Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Jag har nu läst hela tråden, vilket varit smärtsamt, även om det bara varit marginelt jämfört med vad du måste ha gått igenom. Jag beundrar dig, det måste jag säga. Du har stöttat din fru och visat att du är villig att göra allt för ditt äktenskap, nästan till den punkt där du ger upp dig själv.

Jag kan egentligen inte tillföra så mycket som du inte hört förr. Jag är glad att dina inlägg andas en viss beslutsamhet nu, du är säker på att vissa handlingar inte är accepterbara, till skillnad från i början av tråden när du accepterade att hon ville sova över. Jag hoppas att ni tar er så långt som till rådgivningen, för jag tror att man alltid blir hjälpt av att få prata med någon. Jag är också starkt övertygad om att allt händer av en anledning, men kanske tar det många år innan du förstår varför.

Jag hade en period i mitt liv då min dåvarande körde över mig ungefär som din fru gjort med dig. Han inledde ett flertal förhållanden, förlovade sig trots att vi var förlovade och gjorde dessutom sin nya gravid (slutade i abort då hon var 16, han 24). Hela tiden bedyrade han sin kärlek till mig. Jag lärde mig då att oavsett hur mycket man älskar någon, så kan man inte vara så naiv och blåögd att man köper vad som helst. Oavsett hur mycket man älskar någon så måste man ta hand om sig själv först.

Du offrar nu en del av dig själv för att stötta din fru, det är hedervärt och gör dig för tillfället till den större människan av er två. Jag förstår att du känner att du är skyldig henne detta efter de år när du själv mått dåligt, men det kommer en punkt när ni är kvitt, när man måste gå vidare. Om ni gör det tillsammans eller ej är upp till dig och din fru.

Oavsett vad som händer är jag övertygad om att du kommer att komma ur detta som en starkare man. Det jag sett dig skriva hitills får mig att tro att du kommer att göra någon lycklig en vacker dag. Kom ihåg att även om ni kanske inte är rätt för varandra just nu så betyder det inte att ni kan bli det senare.

Tusentals styrkekramar till dig, och alla lyckönskningar.

Visdomsord:
GE MIG STYRKA ATT ACCEPTERA DE SAKER JAG INTE KAN ÄNDRA,MOD TILL ATT ÄNDRA DE SAKER JAG KAN,OCH VISDOM TILL ATT SE SKILLNADEN

Vad bra att ni fått en tid till rådgivning nu, i övermorgon va?
Har du funderat på vad du gör om hon inte dyker upp? (Inte för att vara negativ utan för att ha en handlingsplan för alla scenarion). Sätt dig gärna ner vid tillfälle och skriv upp de viktigaste punkterna du vill prata om, för när man väl är där så är det så lätt att glömma bort något, och det låter som om det här kan vara den enda sessionen hos rådgivningen som ni "hinner med" med tanke på hur snabbt det går utför och hur pass svårt ni har att komma ifrån jobbet.

Jag förstår fullständigt vad du menar med att det är svårt att tänka om. Mitt ex var min första pojkvän, som för så många andra så trodde jag att han var den enda jag skulle ha. Vi var tillsammans många år, och han var underbar genom det mesta. Han stöttade mig vid min fars bortgång och när jag hade det tufft, men när jag började må bättre var jag inte intressant längre. Han behövde någon att ta hand om för att känna sig viktig/stark/behövd, utan den biten trivdes han inte i ett förhållande (ingen slump att tjejen efter mig var en trasig 16årig fosterhemsflicka).

Jag har alltid tyckt att jag har hög moral, men han bröt ner mig sakta men säkert, och jag accepterade mer och mer. Jag lärde mig acceptera att jag inte fick se skärmen när han skrev mail och sedan inte heller röra hans telefon. I slutet fick jag inte ringa honom utan han skulle ringa mig. Jag blev ombedd att bo hos min mor en vecka för att han skulle ha några "kompisar" på besök i lägenheten, när jag kom tillbaks så var mina foton utbytta till den andra tjejens, även detta svalde jag och accepterade. Tom när jag insåg att hon sovit i min säng och när jag träffade dem hand i hand på stan så svalde jag stoltheten och hans bortförklaringar. Det var ju bara en kompis flickvän som han hjälpte när de hade det svårt, det var hans kompis som bytt ut korten och hans kompis som legat i sängen. Som utomstående är det lätt att se graden av bullshit som ursäkterna är byggda på, men jag vet hur det är när man steg för steg accepterar mer och mer. Och hur man steg för steg tappar lite av sig själv, lite stolthet åt gången, lite tilltro åt gången, lite hopp åt gången.

För mig tog det länge innan jag tog mig ur hans virrvarr av lögner, och det krävdes en flytt på 100 mil innan jag slutligen insåg att vi ju inte hade något annat än lögner kvar. När jag väl ringde och sa att nu slutar vi med charaderna så lyfte en sån enorm tyngd från mitt hjärta, äntligen kunde jag andas igen. Två veckor senare (och som en blixt från klar himmel) träffade jag min nuvarande man, vi har nu barn och ska gifta oss.

Nuförtiden ser jag på de åren som en av de viktigaste läxorna jag lärt mig. Framförallt har jag vett att varje dag uppskatta det min man ger mig, och hur bra vi har det.

Jag kommer inte att säga att du SKA skiljas, för jag vet att det beslutet måste man komma fram till själv. Gör man inte det kommer man alltid att undra om man borde ha stannat längre och om man verkligen gjorde rätt. Men jag tror att om hon fortsätter som hon gör så har du snart ingen tillit och kärlek kvar och vad finns det då att kämpa för? Jag hoppas du hittar den styrka du behöver, när du behöver det. Men jag är fortfarande säker på att du kommer ur allt detta som en starkare man, oavsett om du gör det som singel eller gift.

Jag håller tummarna för er.