster klarar att göra samma distinktion.

Nä och det visar på feghet..

Tycker jag något här inne tycker jag samma sak här på utsidan och står för det också.

Jag tycker samma sak och står för det. Men att oombedd kasta alla sina åsikter i ansiktet på andra när man vet att de gör ont, så stridsglad är jag inte. Lite smidig kan man vara - utan att ljuga eller vara feg.

Sen pekade jag också på en skillnad mellan mina åsikter om fenomenet och personerna som jag inte vet om du uppfattade? Att ogilla fenomenet och kritisera det är inte samma som att förlöjliga personer som själva gillar det.

Men det är ju, som jag förstod det en person dom "förlöjligats" här.
Jag tycket också vissa saker är löjliga, men skulle inte kalla personen som tyckte det för löjlig.

anne på grönkulla skrev 2008-10-22 13:27:59 följande: