• Johanf­redrik­sson
    Äldre 19 Aug 15:36
    61110 visningar
    269 svar
    269
    61110

    Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

    Hej,

    Jag och min fru har allvarliga problem! Problemet består i att min fru börjat tvivla starkt på mig. Detta på grund av att jag hamnat i ett mönster som hon försökt och försökt och försökt att få ur mig ur. Mest genom att prata med mig och säga att jag måste göra något... ='(
    Mönstret är att vi aldrig (under tio gånger på ett år) har sex. En anledning till detta är att jag inte kan få bort negativa saker ur hjärnan... Räkningar, att vi har ont om pengar, att bilen går sönder, stress på jobbet, att det är stökigt hemma, diska varenda dag, slänga sopor, gå ut med hundar, handla, dammsuga, laga mat o.s.v o.s.v
    Allt detta har på något märkligt vis fastnat på min hjärna så pass mycket att när min fru går förbi köksdörren naken, så ser jag henne, tänker WOW och på allt jag vill göra med henne, men fortsätter diska =( Jag kan inte stänga av det negativa och ge mig hän åt det jag verkligen vill och det jag verkligen känner! Detta har lett till att hon tror att jag inte vill alls, att hon har fått dåligt självförtroende och nu till att hon börjat tvivla på mig och vad jag vill och börjat söka efter andra vägar.
    Jag älskar min fru över allt annat i hela världen och skulle dö för henne. Jag vill leva resten av mitt liv med henne och bilda familj med henne och i och med att det har skakat till allvarligt i vårat äktenskap den senaste tiden (Jag vill inte gå in på hur i detalj. Det finns mer, men jag vill inte hänga ut någon), så har min ögon öppnats totalt, alla dammar har brustit och pinnen jag haft uppkörd i arselet har lossnat.
    Jag är beredd att göra vad som helst för vårat äktenskap och för att hon ska förstå att jag menar vad jag säger när jag säger att jag är villig att göra vad som helst. Jag kan fixa det här om jag bara får en chans till.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!!! Hon verkar ha blivit totalt kall och känslolös på ingen tid alls och inget jag säger får henne att tro mig det minsta lilla mer ='(
    Jag har tittat på äktenskapsrådgivning och på parterapi, men det känns som om jag är den enda som är villig att verkligen arbeta för vårt äktenskap nu. Hon har ju redan gjort det så länge att hon inte tror att det tjänar något till längre.
    Det hon har gjort är att försöka prata med mig om problemet om och om igen, men jag har ändå inte lyckats ta mig ur hålet och göra som jag egentligen vill och nu är jag rädd att det är för sent ='(
    Vi bor fortfarande ihop, men det är extremt pressat, för jag vill bara klamra mig fast vid henne och tala om hur mycket jag älskar henne och vad jag är villig att göra för oss medans hon behöver "utrymme" vilket gör att vi sitter i varsin soffa framför TV'n... Jag sitter och mår dåligt över att inte kunna göra ett skit annat än vänta på hennes beslut och hon sitter och mår dåligt över att hon är rädd att ta fel beslut. Tänk om Gud verkligen fanns... Då skulle jag be honom om hjälp att få min fru att inse att jag verkligen menar vad jag säger och att hon inte behöver vara rädd för att ge oss en chans till.
    Som jag ser det är det här vårt första riktiga problem inom äktenskapet och att det skulle leda till skiljsmässa känns som ett fruktansvärt slöseri! Herre gud... Man måste jobba för att ett äktenskap ska fungera och jag vet att jag varit väldigt dålig på det, men FAN... Låt mig jobba nu då! Ge inte upp... Snälla!

    Vi fungerar tillsammans till hundra procent och på alla plan... Det är bara det här med sex som blivit ett stort problem när det inte behöver vara det. Om man bortser från det sexuella, så har jag alltid visat att jag älskar henne genom beröring, genom att tala om det för henne flera gånger varje dag, genom att ta hand om henne om hon behöver hjälp med vad som helst allt som en äkta man ska göra utom just sex ='(
    Satans helvetes jävla skit så arg jag är på mig själv! Jag önskar jag hade gjort något tidigare, men nu när jag varit en idiot, så önskar jag att jag fick chansen att göra något nu!

    Ett annat problem är att jag fått henne att tro att jag inte vill ha barn ='( Detta genom samma sak som det med sex. Jag har varit fast i allt det negativa. Så fort hon nämnt barn, så har jag bara tänkt "Vi har inte råd" eller något liknande, fast jag egentligen inte alls bara tycker så! Herre Gud... Jag vill också ha barn... Som fasen. Jag ser ju för Guds skull en framtid med oss som en familj boende i ett vitt hus med blåa knutar vid kusten. Röd entrédörr, ett sådant där sött litet hus till brevlåda utanför, vår lilla dotter Emma som knatar runt och leker på tomten med våra två små pudlar... Varför kan hon inte förstå att vi vill åt precis samma håll, bara att jag behövt hjälp att ge mig hän åt det positiva och släppa all skit som egentligen inte behöver tynga ner mig och därmed oss! Hur f*n förklarar man för någon som ledsnat på att försöka, och som därför inte tar till sig någonting längre, att vi KAN gå samma väg mot framtiden tillsammans, att vi vill precis till samma plats? Jag är så rädd.... Så otroligt rädd att förlora henne och därmed alla drömmar om vår framtid och vårt liv tillsammans!

    Min fru är kvinnan i mitt liv och jag trodde aldrig man kunde hitta någon man känner så här för. Jag älskar henne mer och mer för varje dag och inget har någonsin känts mer rätt, "våra" problem till trots...

    Hjälp! ='(

  • Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:23
    Tooticki skrev 2008-08-20 16:29:01 följande:
    Fast jag tror att du gör fel i att nedvärdera de möjligheter som skulle finnas för honom och henne som par. Haka inte upp dig så mycket på hans ålder, hon är trots allt kär i honom. Om hon hade varit kär i en man som var jämnårig med dig och kunde erbjuda henne ett fint boende, ekonomisk trygghet + familj inom en snar framtid, skulle du uppleva det som ett större hot då? Jag tror att du förminskar hennes svek mot dig genom att nedvärdera Bernt och hans möjligheter...
    Du har tyvärr säkert rätt... Även jag försöker komma på saker och tänka på saker som skyddar mig på något sätt... Det är dumt jag vet, men det känns ju så. Jag bara hoppas!!!! ='(
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:34
    Tooticki skrev 2008-08-20 16:30:43 följande:
    Alla är vi olika, den inställningen ser jag som mycket mogen. Det är väl bättre att inse att man ska kunna ta hand om sig själv innan man delar sitt liv med någon annan?
    Instämmer... Det är en mycket mogen inställning och jag varken upplever honom som omogen eller som något sådant. Då skulle jag inte känna mig alls lika hotad!
    Jag tror dock inte min fru vill samma sak. Hon vill så vitt jag vet ha samma som jag vill, ett mysigt hem fullt av kärlek där det finns en älskling att komma hem till. Någon som kramar om en efter en hård arbetsdag och säger "Jag älskar dig. Du är det bästa i mitt liv!", någon att somna och vakna bredvid varje dag!
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:36
    lillP skrev 2008-08-20 16:34:32 följande:
    Men å andra sidan så kan det ske underverk den där natten... Kan vara bra att bara komma ifrån vardagen och allt "bekant" hemma. Lämna hundarna på ett hundpensionat och hyr ett hotellrum en eller två nätter. Det kan väl knappast bli värre, eller?
    Det kan alltid bli värre =') Men det är en bra idé fortfarande och något jag ska ha i åtanke, men det går inte så länge hon inte öppnar dörren för OSS det minsta lilla.
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:42
    Lillsnufflan skrev 2008-08-20 16:48:35 följande:
    Tooticki skrev 2008-08-20 16:29:01 följande:
    Jag håller med. Jag lämnade själv min före detta fästman för en 18-åring som bodde hemma hos mamma och pappa. Jag och nämnde 18-åring har nu varit ett par i åtta år, har barn, radhus och gifter oss i september.Det som i så fall talar emot att förhållandet med Bernt skulle vara särskilt seriöst är väl i så fall hennes velande. När jag träffade min nuvarande och insåg att jag var kär i honom lämnade jag min dåvarande omedelbart. Jag var kanske inte säker på att jag och min m2b skulle leva tillsammans resten av livet, men jag var förälskad och funderade inte en sekund på hur jag skulle agera. Jag blev alldeles pirrig när jag såg på min nyfunna älskling och kände det som om jag inte skulle överleva om jag inte fick tillbringa varje sekund i hans närhet. Ni vet ju själva hur det känns att vara riktigt förälskad. (Dessutom skulle min moral hindra mig från att agera som TS fru).Ingen känner så för sin partner jämt, men om hon inte just nu, när hon är nyförälskad i Bernt, känner att hon är beredd att lämna allt för hans skull då tvivlar jag på om de är så kära egentligen.
    Jobbigt att höra, men jag glädjs för er skull. Verkligen kul att höra om folk det fungerar för =)
    Du nämner en sak här som jag också har tänkt på... Velandet... Riktig kärlek eller vad jag ska kalla den brukar inte växa fram på det här sättet väl? Det ska väl kännas 100% från första stund?
    Ja, jag vet f*n inte någonting känns det som...
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:47
    dfk skrev 2008-08-20 17:48:08 följande:
    Låt dig inte uttnyttjas! Det är som känslomässig tortyr, din fru utsätter dig för nu. Inte OK att du ska krypa eller nöja dig med smulor, tills din fru bestämt sig.Det är inte mer än rättvist att båda gör ett val. Ska vi ge det här en chans? Det blir inte bra om du kämpar på och din fru väljer att vara med sin nya kille. Man måste ändå mötas någonstans, och det är ju tid och känslor som man ger. Om du bara ger och din fru väljer att smita iväg, så är det inte speciellt lyckat.
    Ursäkta om jag fnissar lite, men skulle jag fått smulor skulle det känts åtminstone lite bättre, men varje gång hon kramar om mig (Typ när hon kommer hem från jobbet) eller som hon håller om mig när vi sover känns det mest som om hon tröstar sig med mig eller försöker trösta mig. Det känns som om det bara går av gammal vana. Hon säger att det inte är så, men det känns så. Det är inte som om man får en lång eller åtminstone kärleksfull blick och ett léende någon gång eller någonting annat som man kan ta för kärlek. Det är bara puss och kram som vem som helst ='(
    Det är att mötas någonstans jag hoppas att vi kommer kunna göra, men jag tänker trots alla läskiga förslag om att sätta ner foten och dunka näven i bordet vänta en liten stund till. Det måste gå att göra så också. Iaf. efter de råd jag fått muntligt. Det kanske är fegt, jag vet inte, men det känns verkligen som om hon behöver tid!
    Vi får väl se vad och om något händer ikväll... ='/
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 20 Aug 18:57
    didis skrev 2008-08-20 16:32:46 följande:
    Nu, Johanfredriksson skall jag vara uppriktig och jag hoppas du inte tar illa upp;det är mycket snack och lite verkstad just nu som det verkar. Sluta ens fundera över hur din fru och "Bernts" förhållande skulle se ut, det kan du inte påverka.Du kan påverka dig själv och hur du förhåller dig till situationen, du är inte mer offer än du gör dig till.Du kommer ingenstans med att beklaga dig här på forumet även om jag förstår att det är skönt att skriva av sig. Hur skall du möta henne i kväll? Är det här dagen då du står upp för dig själv och möter henne som hennes man och inte som hennes dörrmatta??OCH HAR DU BOKAT TID HOS NÅGON FAMILJERÅDGIVARE ÄN??Jag lider med dig och tror fortfarande att det enda du kan göra är att tala om hur du känner dig - och ställa krav på henne. Lättare sagt än gjort, visst, men du har inget val. Att inte agera är också ett val.
    Jag tar inte illa upp av uppriktighet. Det är det jag vill ha och du har rätt i att det verkligen är mycket snack och liten verkstad. Det är ju ingen verkstad faktiskt =/
    Jag har aldrig varit så rädd för något i hela mitt liv...
    JAG TÖRS F*N INTE
  • flower­75
    Äldre 20 Aug 19:37

