• Johanfredriksson

    Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

    Hej,

    Jag och min fru har allvarliga problem! Problemet består i att min fru börjat tvivla starkt på mig. Detta på grund av att jag hamnat i ett mönster som hon försökt och försökt och försökt att få ur mig ur. Mest genom att prata med mig och säga att jag måste göra något... ='(
    Mönstret är att vi aldrig (under tio gånger på ett år) har sex. En anledning till detta är att jag inte kan få bort negativa saker ur hjärnan... Räkningar, att vi har ont om pengar, att bilen går sönder, stress på jobbet, att det är stökigt hemma, diska varenda dag, slänga sopor, gå ut med hundar, handla, dammsuga, laga mat o.s.v o.s.v
    Allt detta har på något märkligt vis fastnat på min hjärna så pass mycket att när min fru går förbi köksdörren naken, så ser jag henne, tänker WOW och på allt jag vill göra med henne, men fortsätter diska =( Jag kan inte stänga av det negativa och ge mig hän åt det jag verkligen vill och det jag verkligen känner! Detta har lett till att hon tror att jag inte vill alls, att hon har fått dåligt självförtroende och nu till att hon börjat tvivla på mig och vad jag vill och börjat söka efter andra vägar.
    Jag älskar min fru över allt annat i hela världen och skulle dö för henne. Jag vill leva resten av mitt liv med henne och bilda familj med henne och i och med att det har skakat till allvarligt i vårat äktenskap den senaste tiden (Jag vill inte gå in på hur i detalj. Det finns mer, men jag vill inte hänga ut någon), så har min ögon öppnats totalt, alla dammar har brustit och pinnen jag haft uppkörd i arselet har lossnat.
    Jag är beredd att göra vad som helst för vårat äktenskap och för att hon ska förstå att jag menar vad jag säger när jag säger att jag är villig att göra vad som helst. Jag kan fixa det här om jag bara får en chans till.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!!! Hon verkar ha blivit totalt kall och känslolös på ingen tid alls och inget jag säger får henne att tro mig det minsta lilla mer ='(
    Jag har tittat på äktenskapsrådgivning och på parterapi, men det känns som om jag är den enda som är villig att verkligen arbeta för vårt äktenskap nu. Hon har ju redan gjort det så länge att hon inte tror att det tjänar något till längre.
    Det hon har gjort är att försöka prata med mig om problemet om och om igen, men jag har ändå inte lyckats ta mig ur hålet och göra som jag egentligen vill och nu är jag rädd att det är för sent ='(
    Vi bor fortfarande ihop, men det är extremt pressat, för jag vill bara klamra mig fast vid henne och tala om hur mycket jag älskar henne och vad jag är villig att göra för oss medans hon behöver "utrymme" vilket gör att vi sitter i varsin soffa framför TV'n... Jag sitter och mår dåligt över att inte kunna göra ett skit annat än vänta på hennes beslut och hon sitter och mår dåligt över att hon är rädd att ta fel beslut. Tänk om Gud verkligen fanns... Då skulle jag be honom om hjälp att få min fru att inse att jag verkligen menar vad jag säger och att hon inte behöver vara rädd för att ge oss en chans till.
    Som jag ser det är det här vårt första riktiga problem inom äktenskapet och att det skulle leda till skiljsmässa känns som ett fruktansvärt slöseri! Herre gud... Man måste jobba för att ett äktenskap ska fungera och jag vet att jag varit väldigt dålig på det, men FAN... Låt mig jobba nu då! Ge inte upp... Snälla!

    Vi fungerar tillsammans till hundra procent och på alla plan... Det är bara det här med sex som blivit ett stort problem när det inte behöver vara det. Om man bortser från det sexuella, så har jag alltid visat att jag älskar henne genom beröring, genom att tala om det för henne flera gånger varje dag, genom att ta hand om henne om hon behöver hjälp med vad som helst allt som en äkta man ska göra utom just sex ='(
    Satans helvetes jävla skit så arg jag är på mig själv! Jag önskar jag hade gjort något tidigare, men nu när jag varit en idiot, så önskar jag att jag fick chansen att göra något nu!

    Ett annat problem är att jag fått henne att tro att jag inte vill ha barn ='( Detta genom samma sak som det med sex. Jag har varit fast i allt det negativa. Så fort hon nämnt barn, så har jag bara tänkt "Vi har inte råd" eller något liknande, fast jag egentligen inte alls bara tycker så! Herre Gud... Jag vill också ha barn... Som fasen. Jag ser ju för Guds skull en framtid med oss som en familj boende i ett vitt hus med blåa knutar vid kusten. Röd entrédörr, ett sådant där sött litet hus till brevlåda utanför, vår lilla dotter Emma som knatar runt och leker på tomten med våra två små pudlar... Varför kan hon inte förstå att vi vill åt precis samma håll, bara att jag behövt hjälp att ge mig hän åt det positiva och släppa all skit som egentligen inte behöver tynga ner mig och därmed oss! Hur f*n förklarar man för någon som ledsnat på att försöka, och som därför inte tar till sig någonting längre, att vi KAN gå samma väg mot framtiden tillsammans, att vi vill precis till samma plats? Jag är så rädd.... Så otroligt rädd att förlora henne och därmed alla drömmar om vår framtid och vårt liv tillsammans!

