• Johanf­redrik­sson
    Äldre 19 aug 15:36
    47176 visningar
    269 svar
    269
    47176

    Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

    Hej,

    Jag och min fru har allvarliga problem! Problemet består i att min fru börjat tvivla starkt på mig. Detta på grund av att jag hamnat i ett mönster som hon försökt och försökt och försökt att få ur mig ur. Mest genom att prata med mig och säga att jag måste göra något... ='(
    Mönstret är att vi aldrig (under tio gånger på ett år) har sex. En anledning till detta är att jag inte kan få bort negativa saker ur hjärnan... Räkningar, att vi har ont om pengar, att bilen går sönder, stress på jobbet, att det är stökigt hemma, diska varenda dag, slänga sopor, gå ut med hundar, handla, dammsuga, laga mat o.s.v o.s.v
    Allt detta har på något märkligt vis fastnat på min hjärna så pass mycket att när min fru går förbi köksdörren naken, så ser jag henne, tänker WOW och på allt jag vill göra med henne, men fortsätter diska =( Jag kan inte stänga av det negativa och ge mig hän åt det jag verkligen vill och det jag verkligen känner! Detta har lett till att hon tror att jag inte vill alls, att hon har fått dåligt självförtroende och nu till att hon börjat tvivla på mig och vad jag vill och börjat söka efter andra vägar.
    Jag älskar min fru över allt annat i hela världen och skulle dö för henne. Jag vill leva resten av mitt liv med henne och bilda familj med henne och i och med att det har skakat till allvarligt i vårat äktenskap den senaste tiden (Jag vill inte gå in på hur i detalj. Det finns mer, men jag vill inte hänga ut någon), så har min ögon öppnats totalt, alla dammar har brustit och pinnen jag haft uppkörd i arselet har lossnat.
    Jag är beredd att göra vad som helst för vårat äktenskap och för att hon ska förstå att jag menar vad jag säger när jag säger att jag är villig att göra vad som helst. Jag kan fixa det här om jag bara får en chans till.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!!! Hon verkar ha blivit totalt kall och känslolös på ingen tid alls och inget jag säger får henne att tro mig det minsta lilla mer ='(
    Jag har tittat på äktenskapsrådgivning och på parterapi, men det känns som om jag är den enda som är villig att verkligen arbeta för vårt äktenskap nu. Hon har ju redan gjort det så länge att hon inte tror att det tjänar något till längre.
    Det hon har gjort är att försöka prata med mig om problemet om och om igen, men jag har ändå inte lyckats ta mig ur hålet och göra som jag egentligen vill och nu är jag rädd att det är för sent ='(
    Vi bor fortfarande ihop, men det är extremt pressat, för jag vill bara klamra mig fast vid henne och tala om hur mycket jag älskar henne och vad jag är villig att göra för oss medans hon behöver "utrymme" vilket gör att vi sitter i varsin soffa framför TV'n... Jag sitter och mår dåligt över att inte kunna göra ett skit annat än vänta på hennes beslut och hon sitter och mår dåligt över att hon är rädd att ta fel beslut. Tänk om Gud verkligen fanns... Då skulle jag be honom om hjälp att få min fru att inse att jag verkligen menar vad jag säger och att hon inte behöver vara rädd för att ge oss en chans till.
    Som jag ser det är det här vårt första riktiga problem inom äktenskapet och att det skulle leda till skiljsmässa känns som ett fruktansvärt slöseri! Herre gud... Man måste jobba för att ett äktenskap ska fungera och jag vet att jag varit väldigt dålig på det, men FAN... Låt mig jobba nu då! Ge inte upp... Snälla!

    Vi fungerar tillsammans till hundra procent och på alla plan... Det är bara det här med sex som blivit ett stort problem när det inte behöver vara det. Om man bortser från det sexuella, så har jag alltid visat att jag älskar henne genom beröring, genom att tala om det för henne flera gånger varje dag, genom att ta hand om henne om hon behöver hjälp med vad som helst allt som en äkta man ska göra utom just sex ='(
    Satans helvetes jävla skit så arg jag är på mig själv! Jag önskar jag hade gjort något tidigare, men nu när jag varit en idiot, så önskar jag att jag fick chansen att göra något nu!