    Hej Johanfredriksson!!

    Har nu suttit och läst det du skrivit och det andra har skrivit. DU MÅSTE sätta ner foten. Av det man läser så känns det som att hon leker med dig!! Det är ingen som är värd att bli behandlad så.
    Jag kan förstå henne, jag var i den sistsen för MÅNGA år sen. Mitt ex ville aldrig ha sex mm men han skyllde alltid på huvudvärk, ryggvärk eller nått annat.

    Men vill du leva så här??? Som jag ser det så är hon otrogen, ursäkta om det låter hårt, har hon känslor för den här "Bernt" och hon sover där så är det i mina ögon otrohet. Och för mig är känslomässig otrohet värre än om dem hade haft sex rakt.

    JAG önskar dig all lycka till och hoppas att det löser sig för dig/er. Sköt om dig.

  • Brud 08
    Äldre 20 Aug 20:10

    Jag kommenterade i början av tråden, och nu har ju även lite annan fakta kommit fram... Men jag hävdar med en dåres envishet att någon form av parrådgivning är ett måste, vare sig ni ska forsätta eller bryta. Med hjälp av en rådgivare kan ni prata med varandra på ett vettigt sätt och få hjälp att reda ut alla olika känslor. Kanske kommer ni fram till att fortsätta, kanske kommer ni fram till att bryta, men oavsett vad rådgivningen leder till så måste ju allt vara bättre än det helvete ni (och framför allt du) lever i nu.
    Boka tid nu! så ni båda kan börja leva era framtida liv.

  • Tootic­ki
    Äldre 21 Aug 06:59
    Johanfredriksson skrev 2008-08-20 18:42:13 följande:
    Jobbigt att höra, men jag glädjs för er skull. Verkligen kul att höra om folk det fungerar för =)Du nämner en sak här som jag också har tänkt på... Velandet... Riktig kärlek eller vad jag ska kalla den brukar inte växa fram på det här sättet väl? Det ska väl kännas 100% från första stund?Ja, jag vet f*n inte någonting känns det som...
    Troligtvis velar din fru för att du och Bernt tillåter det. Hade någon av er satt ner foten och tvingat henne att ta ett beslut redan i maj så hade saker och tng med all säkerhet sett annorlunda ut nu.
  • skille
    Äldre 21 Aug 07:55

    Om hundene er det store problemet for å kunne gjennomføre en sånn natt, skal jeg pase de for deg. Der er det problemet løst!

Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...