Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Johan: Nu tänker jag använda Caps Lock,
-VAD HÅLLER DU PÅ MED???

Jag vet att du fått hjärtat krossat och att du är helt insnärjd i den här härvan. Jag vet också hur svåra steg du har framför dig. Men jag vet en sak till:Du VET att du är tvungen att ta dig ur det här. Det är inte "älskar- älskar inte" som är frågan.

Det är inte om hon tänker göra vare sig det ena eller andra. DU behöverkomma bort ifrån det här eländet och DU behöver få tala med någon proffesionellt.

Oavsett vad du klamrar dig fast i för hopp om en framtida försoning, så är den inte nu.
NU talar du nämligen om att du inte vill leva, och NU blir jag uppriktigt förbannad på att du inte tar ditt eget människovärde på så stort allvar att du packar ihop de pinaler du just nu behöver och ger dig SJÄLV en ärlig chans att andas och få lite distans.

Du är skyldig dig själv att agera i överlevnadssyfte nu. Ta kontakt med vården också om du inte redan har gjort det. Du behöver krishantering!

Jag ber inte om ursäkt för att jag låter hård! Om jag kunde skulle jag ruska om dig och släpa ut dig därifrån, genast.

Det där med sinnesro-bönen(AA´s bön)igen då:
Gud, giv mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förandra

MOD att förändra det jag kan

Och FÖRSTÅND att inse skillnaden.

Du har kommit till SKILLNADEN nu Johan och det modigaste du ka göra nu, är att resa dig upp ur soffan, släppa taget om det här, och gå. Jag vet att du har en framtid. Tag dig första steget mot den!

En varm och kärleksfull kram , efter "ruskningen"

Gång på gång på gång, så blir det värre...

När man tror man har nått botten, så inser man att det allt var en liten bit till ner...
Chefen ringde för en stund sedan och på grund av det jag gått igenom i mitt förhållande har jag inte skött mitt arbete så exemplariskt som jag borde ha gjort. Detta har lett till att vi riskerar att förlora ett samarbetsavtal med en av våra partners som står för 60% av firmans totala inkomster... Jag rikerar att förlora mitt jobb nu också, så nu finns det verkligen inte mycket kvar att leva för...

Hammerman1: Det GÅR inte att bara flytta. Ekonomin styr ju allt. Inga pengar, ingen bostad, ingenting...
Jag önskar det var så lätt, men det sjuka är att när jag berättade om det här med jobbet för min fru och att jag bara ville packa ihop och dra tillbaks till Eskistuna där vi båda kommer ifrån, så högg hon direkt. "Ja, kan vi inte göra det" som om det skulle lösa våra problem. "Det skulle lösa det med Bernt" sade hon, för han skulle ju inte följa med dit. Näe, men ett SMS tar inte längre tid att färdas mellan två telefoner i samma stad mot vad det tar att färdas mellan två olika städer =(

Chamor: Vi har köpt lägenheten tillsammans och är gifta och har ju därför samma ekonomi. Jag KAN inte bara dra någonstans. Jag KAN inte bara flytta någonstans. Det går inte. Det kostar för mycket.... VI har inte råd med det.
Det jag beskrev i början av inlägget kanske får dig att förstå om jag säger att jag inte kan ta semester just nu =( Allt bara rasar samman...

Lilltrolle: Ja, jag tycker nog det jag med, men jag fattar inte vad hon tänker med. Det känns snarare som det borde stå "Jag är glad att jag prioriterade en sex månaders "vänskap" framför en livslång kärleksrelation med någon som verkligen kämpade för mig - Det var det verkligen värt"
Jag önskar så att någon kunde ruska om min fru rejält och få henne att förstå vad hon håller på med. Ja, jag håller på att bli galen av det här med Bernt. När vi talade i telefon för en stund sedan och hon sade det där med att dra tillbaks till Eskilstuna, så sade jag att jag inte vet vart jag ska ta vägen och att jag önskar jag kunde göra någonting för att rädda oss. Hon svarade med att "Du kanske inte ska göra någonting. Du kanske bara ska låta det vara. Då kanske det löser sig till det bästa.". Hon sade det med glimten i ögat på något sätt som om hon har en baktanke som jag inte får åka med på. Som om... Men jag lurar väl mig själv som vanligt med att hoppas på en bulle när hon ger mig en smula. Ikväll är det ju dags igen. Sitta framför TV'n och lyssna på knappande och SMS'ande, men jag ska väl inte göra någonting, inte tycka någonting, skina som en sol så att inte det svarta molnet här hemma får henne att vilja dra till sin fristad Bernt. HUR!?
Hon BORDE avsluta sin "vänskap" med Bernt, men det gör hon inte. Hon gör ingenting åt det där. Allt hon gör är att hon mår skit över hur dåligt det hon gör och det hon inte gör får mig att må. Jag fattar inte hur man kan göra ett så dåligt och självdestruktivt val (Sade han och stannade i det här förhållandet och kämpade och kämpade och kämpade tills han inte kunde kämpa något mer...)

