Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Håller med de övriga sagt, försök visa henne att du menar allvar! Laga en romantisk middag åt henne.. viska i hennes öra hur mycket hon betyder för dig.. Överraska henne med att göra saker ni gjort tillsammans tidigare.. Ta med henne till ställen som betyder mkt för er..

Lycka till!

önskar lycka till, har inget direkt råd, men jag vet att min man blir "av " om jag är för "på". tex efter ett bråk så vill jag bli sams men mannen måste reda ut allt själv först och så frågar jag -vad är fel? blabla... men då backar han bara.
nog om mitt för det är inte samma men kan ju vara så att det har gått så långt att frun blir "av" nu när du är "på"?
stor kram o lycka till, verkligen.

Jag känner verkligen med dig. Jag och min blivande make har brottats med stora problem under våra åtta år tillsammans. Bland annat har vi haft liknande sexuella problem. Nu tyckte vi inte att det var det största problemet, vi lyckades faktiskt lösa det relativt enkelt genom att ta det lite lugnare och bestämma att vi bara skulle gosa och inte ha sex. Då kom min lust tillbaka (den var min som saknades...).

Men det stora problemet var väl att vi inte kunde kommunicera med varandra. Vi tyckte båda att vi gav och gav men inte fick något tillbaka. Problemet var väl att vi inte insåg vad den andra behövde. Det ledde till att det tog slut och vi levde i sär under ett år. Tillslut lyckades vi dock hitta tillbaka till varandra efter mycket hårt arbete och beslutsamhet och framför allt har vi fått jobba med att förlåta varandra för allt möjligt hemskt vi gjort mot varandra. Men det gick! Nu är vi lyckligare och kärare är någonsin och blir äkta makar i september...

Det jag skulle råda dig att göra är att be henne gå på familjerådgivning med dig. Ta upp det så snart som möjligt, ju längre tid det går desto svårare blir det att hitta tillbaka till varandra. Förhoppningsvis är hon trots allt beredd att ge ert förhållande en chans. Om du föreslår rådgivning ser hon ju i alla fall att du verkligen är beredd att kämpa.

Lycka till!

Jag hoppas det går bra för er. Man måste som du själv skriver ha svackor i kärleken och i livet tillsammans ibland. Men precis som du skriver är det så lätt att ge upp. Ibland kan det nog kräva en väldig uppoffring och kraftansträngningen för att få allt på fötter igen.

Jag håller med om vad någon skrivit innan. Det är i och för sig viktigt att ni tillsammans kan få parrådgivning men oavsett om hon vill det eller ej kan det nog vara bra för dig att prata med någon själv. Man kan bara ta ansvar för sina egna handlingar...

Du är inte beroende av att hon medverkar i parterapi just nu utan det kanske kan komma när hon är mogen att lösa sina och era gemensamma problem. Det är ju faktiskt sällan så att en har skuld till alla problem i en relation. Du kanske upplever att du har för mycket ansvar hemma eller att du har förväntningar på dig själv och livet som du inte känner att du kan leva upp till och orka med?

Ser hon att du menar allvar för att du själv kontaktar en rådgivare har hon kanske lättare att tro på vad du säger och vill. Och du kommer garanterat att må bättre själv av att prata med någon som kan hjälpa dig att hantera din rädsla för att förlora din fru och för att hantera vardagslivet och den mer eller mindre konstanta "panik/ångest" du verkar uppleva just nu.

Varför är det så "skamfullt" att erkänna att man inte klarar allt i livet. Alla har vi våra brister men allt ska vara så fruktansvärt perfekt och vi ska kunna hantera allt själva. Ibland kör man bara fast.

