• Johanfredriksson

    Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

    Hej,

    Jag och min fru har allvarliga problem! Problemet består i att min fru börjat tvivla starkt på mig. Detta på grund av att jag hamnat i ett mönster som hon försökt och försökt och försökt att få ur mig ur. Mest genom att prata med mig och säga att jag måste göra något... ='(
    Mönstret är att vi aldrig (under tio gånger på ett år) har sex. En anledning till detta är att jag inte kan få bort negativa saker ur hjärnan... Räkningar, att vi har ont om pengar, att bilen går sönder, stress på jobbet, att det är stökigt hemma, diska varenda dag, slänga sopor, gå ut med hundar, handla, dammsuga, laga mat o.s.v o.s.v
    Allt detta har på något märkligt vis fastnat på min hjärna så pass mycket att när min fru går förbi köksdörren naken, så ser jag henne, tänker WOW och på allt jag vill göra med henne, men fortsätter diska =( Jag kan inte stänga av det negativa och ge mig hän åt det jag verkligen vill och det jag verkligen känner! Detta har lett till att hon tror att jag inte vill alls, att hon har fått dåligt självförtroende och nu till att hon börjat tvivla på mig och vad jag vill och börjat söka efter andra vägar.
    Jag älskar min fru över allt annat i hela världen och skulle dö för henne. Jag vill leva resten av mitt liv med henne och bilda familj med henne och i och med att det har skakat till allvarligt i vårat äktenskap den senaste tiden (Jag vill inte gå in på hur i detalj. Det finns mer, men jag vill inte hänga ut någon), så har min ögon öppnats totalt, alla dammar har brustit och pinnen jag haft uppkörd i arselet har lossnat.
    Jag är beredd att göra vad som helst för vårat äktenskap och för att hon ska förstå att jag menar vad jag säger när jag säger att jag är villig att göra vad som helst. Jag kan fixa det här om jag bara får en chans till.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!!! Hon verkar ha blivit totalt kall och känslolös på ingen tid alls och inget jag säger får henne att tro mig det minsta lilla mer ='(
    Jag har tittat på äktenskapsrådgivning och på parterapi, men det känns som om jag är den enda som är villig att verkligen arbeta för vårt äktenskap nu. Hon har ju redan gjort det så länge att hon inte tror att det tjänar något till längre.
    Det hon har gjort är att försöka prata med mig om problemet om och om igen, men jag har ändå inte lyckats ta mig ur hålet och göra som jag egentligen vill och nu är jag rädd att det är för sent ='(
    Vi bor fortfarande ihop, men det är extremt pressat, för jag vill bara klamra mig fast vid henne och tala om hur mycket jag älskar henne och vad jag är villig att göra för oss medans hon behöver "utrymme" vilket gör att vi sitter i varsin soffa framför TV'n... Jag sitter och mår dåligt över att inte kunna göra ett skit annat än vänta på hennes beslut och hon sitter och mår dåligt över att hon är rädd att ta fel beslut. Tänk om Gud verkligen fanns... Då skulle jag be honom om hjälp att få min fru att inse att jag verkligen menar vad jag säger och att hon inte behöver vara rädd för att ge oss en chans till.
    Som jag ser det är det här vårt första riktiga problem inom äktenskapet och att det skulle leda till skiljsmässa känns som ett fruktansvärt slöseri! Herre gud... Man måste jobba för att ett äktenskap ska fungera och jag vet att jag varit väldigt dålig på det, men FAN... Låt mig jobba nu då! Ge inte upp... Snälla!

    Vi fungerar tillsammans till hundra procent och på alla plan... Det är bara det här med sex som blivit ett stort problem när det inte behöver vara det. Om man bortser från det sexuella, så har jag alltid visat att jag älskar henne genom beröring, genom att tala om det för henne flera gånger varje dag, genom att ta hand om henne om hon behöver hjälp med vad som helst allt som en äkta man ska göra utom just sex ='(
    Satans helvetes jävla skit så arg jag är på mig själv! Jag önskar jag hade gjort något tidigare, men nu när jag varit en idiot, så önskar jag att jag fick chansen att göra något nu!