    Ett annat problem är att jag fått henne att tro att jag inte vill ha barn ='( Detta genom samma sak som det med sex. Jag har varit fast i allt det negativa. Så fort hon nämnt barn, så har jag bara tänkt "Vi har inte råd" eller något liknande, fast jag egentligen inte alls bara tycker så! Herre Gud... Jag vill också ha barn... Som fasen. Jag ser ju för Guds skull en framtid med oss som en familj boende i ett vitt hus med blåa knutar vid kusten. Röd entrédörr, ett sådant där sött litet hus till brevlåda utanför, vår lilla dotter Emma som knatar runt och leker på tomten med våra två små pudlar... Varför kan hon inte förstå att vi vill åt precis samma håll, bara att jag behövt hjälp att ge mig hän åt det positiva och släppa all skit som egentligen inte behöver tynga ner mig och därmed oss! Hur f*n förklarar man för någon som ledsnat på att försöka, och som därför inte tar till sig någonting längre, att vi KAN gå samma väg mot framtiden tillsammans, att vi vill precis till samma plats? Jag är så rädd.... Så otroligt rädd att förlora henne och därmed alla drömmar om vår framtid och vårt liv tillsammans!

    Min fru är kvinnan i mitt liv och jag trodde aldrig man kunde hitta någon man känner så här för. Jag älskar henne mer och mer för varje dag och inget har någonsin känts mer rätt, "våra" problem till trots...

    Hjälp! ='(

  • Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...
  • Äldre 19 aug 15:41
    #1

    Det här låter som ett klassiskt fall där den ena parten upplever sig ha kämpat länge för en relation och när den andre upptcäker det så har den första parten redan börjat ge upp.

    Skriv ett brev till din fru där du förklarar det du skrivit här. Hur du vill förändras ur att fastna i negativa tankar och tror att det går. Vad du vill för er istället. Hur du känner.

    Kanske lyssnar hon färdigt då och hittar nog med kraft för att våga hoppas på rådgivning för er och en väg till bättre kommunikation.

    Lycka till!

  • solsys­tem
    Äldre 19 aug 15:42
    #2

    Börja med att visa henne det här brevet...

  • gusjma
    Äldre 19 aug 15:42
    #3

    Visa henne det här?! Kanske inte att du bett om råd på en bröllopssite (!), mne visa henne det du skrivit på något sätt. Utan att veta något om er relation eller historia tycker jag att det känns väldigt uppriktigt.

  • gusjma
    Äldre 19 aug 15:43
    #4

    Tre själar samma tanke

  • solsys­tem
    Äldre 19 aug 15:44
    #5

    nä såklart menade jag inte att han skulle visa henne det på sajten utan skriva så här till henne;)


    gusjma skrev 2008-08-19 15:42:56 följande:
    Visa henne det här?! Kanske inte att du bett om råd på en bröllopssite (!), mne visa henne det du skrivit på något sätt. Utan att veta något om er relation eller historia tycker jag att det känns väldigt uppriktigt.
  • gusjma
    Äldre 19 aug 15:52
    #6

    Jag ser nu att mitt "frågetecken+utropstecken" kan misstolkas. Jag menade inte åt er som kommenterat utan åt TS...


    solsystem skrev 2008-08-19 15:44:12 följande:
    nä såklart menade jag inte att han skulle visa henne det på sajten utan skriva så här till henne;)
  • solsys­tem
    Äldre 19 aug 15:59
    #7

    lugnt, kom själv på att mitt ngt kortfattade svar nog kunde misstolkas, men alla verkar ju vara på samma linje här så vi kan väl bara önska lycka till Johanfredriksson!