Hej allihopa igen,

Tack för alla era tips och för att ni berättat om era erfarenheter av liknande problem.
Idag är jag helt tom och prcis lika förvirrad som tidigare. Min fru och jag hade ett uttömmande samtal igår där jag gjorde som ni har rått mig till...
Jag lagade middag till henne tills hon kom hem från jobbet vilket iof inte är något ovanligt. När hon åt sedan började hon prata lite och jag passade på och tog upp allt det som jag känner, vad jag vill, hur jag tänker och vad och på vilket sätt jag är beredd att förändra saker för att det ska fungera.
Jag berättade att jag tycker vi borde göra något NU, innan det är för sent - Parterapi, äktenskapsrådgivning, resa bort tillsammans ett par dagar eller bara terapi för mig för att bearbeta mina problem...
Jag berättade om min syn på framtiden och på min syn på barn. Jag berättade varför det varit som det varit och alltihop.
Jag berättade även att jag sökt råd av er här inne, men att jag hade utelämnat den del av problemet som hon tidigare sagt inte har med saken att göra... Igår visade det sig att det i allra högsta grad har med saken att göra och även om jag hade misstänkt det, så har jag försökt leva som om det inte var så. Hon sade att jag kunde ha tagit upp det också, för det är ju en del av problemet, så...

Det finns en annan man med i bilden - Sedan i Maj någon gång. De har "bara" varit vänner och har träffats genom hennes arbete, men hon har erkänt att det är mer än bara vänskap de känner för varandra. Hon försäkrar att inget någonsin har hänt och att inget skulle kunna hända så länge hon är med mig, men jag vet inte hur mycket jag tror på det.
Min fru är 28 år gammal, jag är 34 och Bernt (Som vi kan kalla honom) är 19 år.
Han bor fortfarande hemma hos mamma och jag fick igår reda på, när jag frågade om hon funderade på att flytta ihop med Bernt, att det inte var aktuellt alls. Han ville vara fri och bo själv ett tag innan han flyttar ihop med någon. Han måste lära sig hur det fungerar med tvätt, räkningar och hushåll och sådant också och min fru vet ju inte ännu vilken axel hon ska stödja sig mot - Min eller hans.
Min fru tror lite på ödet och funderar över vad meningen är med att det har blivit så här, vad meningen är att hon har träffat Bernt? Är det för att det är meningen att det ska bli dem?
Mitt förslag på varför var att meningen med att hon har träffat Bernt kanske är att det var det som verkligen behövdes för att verkligen få upp ögonen på mig och få till en förändring!?
Vi diskuterade snabbt om han kanske var en ängel sänd att rädda vårt förhållande... Hoppas kan man ju alltid!
Som ni kanske förstår är det här rätt jobbigt för mig att diskutera... Det känns som om jag håller på att bli dumpad för någon som nästan kunde vara min son, någon som knappt är torr bakom öronen. Något sådant ska inte kunna hända när man är bara 34 år ='(
Hur som helst kom det fram igår att min fru är kär i oss båda. Hon mår extremt dåligt av det och har aldrig någonsin kunnat tro att hon skulle KUNNA bli det. Hon har alltid varit en en-killes tjej.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, för det snurrar så mycket ord i mitt huvud just nu...
Jag fick reda på att hon ibland kännt att hon borde göra slut med mig för min skull, för jag är värd något bättre än henne och det här. Är inte det upp till mig att bestämma vad jag är värd? Jag tycker det här är VÄRT att kämpa för!
Jag fick reda på att hon ibland tänker att hon måste göra slut med mig och att hon den övriga tiden inte vill det och vill att det ska ordna sig istället.
Jag fick reda på att hon ett par-tre gånger försökt bryta med Bernt, men inte klarat av det även fast hon vet att det borde vara det absolut bästa för att ge oss en chans till. Hon är bara så rädd att släppa honom och försöka med mig igen, för om vi misslyckas har hon förlorat chansen med honom. Det är där hon sitter fast. Vilket val hon än väljer, så förlorar hon någonting.
Vi diskuterade lite snabbt hans ålder och jag förklarade att oavsett om det tar slut mellan oss eller inte, så tror jag verkligen inte på att det någonsin skulle hålla mellan dem. Ingen annan jag pratat med tror det heller, men hon argumenterar emot genom att tala om våra goda vänner "Amanda & Pelle" som blev tillsammans när Pelle var 20 vilket ju nästan är 19 år och de är ju fortfarande tillsammans nu 5 år senare. Skillnaden tycker ju jag då är Amanda var 21 vid tillfället och att de var singlar båda två. ingen av dem kom direkt ur ett krashat äktenskap med ryggsäcken full av bagage och hon var inte 9 år äldre än honom vilket jag tror kan spela stor roll. Detta sade jag inte till henne, för jag märkte direkt hur irriterad hon blev vid minsta lilla kritik att det inte skulle kunna fungera mellan dem ='(
F*n vad jobbigt detta är!!!
Det finns säkert massor mer som kom fram igår, men nu snurrar det bara. Mycket för att hon är så konstig...
För en vecka sedan pratade vi om om det kanske vore bäst att bo ifrån varandra ett tag för att se om det kan få henne att sakna det vi har och tänka att "Så här vill jag ju inte ha det, jag vill ju ha Johan", men jag tyckte det bara kändes dumt, för vem skulle sitta och trösta henne när, och om, hon saknade mig och hur mycket närmare varandra skulle inte det föra dem?
Min fru kom fram till att det bästa var att vi iaf. bor kvar tillsammans ett tag till. Det känns som om jag har skrivit om detta redan, men iaf. Jag skulle fortsätta ta på henne och vara mig själv (Inte för att jag vet hur det skulle vara möjligt) och jag talade om för henne att hon var tvungen att ge mig NÅGONTING om jag skulle orka det... En beröring, ett ord... Nånting. Hon trodde att hon gjorde det, men det har inte varit mycket.
Igår kom det fram att hon trodde det kanske skulle hjälpa, kanske skulle föra oss närmare om hon fick sova kvar hos Bernt. Jag förklarade att om hon skulle göra det, så skulle jag sova hos våra vänner Amanda och Pelle, men då blev hon lite sur, för de behöver ju inte veta så fort hon är hos Bernt! Jag sade att det enda de skulle få veta var att jag mår skit och behöver vara hemifrån.
Hon är rädd att få skit för hennes val med Bernt i efterhand om de skulle få veta vad hon håller på med och om det skulle ordna sig mellan oss. Hon vill inte vara eller framstå som "Den dumma".
Jag frågade om hon hade problem med att förstå varför jag inte vill ligga ensam hemma i vår lägenhet, omgiven av våra saker medans jag vet att hon sover i famnen på en annan man?! Hon berättade att det inte var tal om att sova i samma säng. Hon skulle sova i hans systers säng när hon inte var hemma och att hon trodde det kunde få henne att inse att det inte är det hon vill. Jag är så sårad att det kan ni inte ana, men jag gick med på det... Om det kan föra oss närmare är jag beredd att stå ut med mycket. Jag är som sagt beredd att KÄMPA!!!