    Ett annat problem är att jag fått henne att tro att jag inte vill ha barn ='( Detta genom samma sak som det med sex. Jag har varit fast i allt det negativa. Så fort hon nämnt barn, så har jag bara tänkt "Vi har inte råd" eller något liknande, fast jag egentligen inte alls bara tycker så! Herre Gud... Jag vill också ha barn... Som fasen. Jag ser ju för Guds skull en framtid med oss som en familj boende i ett vitt hus med blåa knutar vid kusten. Röd entrédörr, ett sådant där sött litet hus till brevlåda utanför, vår lilla dotter Emma som knatar runt och leker på tomten med våra två små pudlar... Varför kan hon inte förstå att vi vill åt precis samma håll, bara att jag behövt hjälp att ge mig hän åt det positiva och släppa all skit som egentligen inte behöver tynga ner mig och därmed oss! Hur f*n förklarar man för någon som ledsnat på att försöka, och som därför inte tar till sig någonting längre, att vi KAN gå samma väg mot framtiden tillsammans, att vi vill precis till samma plats? Jag är så rädd.... Så otroligt rädd att förlora henne och därmed alla drömmar om vår framtid och vårt liv tillsammans!

    Min fru är kvinnan i mitt liv och jag trodde aldrig man kunde hitta någon man känner så här för. Jag älskar henne mer och mer för varje dag och inget har någonsin känts mer rätt, "våra" problem till trots...

    Hjälp! ='(

  • Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...
  • didis
    Ickaflicka skrev 2008-08-20 14:11:38 följande:
    Det värsta är att det kan ta lång tid att få en tid hos familjerådgivningen, för (tro det eller ej) det är många som går i parterapi! ring nu!
    Jo, det kanske beror på hur akut läget är och om det är barn inblandade.

    Privata psykologer kan också vara inriktade på parterapi.
  • Johanfredriksson
    didis skrev 2008-08-20 14:10:17 följande:
    Ärligt talat - VILL du ha det såhär?VILL du ha henne kvar när hon beter sig så här?VILL du bli behandlad såhär, är det vad du vill ha av livet?Du kan aldrig änrda på någon annan, bara på dig själv och när ni kommit så här långt hjälper inga rosor i världen. Hon måste inse vad hon håller på med och det kommer hon inte att göra på egen hand. Ni måste få hjälp utifrån.Har du ringt familjerådgivningen än??
    Nej det vill jag verkligen inte ='( Jag dör i det här...
    Jag vill ha henne kvar, men inte såhär, men det kommer inte vara så här för alltid! Antingen törs hon fortsätta eller så tar det slut... Antingen eller... Det ena kan jag inte påverka mer än jag redan gjort käns det som och det andra kan jag vara orsaken till genom tjat och press och det är jag inte beredd att göra.
    Jag har inte ringt dit. Finns det en sådan?
  • didis
    Johanfredriksson skrev 2008-08-20 14:14:23 följande:
    Nej det vill jag verkligen inte ='( Jag dör i det här...Jag vill ha henne kvar, men inte såhär, men det kommer inte vara så här för alltid! Antingen törs hon fortsätta eller så tar det slut... Antingen eller... Det ena kan jag inte påverka mer än jag redan gjort käns det som och det andra kan jag vara orsaken till genom tjat och press och det är jag inte beredd att göra.Jag har inte ringt dit. Finns det en sådan?
    Ring nu! Finns kommunal (på de flesta orter) eller privatpraktiserande.
  • Ickaflicka

    Hmmm... inte så insatt, men det finns en slags kommunal familjerådgivning, och som didis skriver kan många privata psykologer vara familjeterapeuter - det är bara att söka upp en!

  • Johanfredriksson
    Ickaflicka skrev 2008-08-20 14:10:33 följande:
    Vild idé: ni har stora problem men anser er inte ha tid att lösa dem... är det inte så viktigt? om ni är upptagna på helgerna, kan ni inte ta två vardagar ledigt och åka någonstans? jobbproblem borde aldrig gå före relationsproblem!
    Det ÄR så viktigt, men det går verkligen inte. Jag är ensam på jobbet och allt hänger på mig ang. den här mässan.
    Min fru behöver verkligen gå om hon ska fixa den. Det har varit jobbigt för henne med den och att vara borta från den en helg skulle vara katastrof för slutresultatet (Det är bara en gång i månaden). Man kunde ju önska att det vore större katastrof om vi skiljs, men jag vet inte... Hon är så känslokall... Inget når riktigt ända fram som jag önskar att det skulle göra! Jag hoppas bara på att hon ska smälta någon dag snart och fatta vad som pågår och vad som skulle kunna vara! Naiv man är va!? ='(
  • Tooticki

    Jag tror fortfarande att du behöver vara tydlig. Slå näven i bordet och säg att hon måste bestämma sig, packa en väska och sov hos en kompis några nätter. Stäng av telefonen så att du inte går och kollar efter samtal/sms på den hela tioden. Var kall och vänta ut henne. Om hon vill leva med dig kommer det få henne att inse det, risken att förlora dig (inte att du förlorar henne) kommer att öppna hennes ögon!