    Min fru är kvinnan i mitt liv och jag trodde aldrig man kunde hitta någon man känner så här för. Jag älskar henne mer och mer för varje dag och inget har någonsin känts mer rätt, "våra" problem till trots...

    Hjälp! ='(

  • Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...
  • Sandrah

    NU Johan...... Är bägaren full och har runnit över ordentligt!

    Det är piss och helvete att vara du just nu.. det förstår jag verkligen! Men det här har bara gått utför... Börja om och läs alla dina inlägg från första början så förstår du vad jag menar!

    Nu har du bara två alternativ... Packa din frus saker.. eller dina egna! Inga men.. inga om! Du går snart under!

    Ta kontakt med en terapeut.. Du behöver hjälp att ta dig ur detta.. Och det är nu!

    Skit i pengar.. Det kommer att ordna sig! Det här är inte för dig mer.. Hoppas du inser det!!

    *kramar om hårt och länge med en önskan om att ta bort allt det onda* // Sandrah

  • passionsblomman

    Nstämmer igen med inläggen ovan, med allra största betoning på NU! GENAST! OMEDELBART! PÅ EN GÅNG! SKYNDSAMT! MED SPRÅNG!

    Inser du allvaret eller kommer det några fler MEN nu?

  • Mica o Krille

    Har läst igenom tråden lite och tycker det är lite kusligt, jag är en såndär som tittar på Dr. Phil och det handla om ganska exakt samma sak som har hänt er. han missunna henne en lång tid och sen sprang hon till en annan o "då vakna han", ungefär.

    Jag tycker att du är så stark men också dum, vad gör du mot dig själv? Snälla rara, se på dig själv, titta dig i spegeln, är detta verkligen vad du vill? Kan du titta dig själv i ögonen och ärligt svara "Ja"?
    Sen då, OM hon lämnar hnm för gott, kommer du lita på henne? Kommer du bli såndär som du ogillar och läsa hennes sms varje dag? Det är troligt att det blir så..
    Och hur länge håller det då? Månader, år? Till nästa svacka. Din fru kanske är en fin kvinna, men hon visar inte mkt av den sidan just nu och som flera säger, hon släpper inte taget om denne "Bernt", utan hon släpper dig men har ändå ett järnhandtag om dig. Hon kan inte riktigt bryta från dig, du är hennes säkerhet om det går åt skogen med Bernt, DÅ kommer hon, vill du vara där då? Helt ärligt? Vill du vara nr 2?
    Är det inte så att om man älskar nån så är de alltid nr 1, Oavsett!? Jo, det kan jag styrka iaf.

    Det skulle inte bli så mkt, men jag blir illa berörd, för din skull, en man jag inte ens känner, så jag måste säga nåt.
    Sök hjälp, prata med ngn som kan hjälpa dig finna trappan i mörkret, för den finns där.

    Stora kramar!

  • JPerlestam

    Snälla, Snälla Johan, sluta ursäkta din frus beteende hela tiden!!!!!!
    Hon är en vuxen människa och ska då kunna ta ansvar för sitt eget agerande!! Det finns ingeting hon kan säga som rättfärdigar vad hon gör mot dig, INGET! Hon är en hänsynlös, beräknande och feg människa som har mage att lägga skulden för sin otrohet på dig! Det är verkligen lågt!!
    Hon väljer att leva såhär annars hade hon inte gjort det. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att hon njuter av uppmärksamheten hon får av er båda! Hon håller er på halster och låter er "slåss" om hennes gunst.
    Nej, Johan! Sluta upp nu, det finns kvinnor som uppskattar de snälla killarna!! Själv är jag en av dem!

  • ElinPierre

    Har inte läst hela din tråd men några sidor.. Men herregud karl- du måste bestämma dig. NU! Bestäm dig och dra inte på det längre. Vill du ge henne en chans till (vilket jag tycker känns helt sanslöst, hon är INTE värd det) så säger du det- Du får EN chans till, sen är det slut. Du ger henne kvällen och natten att avsluta det hela. Är det inte gjort så är det slut. Med alla kort öppna. Hennes mobil ska ALLTID stå till ditt förfogande, samma med fickor, väskor och e.mail!
    Men detta är som sagt bara om du verkligen vill. HON ÄR INTE VÄRD DET"!!!!