    gusjma skrev 2008-08-19 15:52:22 följande:
    Jag ser nu att mitt "frågetecken+utropstecken" kan misstolkas. Jag menade inte åt er som kommenterat utan åt TS...
  • Johanf­redrik­sson
    Äldre 19 aug 16:03
    #8

    Tack alla ni som redan svarat. Det betyder massor att ni var så snabba med tanke på att jag inte har många alls att prata om med det här =')

    Jag är rädd att jag redan har berättat allt det här för henne, men att hon bara slår det ifrån sig med orden "Det har ju inte blivit någon förändring förut, varför skulle det vara annorlunda nu. Hur ska jag våga chansa en gång till"
    Det hjälper inte att jag försöker förklara att jag verkligen håller på att förlora det viktigaste i hela mitt 34'åriga liv. Det spelar ingen roll hur jag formulerar det eller vad jag säger ='( Allt jag får är "Men sluta nu" eller "Jag orkar inte" eller det jag skrev här ovan.
    Allt jag vet är att hon mår superdåligt över att vara tvungen att välja... Antingen väljer hon mig och chansar en gång till på att det ska bli bra, men då är hon så otroligt rädd att det ska bli likadant igen och att hon går miste om någonting annat under tiden. Det andra hon är rädd för är att avsluta vårt förhållande och sedan ångra sig när hon kommer ifrån mig. Som det är nu så är det äta kakan och ha den kvar som gäller för henne och det funkar inte för mig, för jag går i 1000 bitar varje dag!
    Jag gråter mig till sömns på kvällen och vaknar på morgonen av att behöva gå på toaletten och kräkas för att hjärnan inte kan sluta grubbla, längta, önska och att hjärtat mitt inte kan sluta älska...

    Man säger att kärleken övervinner allt och senast hon sade att hon älskar mig var i lördags när det blev lite kalabalik hemma hos ett par vänner till oss där vi var och åt middag och dumt nog drack lite alkohol. Det hela slutade med att vi talade ut tillsammans med dem, men vi kom ingenstans och dagen därpå var det nästan likadant igen. Enda skillnaden var lite för grafisk för att diskutera här antar jag. Låt oss bara säga att mina problem är som bortblåsta och jag kan fixa oss om jag bara får, men jag får ju fan inte ='(

    Hon vill att jag ska fortsätta ta på henne, röra vid henne och hon säger ifrån om hon inte vill det säger hon, men hon har så gott som helt slutat att säga att hon älskar mig. SMS'en som alltid förr har varit söta och slutat med "jag älskar dig" är idag ytliga och slutar med samma sak som hon säger till vissa av sina vänner "Puss"...

    Jag hoppas så att hon ska mjukna snart och åtminstone vilja kämpa för oss, för det skulle räcka. Skulle hon bara våga ta steget att släppa fram mig, så skulle jag vara beredd att göra allt jobb!!!

    F*n, f*n, f*n ='(

    Jag älskar henne BAUTAMEST!!!

  • Äldre 19 aug 16:08
    #9

    Jo, jag förstår precis. Men är du allvarlig så måste du försöka hitta ett sätt att kommunicera till henne att den här gången är annorlunda, att du är beredd att förändras. Du kanske måste visa det, inte bara säga det... o gång på gång dessutom.

  • Vickie 79
    Äldre 19 aug 16:11
    #10

    jag kan säga att jag och min sambo har varit i exakt samma situation, jag kände mig verkligen oälskad i vårt förhållande,men nu har vi hittat tillbaka till varandra och jag har nog aldrig varit så kär i honom som nu och bara längtar tills i januari när jag får bli hans fru (vi har varit tills i nio år)

    Största förändringen var nog att han började lyssna på vad jag behövde i stället för att ge mig det han trodde jag ville ha (tidigare uppvaktade han mig alltid med saker som han själv hade uppskattat i stället för det jag verkligen uppskattade)

    Ville bara säga att det finns en chans och önska dig lycka till

Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...
Logga in
Bli medlem