Igår när vi hade pratat ringde Bernt och min fru frågade rakt ut om han var en ängel sänd för att rädda vårt förhållande. Jag hörde inte samtalet, men märkte att han blev väldigt tyst. Likt hur jobbigt det är för mig att höra saker hon säger till honom, så kan det inte varit kul för honom. Även om det var en väldigt hypotetisk och teologisk tanke.
Min fru ville prata med honom i fred, så jag gick ner i tvättstugan och fortsatte med vår tvätt ='(
När jag kom upp igen var allt nästan som vanligt igen. Min fru frågade vad skådespelerskan i Transformers heter, rapporterade det i luren och försvann sedan in i sovrummet igen.
Jag kände mig helt tom på känslor, på sorg, på allt... Jag gick och satte mig framför datorn och arbetade och tog en nostalgitripp med Scorpions.
Efter en halvtimme eller så kom hon in och ställde sig bakom mig med vår lilla pudel i famnen och såg på vad jag gjorde. Jag tittade då på lite lägenheter och hon undrade om jag letade vilket jag inte direkt gjorde. Jag ville bara veta hur det såg ut...
Jag fortsatte arbeta lite och försökte ignorera att hon stog där, för det kändes verkligen som "Nu kommer det", men det gjorde det inte. Hon frågade i stället om jag inte tyckte om henne längre varpå jag naturligtvis svarade världens mest, för mig, självklara sak "Herregud... Jag älskar dig!". Hon sade så klart inget tillbaks. Hon frågade om jag skulle sitta där eller om vi skulle umgås.
Umgås har för mig det senaste halvåret betytt att vi ska sitta i varsin soffa och göra två olika grejer, så umgås är inte så himla positivt laddat längre. Jag vill mycket mer än så, sitta i samma soffa, hålla om varandra, prata med varandra, men visst... Vi kan umgås. Det slutade inte oväntat nog med att jag såg på Top Gear på TV medans min fru satt med sin Laptop i knät och surfade runt på nätet.
När Top Gear var slut ville hon gå och lägga sig, men det ville inte jag, så jag satte mig bredvid henne på sängkanten för att säga god natt, som jag alltid gör när hon lägger sig före mig.
Hon såg jättekostigt och jättelänge på mig och jag såg att hon verkligen var ledsen, så jag frågade varför, men det skulle jag tydligen veta, så... Jag såg på henne en lång stund och hon på mig, sedan sade jag "God natt, sov så gott... Jag älskar dig" och utan ett ord tillbaks gick jag och fortsatte arbeta ='(

