Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

chamor:
Lite till... Hur vet man vad som är lite till? Det är så skumt alltihop. Så otroligt skumt...

Sandrah:
Visst krävs det två för en tango. Det har du så rätt i så, men oftast är det väl någon som för också? Jag har fört oss hit och nu är det min frus tur att föra. Problemet visar sig vara att vi är precis lika dåliga på det båda två. Skillnaden är bara att jag gjort mitt misstag och lärt mig av det och hon håller på att göra sitt misstag just nu! Jobbigt!!!

Jag är inte en av dem som nöjer sig. För stunden, medan jag kämpar, kanske jag kan nöja mig, men om det inte blir en förändring, så kommer jag nog aldrig orka stanna kvar i det här. Det måste till en förändring och den bästa förändringen jag kan tänka mig är att Bernt försvinner för alltid ur våra liv. Det är faktiskt det enda som skulle behövas för att vi skulle kunna börja fixa det här på riktigt!!!

Jag får något tillbaks, men det är inte mycket i sammanhanget - Speciellt inte med tanke på hur hon har varit förr. Min fru kramas och pussas på mig lite då och då och hon försöker förklara att det verkligen är vi två, att det är det hon vill och att hon älskar mig, men problemet är nu bara att vi har passerat det... Det hon ger mig nu är en bantad version av samma sak som vi gett varandra i fem år. Det är inget nytt, inget som får oss framåt, för det löser inte de nya problem som uppstått.
Att hon inte kan förstå det här med Bernt eller att hon inte bryr sig sårar mig. Eller... Hon bryr sig ju, men gör inget...
Att hon inte är villig att offra den kontakt hon har med Bernt, som hon känt i ungefär ett halvår, för de fem år, vårt äktenskap och den framtid, som hon säger att hon vill ha, med mig sårar mig...
Att hon inte "kan"/"vill" släppa honom sårar mig också, för efter ett samtal här om dagen sade hon att hon vet att det absolut bästa för oss vore om hon sade upp bekantskapen med honom, men hon bara inte KAN (Vill enligt mig)... =(

Min fru mår verkligen asdåligt över att jag mår dåligt över att hon fortfarande har kontakten med honom, men hon bara inte kan avsluta kontakten med honom. Hon säger att hon de senaste gångerna de träffats har träffat honom med tanken att nu är det sista gången de träffas och att hon måste säga att de inte kan träffas något mer, men så blir det ju aldrig, för hon bara inte KAN...
Jag kan inte förstå detta, för under den tid vi varit tillsammans har jag gjort detta för henne upprepade gånger. Jag har värderat vårt förhållande och min frus mående (för högt inser jag ju idag) framför ett flertal kontakter för att vi ska kunna fortsätta tillsammans så smärtfritt som möjligt. Detta är något som självklart har varit svårt, men som jag trodde, i slutändan, skulle vara värt det. Det hade det nog varit också om inte min fru hade förändrats till den hon är eller tror sig vilja vara idag.
Kontakterna jag avslutat har varit med ett ex (vilket känns ganska normalt, men samtidigt inte), fyra tjejkompisar (Varav tre var intresserade av mig och därför inte var så konstiga att avsluta)
Detta tycker jag är helt normalt beteende. Att gå vidare med det man vill satsa på genom att avsluta gammalt och sådant som kan komma att hota det nuvarande.
Jag skulle aldrig utsätta mig själv, min fru eller vårt förhållande för möjligheten att jag skulle kunna utveckla känslor för någon annan. Skulle jag känna att något sådant började ta form, så skulle jag ta avstånd från den personen direkt. Det är helt enkelt inte värt det! Jag är kanske inte världen mest romantiska person alla gånger, men jag är ändå en obotlig romantiker. Jag tror på äktenskapet, odelad uppmärksamhet, kärlek och känslor för en och enbart en person. Alla andra som kan komma att störa och förstöra det för mig har inte i mitt liv att göra. Vänskap är en sak, men jag anser att kärlek kan börja med vänskap, men att vänskap som börjar med kärlek för alltid kommer finnas kvar som ett spöke med möjlighet att förstöra någonting annat som skulle ha kunnat bli vackert.
Nu svamlar jag en massa goja känner jag, men jag hoppas någon förstod vad jag menade...