    Är det inte värt det, eller vet du att du inte kommer få något för det. Då åker du. NU. Packa det viktigaste NU. Åk till någon av de vännerna du har i stan. NU. Stanna där och kom på en plan för att få allt att funka. NU

    Hur kan man lösa lägenheten? Jo, med en skilsmässa måste det bli bouppdelning och då slipper den som flyttar sin del av lånet. Då kan du hitta om inte annat någonstanns att bo inneboende tills du hittar något annat.

    Det är bara att göra NU!

    Man FÅR faktiskt inte behandla människor hur som helst!
    Många styrkekramar från E

  • Johanfredriksson

    Jag vet, men nu har vi fått tid för rådgivning på Onsdag nästa vecka, så... Vad fan nu då?!

    I kväll har min fru pratat om att hon kanske inte vill vara gift och att hon inte vet om vi kan fixa det här utan att bli särbos. Jag kväver henne med min önskan om svar och beslut.
    Samtidigt är hon väldigt intresserad av att lämna allt det här bakom sig och dra ifrån stan tillsammans med mig för att flytta tillbaks till Eskilstuna, så jag fattar ingenting...

    Som om det vore nog... Jajjamän... Ni hörde rätt... Det kommer mera... Jag tror att jag har fått något allvarligt problem med magen eller naveln. När jag hostar, även om det bara är lite lätt, så gör det så ont att jag är färdig att skrika precis där naveln sitter. Har aldrig känt något liknande. Jag hoppas det går över tills imorgon, men om inte, så är det akuten nästa. Det blir ju skitbra den dag jag ska få reda på om jag kan få behålla mitt jobb eller inte.

    Näe det finns verkligen ingen ände på eländet och jag bara funderar över det här med karma... Vad har jag verkligen gjort för att förtjäna detta mån tro?!?

    Jag får försöka skriva mer imorgon om jag får tid... Ni är underbara allesammans och jag önskar jag visste var man träffar sådana som er IRL.

    Kram på er och god natt!!!

  • Brud 08

    Jag har skrivit inlägg förrut om att ni borde söka familjerådgivning snarast... Men nu efter att ha läst om hennes sms:ande med Bernt framför dina ögon och hon har mage att säga att det inte betyder något!??!! SNÄLLA Johan, förstår du inte att hon använder dig som dörrmatta just nu. Du ber några som skriver inlägg att använda snällare ord om henne och att du vill att hon ska behandlas värdigt, men vad i h-e gör hon mot dig, ordet värdighet existerar inte i hennes agerande. Tror aldrig jag har hört något så kränkande som de sms du såg, särskilt när hon inte står för dem och säger att de inte betyder något. Det är klart att de betyder något! Och man behöver inte vara Einstein för att lista ut vad!
    Ge henne ett ultimatum: Du eller Bernt! Det finns INGET som rättfärdigar någon som helst betänketid för henne, hon måste välja nu. Annars tycker jag att det är hög tid att DU väljer. Ditt sätt att resonera liknar mycket misshandlade kvinnors sätt att resonera. Du älskar henne och tycker knäppare och knäppare saker är ok, eller tillåter i alla fall. Men när du tillåter allt det här att pågå så blir de också acceptabla i din värld och den förvrids. I utomståendes ögon så är detta din fru håller på med ren och skär otrohet, oavsett om de ligger med varandra eller ej.
    Ursäkta att inlägget blev långt och lite ilsket, men det här är verkligen inte ok.

    Styrkekramar till dig så du orkar ta tag i ditt liv!

  • Brud 08

    Blir lite orolig över ditt sista meddelande... tycker du ska till akuten snarast och kolla upp din magsmärta, det kan vara mycket allvarligt (bråck på kroppspulsådern). Behöver inte alls vara det, men som sjuksköterska så råder jag dig att kolla det bums.
    Sköt om dig!

  • chamor

    Johan.. Det gör mig ont att säga att varje gång hon väljer Bernt så väljer hon också bort dig. Jag är verkligen emot skiljsmässa men med tanke på hur du mår och att hon verkligen inte VILL kämpa så en paus är verkligen vad ni behöver. Risken ÄR stor att hon då väljer Bernt för som hon säger så vill hon inte längre vara gift med dig även om hon ibland tvekar på att ta steget - och du borde inte vilja vara gift med henne bara för att du borde.
    Packa dina saker eller hennes! Det måste komma in lite frisk luft mellan er! Även om hon inte är "ond" så torterar torterar hon dig lille vännen! Inse ditt eget värde och ta dig utan innan det är för sent! Du pratar allt mer om självmord också även om jag inte vet hur allvarligt det är så visar det vilket helvete du känner att du lever i. Och så ska du inte ha det!