I morse när jag skulle gå till jobbet vaknade jag av klockan som ringde. Jag vände mig om och såg på kvinnan jag älskar, kände klumpen i halsen och satte mig upp för att ta på mig kläderna som jag alltid gör.
Min fru vaknade och jag hörde henne viska bakom min rygg "Tycker du inte om mig längre?". Gissa vad jag svarade ='( Hon replikerade med "Får jag ingen puss? Du brukar ju alltid pussa mig på morgonen". Jag förklarade att jag alltid pussar henne innan jag går, man aldrig när jag vaknar, för jag vill inte väcka henne.
Jag klädde på mig som vanligt, matade och rastade våra små älsklingar, skrev "I *hjärta* U" i smöret, skrev "Jag älskar dig, BAUTAMEST" på en treo som hon nästan alltid tar en, gjorde ett hjärta av tandkräm på handfatet, gjorde mig iordning och gick sedan för att säga hej då. Jag pussade min fru på kinden, på halsen, i nacken och på örat som jag alltid gör, önskade henne en bra dag och reste mig för att gå. Jag bara kände hur fel det kändes att inte säga att jag älskade henne som jag alltid gör, för det gör jag ju verkligen, så jag stannade i dörröppningen och såg på henne ett par sekunder och sade, utan att förvänta mig någonting tillbaks "Jag älskar dig!"... Jag fick inget svar, så jag gick till jobbet och här är jag nu... Förvirrad, sårad, ledsen, arg, lätt uppgiven och gud vet vad mer ='(

Nu står jag här på ruta noll igen och bara väntar på de där orden...

Brud 08 skrev 2008-08-19 16:27:38 följande:

Vickie 79 skrev 2008-08-19 16:29:05 följande:

Nu får du ursäkta mig men hon beter sig som en skitstövel gentemot dig!!

Jag förstår vad hon går igenom, jag har själv varit otrogen (men "på riktigt") och känt det som svårt att välja mellan kärleken/tryggheten dvs sambon och förälskelsen dvs den andre. Men välja måste hon och det snabbt!

Nu måste du bli tuff för hon lindar dig runt sitt lillfinger och oavsett vad slutresultatet blir måste du ta kontrollen över ditt eget liv.

Boke in en tid för familjerådgivning och säg till henne att hon inte har något val - nu skall hon med! Hon har mycket större skuld i den uppkomna situationen än vad du själv ser just nu.

Å jag önskar att jag fick träffa dig och ingjuta lite mod och hopp i dig!

Du ska inte nu och inte sen ge henne tillstånd att sova hos honom. Jag vet av egen erfarenhet att det gnager sönder din själ och det kommer garanterat att bli början på slutet för er. För innerst inne vill du inte alls att hon ska sova där.
Jag har inget bra råd för hur du ska göra allt jag kan säga är att du förtjänar att må bra, ensam eller med någon som verkligen respekterar och älskar dig för den du är och framförallt vill vara med bara dig.