Nu är det, normalt sett, äntligen Fredag och i förr-förrgår hade min fru och jag ett litet samtal där jag åter igen förklarade vad jag känner för det här med Bernt och hur liten och Orespekterad jag känner mig i vårt förhållande med tanke på att hon bara fortsätter kontakten med Bernt utan att göra någonting konkret åt den situationen.
Det hela slutade med att min fru tog illa vid sig för att jag hade uttryckt mig lite dåligt med att hon "inte gör någonting". Hon tycker att hon kramas och pussas och visar att hon älskar mig och sådär. Vad hon inte förstår är, att det inte är det som behövs just nu. Det är i alla fall inte i huvudsak vad jag behöver. Visst är det också väldigt viktigt, men som jag skrev... Det är inte det som tar oss framåt. Det är lite som att ha bensin i tanken, så att det inte ska vara något problem att starta bilen och åka någonstans, men så finns ju Bernt där som sand i tanken och då kommer vi ju ingenstans i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur bra bensin vi har... Det verkar vara detta som hon inte förstår eller bryr sig om?
Hon tror att om vi bara putsar vår fasad ren och fin, rycker upp oss (mig), accepterar läget och kramas, så kommer allt ordna sig. Då kan hon och Bernt bara vara vänner och fortsätta umgås och höras av medan vi fixar vårt äktenskap. Jag är av en annan åsikt och min vilja och vad jag tror står i skogen och växer. Mina åsikter väger inte mycket just nu?

Jag har läst ?Kärlekens fem språk? vilken var en väldigt bra bok. Det kändes stundtals som om den var skriven direkt för oss. Problemet med att läsa en sådan här bra bok när man lever i ett problem som jag gör nu är att det bara är jag som läst den. Min fru är inte intresserad av att läsa den =/ Konstigt nog vill hon på i rådgivning.
Nu har jag börjat med en annan bok som jag fått låna av chefen. ?How you get the love you want? tror jag den heter och det handlar om Imago-terapi. Något som verkar mycket intressant och som säkerligen skulle kunna hjälpa min fru och mig det också? Om hon bara orkade få tummen ur arslet och göra någonting?

Nu är det som sagt fredag och jag gör vad jag kan för att le och för att hålla fasaden ren och fin och under tiden försöker jag hitta någon att umgås med och något att göra imorgon, för då ska inte min fru vara hemma? Ja, hon ska till Bernt. De ska se på film, äta lite och kanske spela TV-spel eller nåt? Inget konstigt med det egentligen, de är ju ?bara? vänner, men jag tycker fortfarande att det är helt sjukt och fullständigt bisarrt med tanke på vad vi gått igenom gällande detta?
Nu när hon håller på att ?hitta sig själv?, så vill hon att vi ska ha ?separata? liv också. Detta är något som hon aldrig tyckt förr. Förr har hon alltid tyckt att man ska kunna dela ALLT i ett förhållande. Om man tittar i varandras mobiltelefoner, så ska inte det vara något konstigt och låsa på toaletten? Varför då?
Jag har alltid varit av den motsatta åsikten att. Jag respekterar privatliv. Jag tittar inte i hennes mobiltelefon, handväska eller fickor utan att hon ber mig och är hon på toaletten, så får hon vara ifred! Det är hennes privatliv för guds skull?
Nåja? Nog om detta? Känns som om jag kan svamla på hur länge som helst?

Det är lite tråkigt när man bor i en ny stad så här och nästan inte känner en kotte. Speciellt nu då. Innan har det ju inte varit något större problem, för då har vi ju alltid haft varandra eller våra gemensamma bekanta. Nu? När hon ska ut och flänga med Bernt, så hade det känts skönt att känna lite fler personer som man kunde ha umgåtts med. Jag är så glad att jag iaf. har en riiiiktigt bra vän här i stan, men jag känner att jag inte vill vara en belastning för honom bara. Är lite rädd att han ska tro att han bara är en tröst så fort min fru dummar sig, för så är det verkligen inte. Visst finns han där när hon är dum, men inte bara?

Näe? Nu får det räcka? Är imponerad om någon ens orkar läsa ända hit, så det är bäst jag slutar?

Har börjat skriva dagbok på www.dagensbetyg.se också. En himla trevlig sajt faktiskt. Där kan man sätta betyg på sina dagar och få se lite statistik. Det kan vara kul i slutat på året. Har funderat på att börja skriva dagbok en längre tid nu, men törs inte hemma då min fru faktiskt är så nyfiken att jag tror att hon inte skulle kunna hålla fingrarna borta. Inte för att det skulle göra så mycket, men ändå?

Jag är som sagt för ett privatliv. Låser gärna om mig på toa, tittar inte i andra mobiler, dagböcker, handväskor och fickor och tycker att andra ska visa samma respekt tillbaks. Även om jag nu inte har någon handväska så så ;)

Ha en underbar helg allesammans

Kram på er!!!