    Sluta gör dig själv till ett offer, börja ställa krav. JA, du har handlat fel i er relation, men nu är det hon som är en velpotta...

  • fredag den 13e

    Har läst allt och grubblat lite..
    Fastnade på det du skrev att hon på morgonen sagt att du borde veta varför hon var ledsen. Vet inte varför hon sa detta eller vad hon tänkte på, men hade det varit jag så hade jag varit galet ledsen och besviken för att ett förslag om att sova hos den andra inte hade gett nån som helst respons.
    Som att hela förhållandet inte är värt mer än en axelryckning liksom.
    Låter som en grej som jag i mina allra tjurigaste stunder skulle kunna hitta på bara för att få en reaktion, för att få bevisat att han BRYR sig.
    Precis som nån tidigare skrev om barn som gör saker för att få uppmärksamhet och bekräftelse.

    Hoppas ni ordnar upp detta, men det kanske är så att det måste till lite jävlar-anamma från din sida. Vet att det är jättesvårt när man riskerar att förlora så mycket, men är allt detta värt att förlora sig själv?

  • Tooticki

    Jag tror inte att hennes beslut kommer förändras bara för att du ger henne 1 månad istället för några dagar. Hennes känslor är desamma, frågan är bara när hon kommer bli tvungen att ta ett beslut!

  • Johanfredriksson

    Jag har sträckt mig efter vart enda halmstrå jag kan hitta för att höra folks uppfattningar av problemet och om de tror om att det finns några lösningar.
    Jag har försökt försvara min frus aktioner om och om igen och försökt understryka hur allvarligt det jag har gjort mot vårt förhållande är för henne och att det är det som lett oss till vart vi är idag.
    Överallt hittar jag sympati och lösningar på problemen, jag hittar vägar vi skulle kunna gå för att fixa det, saker jag skulle kunna göra och alla som känner oss säger att de hoppas att vi löser det och att vi passar så fruktansvärt bra tillsammans.
    Jag kan bara inte låta bli att fundera på vad alla hon har pratat med säger till henne?
    Någonting måste ju göra att hon sitter fast där hon sitter i sitt val och att hon inte kan ta steget på någon väg alls!
    Jag önskar någon hon lyssnar på och litar på kunde ringa henne och verkligen få henne att öppna ögonen för vad hon har och kan få, men så är jag ju rätt partisk också ='(

  • Johanfredriksson

    fredag den 13e skrev 2008-08-20 14:28:04 följande:


    Har läst allt och grubblat lite..Fastnade på det du skrev att hon på morgonen sagt att du borde veta varför hon var ledsen. Vet inte varför hon sa detta eller vad hon tänkte på, men hade det varit jag så hade jag varit galet ledsen och besviken för att ett förslag om att sova hos den andra inte hade gett nån som helst respons.Som att hela förhållandet inte är värt mer än en axelryckning liksom.Låter som en grej som jag i mina allra tjurigaste stunder skulle kunna hitta på bara för att få en reaktion, för att få bevisat att han BRYR sig. Precis som nån tidigare skrev om barn som gör saker för att få uppmärksamhet och bekräftelse.Hoppas ni ordnar upp detta, men det kanske är så att det måste till lite jävlar-anamma från din sida. Vet att det är jättesvårt när man riskerar att förlora så mycket, men är allt detta värt att förlora sig själv?
    Om jag borde veta, så är det för att hon står i ett val mellan två saker som kan leda till obehagligheter (Och bra saker, men de ser hon inte just nu utom i fallet med Bernt).
    Om du tror att min reaktion på förslaget att sova hos Bernt togs med en axelryckning så tror du fel. Det är någonting som vi kom fram till efter diverse tårar från min sida. Herre Gud... Det är fruktansvärt jobbigt!!!
    Jag bara önskar att det kunde kännas som om hon fortfarande älskade mig... Då kanske jag skulle våga mer, men nu vet jag inte riktigt...
Svar på tråden Hjälp... Jag klarar inte det här längre...