  • Diz
    Johanfredriksson skrev 2008-10-20 13:07:04 följande:
    Diz: Tack, men jag känner mig verkligen inte särskilt beundransvärd. Beslutsamhet? Jag vet inte... ='(Jag hoppas också vi kan komma så långt som till rådgivningen, men jag tror inte vi kommer göra det, för min fru kan inte ta sig tid från jobbet för att gå och att jag går själv i terapi löser inte våra problem! Jag anser att, med tanke på hur min fru behandlat mig med hela Bernt-grejen, så är det hon som skulle behöva terapi för att vi ska kunna fungera. Jag behöver också terapi efter vad jag fått gå igenom, men för att få förhållandet att fungera behöver jag bara få en ärlig chans. En riktig jäkla chans. Ingen halvdan chans medans "vi ska behålla kontakten som bara vänner" och CP'iga SMS haglar in hela tiden...

    Det gör mig ont att höra hur illa behandlad du har blivit och det gör mig ont att höra hur sjuka individer det finns där ute! jag är glad att det låter som om du lärt dig något och tagit dig igenom det!Jag försöker tänka på mig själv, men det är svårt att försöka tänka sig att man behöver någonting annat än det som känns rätt och det man vill ha.Tack för styrkekramarna...
    Vad bra att ni fått en tid till rådgivning nu, i övermorgon va?
    Har du funderat på vad du gör om hon inte dyker upp? (Inte för att vara negativ utan för att ha en handlingsplan för alla scenarion). Sätt dig gärna ner vid tillfälle och skriv upp de viktigaste punkterna du vill prata om, för när man väl är där så är det så lätt att glömma bort något, och det låter som om det här kan vara den enda sessionen hos rådgivningen som ni "hinner med" med tanke på hur snabbt det går utför och hur pass svårt ni har att komma ifrån jobbet.

    Jag förstår fullständigt vad du menar med att det är svårt att tänka om. Mitt ex var min första pojkvän, som för så många andra så trodde jag att han var den enda jag skulle ha. Vi var tillsammans många år, och han var underbar genom det mesta. Han stöttade mig vid min fars bortgång och när jag hade det tufft, men när jag började må bättre var jag inte intressant längre. Han behövde någon att ta hand om för att känna sig viktig/stark/behövd, utan den biten trivdes han inte i ett förhållande (ingen slump att tjejen efter mig var en trasig 16årig fosterhemsflicka).

    Jag har alltid tyckt att jag har hög moral, men han bröt ner mig sakta men säkert, och jag accepterade mer och mer. Jag lärde mig acceptera att jag inte fick se skärmen när han skrev mail och sedan inte heller röra hans telefon. I slutet fick jag inte ringa honom utan han skulle ringa mig. Jag blev ombedd att bo hos min mor en vecka för att han skulle ha några "kompisar" på besök i lägenheten, när jag kom tillbaks så var mina foton utbytta till den andra tjejens, även detta svalde jag och accepterade. Tom när jag insåg att hon sovit i min säng och när jag träffade dem hand i hand på stan så svalde jag stoltheten och hans bortförklaringar. Det var ju bara en kompis flickvän som han hjälpte när de hade det svårt, det var hans kompis som bytt ut korten och hans kompis som legat i sängen. Som utomstående är det lätt att se graden av bullshit som ursäkterna är byggda på, men jag vet hur det är när man steg för steg accepterar mer och mer. Och hur man steg för steg tappar lite av sig själv, lite stolthet åt gången, lite tilltro åt gången, lite hopp åt gången.

    För mig tog det länge innan jag tog mig ur hans virrvarr av lögner, och det krävdes en flytt på 100 mil innan jag slutligen insåg att vi ju inte hade något annat än lögner kvar. När jag väl ringde och sa att nu slutar vi med charaderna så lyfte en sån enorm tyngd från mitt hjärta, äntligen kunde jag andas igen. Två veckor senare (och som en blixt från klar himmel) träffade jag min nuvarande man, vi har nu barn och ska gifta oss.

    Nuförtiden ser jag på de åren som en av de viktigaste läxorna jag lärt mig. Framförallt har jag vett att varje dag uppskatta det min man ger mig, och hur bra vi har det.

    Jag kommer inte att säga att du SKA skiljas, för jag vet att det beslutet måste man komma fram till själv. Gör man inte det kommer man alltid att undra om man borde ha stannat längre och om man verkligen gjorde rätt. Men jag tror att om hon fortsätter som hon gör så har du snart ingen tillit och kärlek kvar och vad finns det då att kämpa för? Jag hoppas du hittar den styrka du behöver, när du behöver det. Men jag är fortfarande säker på att du kommer ur allt detta som en starkare man, oavsett om du gör det som singel eller gift.
Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...