En lördagskväll utan min man är ju jättetråkigt. Jag tvekar tom att gå ut med jobbet på en lördag, eftersom jag helst vill vara med min man, för han är min bästa vän...
Visst kan, och ska man ha ett eget liv, men att ha det på just en helg, som ivårt fall är vikta till "familjeliv" är inget för oss.

Jag har läst den här tråden, och har haft den som favorit ett tag, för att följa vad som händer.
Så imorgon ska hon till Bernt, skriver du.
Följ med då! Vill hon inte att du ska med, följ med i allafall och titta på filmen, eller åtminstone skjutsa henne dit, och hämta henne efter filmen. (om ni nu har bil)
Skicka med henne taxipengar hem, förbeställ taxin till Bernts adress en viss tid, så satt hon kommer hem. För hem ska hon. Hon ska inte sova i hans syrras rum, eller vart hon nu brukar sova.
Stå på dig.
Eller ge upp.
Du vill ju inte ge upp, men du kan ju inte bara sitta och vänta på att hon ska ta sig i kragen...
Egentligen borde jag inte lägga mig i ditt liv, men kom igen, vill du ha det så här, att bara vänta och vänta? På vad? På att din fru ska bli förälskad i dig igen?
Efter något/några år brukar ju förälskelse övergå i kärlek. Passionen och lusten kanske avtar, om man inte jobbar på det.
Å jag har för mig att du sade att du hade lite lust(någonstans i början av tråden)eller åtminstone inte hade så mycket sex. (Jag kan ju bara utgå från mig själv, jag skulle bli galen om jag inte fick sex regelbundet, å de få gånger som jag har "sexstrejkat" pga bråk osv, är det jag som har lidit mest... )
Med detta menar jag att du kanske stötte henne ifrån dig, genom att inte ha sex, så förälskelsen och lusten gick ner på sparlåga, och bara kärleken finns kvar. Jag tror säkert att din fru älskar dig, kanske som man älskar en gammal god vän, eftersom ni ju har varit ihop ett tag... Men man kanske inte vill ha kel och smek med sin gamla kompis... Å vill hon nu inte ha sex med dig, utan bara kramar, så kanske det faktiskt är över?
Ja, inte vet jag, men det kanske är dags att gå vidare?
En skilsmässa, eller en tillfällig separation, är faktiskt inget nederlag, utan bara början på något nytt.
Tillsammans eller var för sig.

Håller med... En lördagkväll utan min älskling suger. Jag är av samma åsikt att helgerna eller i alla fall lördagarna är "heliga" eller vikta till att umgås med den man älskar. Det är ju veckans enda dag då man faktiskt har hela dagen tillsammans, utan att ha varit på jobbet och utan stressen inför måndagen som kommer nästa dag.
Så har det varit för min fru med... Förr...
Tror hon har hamnat i en identitetskris av något slag och försöker hitta sig själv på något sätt...
Japp... Imorgon ska hon till Bernt, men samvetet lämnar hon nog hemma =/
Näe... Följa med ska jag inte. Det skulle bara sluta på ett sätt som ingen av oss inblandade skulle tycka var särskillt trevligt. Jag säger inte att det nödvändigtvis skulle bli med "nävmacka", men åtminstone med obehagliga känslor och en hel del onda ord. Jag är tyvärr inte man nog att klara av att undertrycka vad jag tycker när det gäller honom.
Taxipengar är onödigt då han bor ca: 1500m från oss (Skitkul) och skjutsa blir nog svårt, för jag ska själv se till att göra något imorgon och tänker verkligen inte anpassa mig efter hennes jävla tider. Vill hon ha ett "eget" liv, så ska hon få det, vill hon hänga med polare av det motsatta könet, så är det helt ok med mig, men när det kommer till Bernt, så är det INTE OK! Skiter hon i det som hon gör nu, så har hon öppnat dörren, men jag tror inte hon inser att den svänger precis lika mycket åt båda hållen! Om jag (mot förmodan iofs) skulle träffa en tjejkompis någon gång, så kan hon slå sig i backen på att jag inte kommer offra ett skit vad gäller den vännen för min fru, för ska jag lite på henne, så ska ta mej fan hon lita på mig med!
Näe sover hon borta ikväll, så ger jag upp... Att hon är respektlös redan som det är är nog. Skulle det hända, så skulle det vara droppen! Jag hoppas hon har självinsikt nog att fatta det!
Jag har ett annat problem med som jag inte vet hur jag ska tackla...
Sist jag var på mässa, så skulle hon vara ensam hemma och på torsdagen när jag åkte fick hon som vanligt lite ångest av att vara ensam, men det var inte förrän på söndagen när jag var på väg hem igen som ensamhets-ångesten visade sig igen. Under tiden jag var borta var hon väldigt reserverad i telefon och vi hördes knappt av alls. Knappt ens för att säga god natt eller god morgon som vi ALLTID brukar göra när jag är på mässa.... Detta har lett till att jag misstänker att Bernt sov hemma hos oss då, men jag vet ingenting. Jag vet bara att de umgicks varje dag och att hon efter det har sagt att hon insett att det aldrig skulle fungera mellan dem. Sen att hon bytte sängkläder innan jag kom hem, något hon ALDRIG gör själv annars, känns också sådär. Det beror dock med största säkerhet på att hundarna fick sova hos henne när jag var borta (Naiv? Ja, kanske, men hur ska man veta???)
Den 7-9 November ska jag på mässa igen har jag just fått reda på och då kommer min fru vara ensam hemma igen - Eller!?
Är det konstigt jag är orolig???

