Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

Tack alla ni som redan svarat. Det betyder massor att ni var så snabba med tanke på att jag inte har många alls att prata om med det här =')

Jag är rädd att jag redan har berättat allt det här för henne, men att hon bara slår det ifrån sig med orden "Det har ju inte blivit någon förändring förut, varför skulle det vara annorlunda nu. Hur ska jag våga chansa en gång till"
Det hjälper inte att jag försöker förklara att jag verkligen håller på att förlora det viktigaste i hela mitt 34'åriga liv. Det spelar ingen roll hur jag formulerar det eller vad jag säger ='( Allt jag får är "Men sluta nu" eller "Jag orkar inte" eller det jag skrev här ovan.
Allt jag vet är att hon mår superdåligt över att vara tvungen att välja... Antingen väljer hon mig och chansar en gång till på att det ska bli bra, men då är hon så otroligt rädd att det ska bli likadant igen och att hon går miste om någonting annat under tiden. Det andra hon är rädd för är att avsluta vårt förhållande och sedan ångra sig när hon kommer ifrån mig. Som det är nu så är det äta kakan och ha den kvar som gäller för henne och det funkar inte för mig, för jag går i 1000 bitar varje dag!
Jag gråter mig till sömns på kvällen och vaknar på morgonen av att behöva gå på toaletten och kräkas för att hjärnan inte kan sluta grubbla, längta, önska och att hjärtat mitt inte kan sluta älska...

Man säger att kärleken övervinner allt och senast hon sade att hon älskar mig var i lördags när det blev lite kalabalik hemma hos ett par vänner till oss där vi var och åt middag och dumt nog drack lite alkohol. Det hela slutade med att vi talade ut tillsammans med dem, men vi kom ingenstans och dagen därpå var det nästan likadant igen. Enda skillnaden var lite för grafisk för att diskutera här antar jag. Låt oss bara säga att mina problem är som bortblåsta och jag kan fixa oss om jag bara får, men jag får ju fan inte ='(

Hon vill att jag ska fortsätta ta på henne, röra vid henne och hon säger ifrån om hon inte vill det säger hon, men hon har så gott som helt slutat att säga att hon älskar mig. SMS'en som alltid förr har varit söta och slutat med "jag älskar dig" är idag ytliga och slutar med samma sak som hon säger till vissa av sina vänner "Puss"...

Jag hoppas så att hon ska mjukna snart och åtminstone vilja kämpa för oss, för det skulle räcka. Skulle hon bara våga ta steget att släppa fram mig, så skulle jag vara beredd att göra allt jobb!!!

F*n, f*n, f*n ='(

Jag älskar henne BAUTAMEST!!!

Jag hoppas så innerligt att du har rätt Vickie. Jag hoppas det verkligen, men som det är just nu, så har jag ingen aning om vad hon vill ha. Hon vet nog inte det riktigt själv heller verkar det som och då är det svårt att få något vettigt ur henne ='(
Hur hittade ni tillbaks till varandra?
Var det också nära att ta slut?
Vi har varit tillsammans i fem år varav ett vi snart har varit gifta hoppas jag!

Usch... Nu kommer hon snart hem och jag känner bara hur blodet börjar isa i ådrorna på mig... Är det idag hon ska säga det? "Det här fungerar inte längre", "Vi måste prata"...

Usch vad jag mår skit.... Svara er imorgon... Tack allesammans! Håll tummarna för mig snälla, för det känss om om det jag gör och kan göra inte räcker till!!!

='(

Hej allihopa igen,

Tack för alla era tips och för att ni berättat om era erfarenheter av liknande problem.
Idag är jag helt tom och prcis lika förvirrad som tidigare. Min fru och jag hade ett uttömmande samtal igår där jag gjorde som ni har rått mig till...
Jag lagade middag till henne tills hon kom hem från jobbet vilket iof inte är något ovanligt. När hon åt sedan började hon prata lite och jag passade på och tog upp allt det som jag känner, vad jag vill, hur jag tänker och vad och på vilket sätt jag är beredd att förändra saker för att det ska fungera.
Jag berättade att jag tycker vi borde göra något NU, innan det är för sent - Parterapi, äktenskapsrådgivning, resa bort tillsammans ett par dagar eller bara terapi för mig för att bearbeta mina problem...
Jag berättade om min syn på framtiden och på min syn på barn. Jag berättade varför det varit som det varit och alltihop.
Jag berättade även att jag sökt råd av er här inne, men att jag hade utelämnat den del av problemet som hon tidigare sagt inte har med saken att göra... Igår visade det sig att det i allra högsta grad har med saken att göra och även om jag hade misstänkt det, så har jag försökt leva som om det inte var så. Hon sade att jag kunde ha tagit upp det också, för det är ju en del av problemet, så...