Hammerman: Kvinnomonstret... Allvarligt... Samtidigt som jag skrattade till lite, så gillade jag verkligen inte det uttrycket. Hon må göra fel val och såra mig, men hon är också en människa och bör behandlas som en sådan. Visst det suger och hon gör fel mot mig, men uppenbart är ju att hon har någon form av problem som gör att hon väljer så här dumt. För den skulle behöver du inte kalla henne för saker. Det gör inget bättre. Ok!? Jag älskar henne trots allt fortfarande och jag kan egentligen inte tro att jag tar henne i försvar, men sjunka lågt behöver vi väl inte göra allihopa. Det räcker väl att hennes val är rätt låga!?
Tack för ditt stöd och dina raka ord! Det kanske behövs, men hon har problem och behöver hjälp hon med. Hon vill definitivt inte ha det så här, men nej du har rätt... Hon verkar inte bry sig ett gram om vad jag vill, men det är nog för att hon inte kan se det jag ser. Om hon brydde sig om vad jag vill tillräckligt mycket för att lösa situationen med Bernt, så skulle vi kunna arbeta på oss och förhoppningsvis få det bra igen. Jag tycker det är glasklart, men hon ser inte det som jag gör uppenbarligen.
Tack Hammerman för dina stärkande ord. Jag önskar jag hade 1% av den styrka som dina ord beskriver!!! =')

JPerlestam: Det sista du behöver göra är att ursäkta dig. För att vara riktigt ärlig är jag less på ursäkter och förlåt, men att du inte läst allt kan jag knappast bli arg på dig för =) Jag är lika tacksam för dina åsikter i alla fall!
Min fru är deprimerad, men medicineras för det, så det kanske är därför. Vi misstänker både hon och jag att det är därför hon är så trubbig i sina känslor och så kall.
Orka? Att hon orkar med Bernt är ju för att det är hennes fristad. Här hemma är det bara jobbigt för att jag mår skit över Bernt och gör mitt bästa för att dölja det vilket inte alltid fungerar så bra. Hemma hos honom kan hon andas ut. Jag kan bara inte förstå vad det är hon tänkt göra åt saken som hon nämnt så många gånger nu. Jag önskar jag fick "åka med". Om det nu ska avslutas med honom, men att hon känner att hon måste göra det i sin takt, så SÄG DET DÅ FÖR FAN. Jag får ju inte vara med. Jag sitter som en åskådare till en av hennes diskussioner med någon annan känns det som. Hela jäkla tiden...
Jo, jag ser hur respektlöst och elakt hon behandlar mig faktiskt. Ord som jag själv använt ett flertal gånger för att beskriva för henne vad jag tycker att hon håller på med mot mig. Det hjälper inte dock =(
Nej det är inte den hon är idag som jag älskar, men naiv som jag kanske är, så ser jag ju den personen där under den kalla ytan. Hon finns ju kvar där inne. Jag märker ju det ibland. Jag fattar inte bara att ho hellre väljer att vara den här stenkalla idioten rent ut sagt i stället för den underbara människan som hon är inners inne och den människan jag gifte mig med... Det är helt ofattbart!!!
Mmm... Jag är väldigt snäll... Ett av de ord alla jag känner använder för att beskriva mig... Jag är så jävla less på det. Jag hatar att bli sedd som den snälla, omtänksamma, hjälpsamma, generösa, empatiska, kärleksfulla jävla toffeln jag är, för man får uppenbarligen inget för det man ger. Man bara ger och ger och ger tills man är slut som människa... Jag tvivlar på om det verkligen finns någon där ute som skulle passa mig. När jag gett tillräckligt, så blir det till en vana, som tas för givet och det slutar bara med att man ger och ger och ger, men inte får mycket tillbaks... Till slut, så slutar det med att man är så tagen för givet att man uppfattas som någon som aldrig gör något och aldrig ger något...
Jag önskar jag kunde ha den buddhistiska synen på livet (Jag tror det är det iaf.) att för allt man gör gott i detta liv, så ska man få tiofalt tillbaks i sitt nästa. Problemet är ju bara att jag är realist och vetenskaplig och har den mycket dystra livssynen att vi är här av en sjujävla slump och att det liv vi lever är allt vi någonsin får. Deprimerande, men så tror jag :S

Hammerman igen: Jag hänge inte med på att det var något fel på det resonemanget förrän du påpekade det, men jag hade inte tagit illa vid mig av det i alla fall. Jag är sannerligen inte oskyldig i detta, men nu sitter jag i baksätet medan någon annan eller ingen sitter vid ratten och kan som du säger inte göra någonting åt saken.
Det fina är att hon i morse när vi "kommunicerade" talade om för mig att det är MITT fel att Bernt kommit in i bilden. Det är jag som gjort så han finns här på grund av hur jag inte gjort något tidigare - Det är MITT fel ='(