Om ni visste alla "bort"förklaringar om saker som jag sparat ihop i mitt sjuka huvud, så skulle ni hata mig allihop för att jag stannar och försöker och försöker och försöker, men jag är naiv... Tyvärr =/

Nu måste jag jobba en stund till innan det är dags att åka hem och ha en fredag med min hustru. En fredag som säkerligen kommer se ut som resten av veckans alla dagar. Hon SMS'ande med Bernt och framför datorn med MSN och nu Tradera där man, terapeutiskt, kan köpa jättmycket billiga grejer och jag framför TV'n eller min dator... Eller vänta nu... Idag skulle vi ju bort och umgås med ett annat par. Det är en av min frus kompisar och hennes kille. Vi får väl se hur det blir...

Ha en underbar helg x2 allesammans. Alla lycka till er =)

Kjam!!!

Ibland suger livet och ibland suger det mycket... Just nu suger livet ännu mer... Jag ligger på soffan i skrivande stund, med Jävla tårar som fan vägrar sluta rinna, på fingret sitter ingen ring längre och jag lär nog sova här i natt... Jag undrar om jag någonsin kommer kunna lita på någon igen!? :( Det känns inte så just nu i alla fall... Jag förstår inte hur jag ska klara av mitt liv och mitt arbete när jag mår så här??? Jag önskar jag bara slapp vakna imorgon, för jag vill verkligen inte vakna till det här igen... :(

Styrkekramar!!!

Älskade vän, jag sitter här med tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. För att du skall kunna läka och bli hel igen så tror jag du måste lämna henne, om inte för att markera att hela den här "Bernthistorien" inte är ok - kanske kan ni hitta tillbaks till varandra igen, kanske inte. Men hon kommer aldrig att kunna respektera dig om du inte sätter ner foten. Ordentligt.
Jag vet att det är väldigt mörkt på din himmel just nu, men det kommer att ljusna, det kan ta tid men så småningom kommer solen gå upp där borta i horisonten igen.

Kramar

Jag önskar verkligen, Johanfredriksson, att du har någon att prata med (förutom här på BT), du har så mycket att bearbeta.

Det är imponerande att du stått vid din frus sida genom hennes depression och allt som hänt men nu måste du tänka på dig själv!

Låt henne inte såra dig mer, lämna henne och försök, för din egen skull, att förlåta henne vad hon gjort mot dig. Så kan du gå vidare i livet och kankse, kankse inte hitta någon som är värd dig och som du kan lita på.

Jag kan lova dig att att du har en tuff väg framför dig när du väljer att gå men att stanna kvar är också ett val och det kommer att förstöra dig än mer.

Många många kramar o lycka till!!

Johan håll ut! Livet kan vara så fantastiskt underbart!! Bygg inte upp ditt liv runt någon annan utan kring dig själv. När du mår bra kommer du att finna någon som passar dig otroligt mycket bättre och med dig har du då en kunskap om vad du ska uppskatta och vad du inte ska tåla.

Det vänder. Jag lovar.

Du måste dock finna någon du kan ventilera alla dina tankegångar med för att få det här ur dig. Det är oerhört viktigt för att du ska kunna få "dig" tillbaka.

Snälla kämpa dig igenom.

Jag har nu läst hela tråden, vilket varit smärtsamt, även om det bara varit marginelt jämfört med vad du måste ha gått igenom. Jag beundrar dig, det måste jag säga. Du har stöttat din fru och visat att du är villig att göra allt för ditt äktenskap, nästan till den punkt där du ger upp dig själv.

Jag kan egentligen inte tillföra så mycket som du inte hört förr. Jag är glad att dina inlägg andas en viss beslutsamhet nu, du är säker på att vissa handlingar inte är accepterbara, till skillnad från i början av tråden när du accepterade att hon ville sova över. Jag hoppas att ni tar er så långt som till rådgivningen, för jag tror att man alltid blir hjälpt av att få prata med någon. Jag är också starkt övertygad om att allt händer av en anledning, men kanske tar det många år innan du förstår varför.

Jag hade en period i mitt liv då min dåvarande körde över mig ungefär som din fru gjort med dig. Han inledde ett flertal förhållanden, förlovade sig trots att vi var förlovade och gjorde dessutom sin nya gravid (slutade i abort då hon var 16, han 24). Hela tiden bedyrade han sin kärlek till mig. Jag lärde mig då att oavsett hur mycket man älskar någon, så kan man inte vara så naiv och blåögd att man köper vad som helst. Oavsett hur mycket man älskar någon så måste man ta hand om sig själv först.

Du offrar nu en del av dig själv för att stötta din fru, det är hedervärt och gör dig för tillfället till den större människan av er två. Jag förstår att du känner att du är skyldig henne detta efter de år när du själv mått dåligt, men det kommer en punkt när ni är kvitt, när man måste gå vidare. Om ni gör det tillsammans eller ej är upp till dig och din fru.

Oavsett vad som händer är jag övertygad om att du kommer att komma ur detta som en starkare man. Det jag sett dig skriva hitills får mig att tro att du kommer att göra någon lycklig en vacker dag. Kom ihåg att även om ni kanske inte är rätt för varandra just nu så betyder det inte att ni kan bli det senare.

Tusentals styrkekramar till dig, och alla lyckönskningar.

Visdomsord:
GE MIG STYRKA ATT ACCEPTERA DE SAKER JAG INTE KAN ÄNDRA,MOD TILL ATT ÄNDRA DE SAKER JAG KAN,OCH VISDOM TILL ATT SE SKILLNADEN

Johanfredriksson.. Jag har också följt din tråd och läst alla inlägg, jag har hela tiden tänkt skriva men så många andra skrev vad jag också kände: du är FÖR BRA för henne!
Det är romantiskt och roligt att se att det finns killar som dig, som anser att äktenskapet är värt att kämpa för, att det MÅSTE gå. Men nu tror jag att det är dags att inse att ibland kämpar man förgäves (tyvärr)? Jag har ju mina misstankar om vad som har hänt (sov hon hos Bernt iaf?), och jag hoppas att du inte låter henne övertala och manipulera dig att stanna kvar. Visa att du kan tänka själv och inte låter dig köras över hur som helst! Det du gjorde mot henne är INGENTING mot vad hon gör mot dig nu!!! Precis som någon skrev ovan, har hon förmodligen bara vänskapskänslor kvar för dig och tryggheten (vad skulle man göra utan den??). Sorgligt, men sant..

Det är tufft och svårt att slita sig från den man älskar, speciellt när man har känslorna kvar själv, men Du är värd SÅ MYCKET MER!! Du är en fin människa, underbar och unik! Romantisk, outtröttlig (i princip) make som förtjänar någon som älskar dig tillbaks - mer än som en vän! Du förtjänar någon som RESPEKTERAR dig, som behandlar dig som en MEDMÄNNISKA! Detta har jag velat säga hela tiden, men varför jag inte skrev tidigare var för att jag tror att du hade skygglapparna kvar än och ville ge din fru chans femtioelva. Visst har vi alla brister, men du har skyddat och förskönat din fru för mycket och för länge - förmodligen har du insett själv nu vem hon har blivit. Jag tror att du älskar henne för den hon VAR, inte den hon är nu. Kanske kan du inte tvinga henne att bli den hon var förut? Kan hon tvinga dig att bli någon annan (Bernt t.ex.)? Detta är inget anklagande mot DIG, utan bara för att du ska se att den kvinna som du gifte dig med, kanske aldrig kommer tillbaka......

Du har så mycket kvar att ge, men till någon annan. Du behöver inte hitta någon nu direkt (som hämnd mot din fru och Bernt), men med tiden kommer du att som så många andra hitta den som verkligen var menad för dig. Detta äktenskap behöver inte vara förgäves: du har ju lärt dig dina egna brister och hur de påverkar den du älskar, men även hur mycket du skit du tål att få tillbaks och vad du ska respektera i framtiden!