JPerleStam: Som sagt... Det var verkligen ingen fara. Jag tror jag fattade sammanhanget ändå =) Men jag tror inte hon tror att jag godkänner det...
I går när jag bara drog och ringde upp henne sedan, så gjorde jag det jävligt klart för både henne och grannskap att jag inte godkänner det! Tyvärr så väljer jag att stanna också, så det är ju säkert inte bara hon som är schizofren just nu =/

Sebastiána: Jag kan ju inte det när det är lika mycket hennes bostad. Jag vet inte om jag hade gjort det annars heller, men chansen är ju bra mycket större!

======

Det går upp och ner... Mest ner dock, men kanske en tiondel av tiden, så känner jag någon form av energi... Som om jag skulle ha styrka tillfälligt att göra något. En styrka som får mig att känna att kanske jag kan stå ut genom det här med rätt inställning bara...
Men jag vet inte... Jag gör allt jag kan för att hitta någonting positivt....
Det är bara så jäää**a svårt ='(

PassionsBlomman: Du har kanske rätt ='( Men hur?

Det finns visst lägenheter att få tag i även här i Göteborg. Visst, du får bo i ett ytterområde eller i andra hand men det är ju bara tills du har kommit ur det här.

Problemet ligger inte där utan i att du inte vill. Det tog dig 3 år (om jag inte minns fel) för dig att inse vad som höll på att hända i ditt förhållande. Ska du låta det ta 3 år till innan du inser vilken skada du gör dig själv??

Jag förstår att din situation är jobbig, men det stämmer inte att du sitter i baksätet och någon annan kör, det stämmer heller inte att det absolut inte går att lösa med boende, ekonomi etc. DU är ansvarig för DITT liv och DIN lycka, och det du gör nu är att du LÅTER henne köra över dig!

Gör inte dig själv till ett offer, visst kan du stanna i denna situation om du tror på er men glöm inte för en sekund bort att du valt det själv!

Lycka till!

Hej Johan....har följt din kamp på avstånd ett tag....du har fått så många goda råd så jag har inte kastat mig in förrän nu....

Åhhh herregud Johan!!! Du är en FANTASTISK människar med en ENORM ork som har pallat med så här långt!!!! Du är värd så himla mkt...o den behandlingen du får av din fru är.....under all kritik...milt sagt!
Allvarligt talat.....Ge mig numret till din fru så ska jag ringa o berätta det för henne!!!

Fick bara en lite....kanske elak idé ang din frus smsande.......
du kan inte av misstag.....*hrmm*....råka tappa ett glas vätska på hennes mobil....eller tappa den i ett glas.....absolut av misstag när du ska flytta på lite saker på bordet....*hrmm*
Då borde det vara lättare för din fru att bryta med Bernt......du kan kanske erbjuda henne att köpa en ny mobil....på absolut vilkor att hon inte har kontakt med Bernt på den?! ....bara en tanke...

Det där med jobbet.....svårt att göra så mkt när man har det så slitigt hemma......men om du har bra kontakt med leverantören.....kan du inte ringa o prata med din kontakt o säga som det är.....att du tyvärr har det väldigt jobbigt på hemmafronten ....men att det bara varit en tillfällig svacka (!?!).....

Skickar dig en BAAAAAAAAAAAAAAMSE KRAM full med styrka!!!
Hoppas att du känner att du har hela BT bakom dig!!!

Johan... Jag tror att jag iaf hade lagt skilsmässoansökan på köksbordet så hon inser allvaret...

Det kan se ut som att det inte går ekonomisk och allt det, men går det bättre den dagen du själv har hamnat i en depression, ev förlorat jobbet? Det är som andra säger du själv som bestämmer över ditt liv. Kanske blir resultatet att du får skulder, måste byta bostadsort och jobb, men ärligt kan det vara så mycket värre än det är nu när du mår så fruktansvärt dåligt och låter en annan människa behandla dig på det här sättet?

Vänner och familj hemma i Eskilstuna (eller varifrån ni nu kom) kan de hjälpa dig om du väljer att vända tillbaka?

Du må älska henne och tycka att det är värt att kämpa för erat förhållande, men frågan är om det här är rätt sätt? Där du dras ner i ett så destruktivt tillstånd och du mår så dåligt att hela din livssituation äventyras? Kanske är det bästa för er att vara ifrån varandra. Även om du älskar henne, även om hon är deprimerad och säger sig älska dig. Jag tror att ni är så djupt ner i skiten att ni mäktar inte med att ta er därifrån själva. Och får ni inte hjälp så måste du gå. För din egen skull, för hennes skull. Kanske kan ni efter en tid hitta tillbaka till varandra, men så här kan ni ju inte ha det.

Det finns inga kanske i den meningen(ödmjukt va? )

Jag säger det igen: Du måste som ett första steg söka hjälp själv, för som du håller på är inte sunt för ett ögonblick.
Det är inte fråga om vem hon eller du egentligen är och vad ni är värda.

Gropen du sitter i nu måste DU upp ur. Det är inte så jäkla många andra val än att sitta kvar - eller klättra.

Var hon tänker befinna sig är för närvarande inte ens intressant. Du är hursomhelst ensam redan som det är, har du verkligen inte förstått det? Jo,det är klart! Det är ju det som gör ont. Och så sorgen över det förlorade, rädslan att inte kunna leva utan henne osv. Men du lever ju redan utan henne.

Du kan inte älska henne hel. Bara dig själv. Vill du sitta kvar i gropen och säga "jamen den är ju så djup och det gååår inte," så är det bara att sitta kvar, alldeles ensam, (medan hon kikar ner ibland och kollar att hon vet var hon har dig.)

Självklart är hon en människa värd kärlek. Men det är faktiskt inte säkert att det är DIN kärlek hon ska ha.

Det finns gånger i livet som man får lov att bryta och gå vidare för att överleva-jag har gjort det själv. Med vissheten om att den andra alltid kommer att ha en plats i ens hjärta, men lika glasklar över att det inte var bredvid den människan man kunde leva och blomma.

Varför kontaktar du inte vården?
Du tänker inte klart och behöver en samtalskontakt. Det är dags att du tar ansvar för ditt eget liv och din hälsa istället för att älta "utipåfallat och om och hur och kanske och Bernt."

Skit för tusan i den jävla Bernt! Hur stor plats tänker du ge honom i ditt liv egentligen? Att han är en del av din hustrus är ju mer än tydligt. Du spelar andra fiolen och du vet om det. Det kan du inte göra något åt. Hon väljer ju varje dag att behålla honom .Du måste nu välja om du ska sitta och titta på eller titta åt ett eget håll.

Du kan VISST påverka ditt liv. Men du kan inte trolla fram den verklighet du önskar dig. Hantera den du har:du måste få ett fysiskt avstånd till din hustru! Sjukskriv dig och åk till E-tuna eller vad som helst.

Och ring vården, en präst eller kurator, vad som helst!

Jag började för ett par timmar sedan att läsa din trådstart och har nu kommit till slutet. Som jag har önskat att det skulle se annorlunda ut för dig och din fru...

Ibland är livet bara just så orättvist att man inte kan leva med den människa som man älskar och kallar för sitt livs kärlek. Just nu finns det inte mycket i ert förhållande som ens skulle kunna kallas för kärlek, jag är ledsen... Hur mycket du än har försökt, så är din fru inte alls på samma plan som du. Gång på gång väljer hon Bernt framför dig. Jag vet att att det sakta tar död på dig och det måste få ett slut. Jag kan inte ens i mina vildaste drömmar se att ni skulle hitta tillbaka till varandra efter det här, kan verkligen du göra det? Hur mycket du än älskar henne? Att gång på gång bli bortvald, att få höra hur hon pratar och sms:ar med en annan man... Nej, kära kära Johan, jag ber dig att samla allt ditt mod och att göra som många här uppmanar dig, lämna henne. Om du fortsätter så här länge till så har du snart ingenting av dig själv kvar. Du skriver själv att du hänger på en tråd. Det måste vara den tunnaste... Ingen kärlek är värd att förstöra sitt liv för... Jag inser att situationen är absurt svår med allt som har med ekonomin att göra. Men om sanningen ska fram, så är ditt liv och ditt välmående värt mycket mer. Att kräkas varje morgon betyder att man är sjuk. Det som din fru gör mot dig talar också sitt tydliga språk, hon är också sjuk... Du kan inte leva med henne så som hon behandlar dig, och hon kan inte få leva med dig med tanke på hur hon behandlar dig... Det är inte rätt.

Jag vill att du uppsöker någon att tala med, någon som hjälper dig att få rätsida på dina tankar och som kan hjälpa dig ett steg framåt, eller att åtminstonde stå kvar där du är för tillfället. Du får inte backa mer nu. Som passionsblomman säger, ring vården, en präst/pastor, kurator, själavårdare... Jag vet ju dock hur svårt det är att få tid... Finns ingen kurator eller liknande att tala med genom ditt jobb? Det är otroligt viktigt att du gör detta för DIN skull nu, inte för hennes eller någon annans. Bry dig inte om att dra med henne, hitta någon som du kan tala med själv, för din skull.

Lev inte kvar i detta elände för att hon är din fru och ditt livs kärlek, om nu detta ens stämmer längre... Det är inte värt det längre....

Stora många långa kramar!!