Det finns en annan man med i bilden - Sedan i Maj någon gång. De har "bara" varit vänner och har träffats genom hennes arbete, men hon har erkänt att det är mer än bara vänskap de känner för varandra. Hon försäkrar att inget någonsin har hänt och att inget skulle kunna hända så länge hon är med mig, men jag vet inte hur mycket jag tror på det.
Min fru är 28 år gammal, jag är 34 och Bernt (Som vi kan kalla honom) är 19 år.
Han bor fortfarande hemma hos mamma och jag fick igår reda på, när jag frågade om hon funderade på att flytta ihop med Bernt, att det inte var aktuellt alls. Han ville vara fri och bo själv ett tag innan han flyttar ihop med någon. Han måste lära sig hur det fungerar med tvätt, räkningar och hushåll och sådant också och min fru vet ju inte ännu vilken axel hon ska stödja sig mot - Min eller hans.
Min fru tror lite på ödet och funderar över vad meningen är med att det har blivit så här, vad meningen är att hon har träffat Bernt? Är det för att det är meningen att det ska bli dem?
Mitt förslag på varför var att meningen med att hon har träffat Bernt kanske är att det var det som verkligen behövdes för att verkligen få upp ögonen på mig och få till en förändring!?
Vi diskuterade snabbt om han kanske var en ängel sänd att rädda vårt förhållande... Hoppas kan man ju alltid!
Som ni kanske förstår är det här rätt jobbigt för mig att diskutera... Det känns som om jag håller på att bli dumpad för någon som nästan kunde vara min son, någon som knappt är torr bakom öronen. Något sådant ska inte kunna hända när man är bara 34 år ='(
Hur som helst kom det fram igår att min fru är kär i oss båda. Hon mår extremt dåligt av det och har aldrig någonsin kunnat tro att hon skulle KUNNA bli det. Hon har alltid varit en en-killes tjej.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, för det snurrar så mycket ord i mitt huvud just nu...
Jag fick reda på att hon ibland kännt att hon borde göra slut med mig för min skull, för jag är värd något bättre än henne och det här. Är inte det upp till mig att bestämma vad jag är värd? Jag tycker det här är VÄRT att kämpa för!
Jag fick reda på att hon ibland tänker att hon måste göra slut med mig och att hon den övriga tiden inte vill det och vill att det ska ordna sig istället.
Jag fick reda på att hon ett par-tre gånger försökt bryta med Bernt, men inte klarat av det även fast hon vet att det borde vara det absolut bästa för att ge oss en chans till. Hon är bara så rädd att släppa honom och försöka med mig igen, för om vi misslyckas har hon förlorat chansen med honom. Det är där hon sitter fast. Vilket val hon än väljer, så förlorar hon någonting.
Vi diskuterade lite snabbt hans ålder och jag förklarade att oavsett om det tar slut mellan oss eller inte, så tror jag verkligen inte på att det någonsin skulle hålla mellan dem. Ingen annan jag pratat med tror det heller, men hon argumenterar emot genom att tala om våra goda vänner "Amanda & Pelle" som blev tillsammans när Pelle var 20 vilket ju nästan är 19 år och de är ju fortfarande tillsammans nu 5 år senare. Skillnaden tycker ju jag då är Amanda var 21 vid tillfället och att de var singlar båda två. ingen av dem kom direkt ur ett krashat äktenskap med ryggsäcken full av bagage och hon var inte 9 år äldre än honom vilket jag tror kan spela stor roll. Detta sade jag inte till henne, för jag märkte direkt hur irriterad hon blev vid minsta lilla kritik att det inte skulle kunna fungera mellan dem ='(
F*n vad jobbigt detta är!!!
Det finns säkert massor mer som kom fram igår, men nu snurrar det bara. Mycket för att hon är så konstig...
För en vecka sedan pratade vi om om det kanske vore bäst att bo ifrån varandra ett tag för att se om det kan få henne att sakna det vi har och tänka att "Så här vill jag ju inte ha det, jag vill ju ha Johan", men jag tyckte det bara kändes dumt, för vem skulle sitta och trösta henne när, och om, hon saknade mig och hur mycket närmare varandra skulle inte det föra dem?
Min fru kom fram till att det bästa var att vi iaf. bor kvar tillsammans ett tag till. Det känns som om jag har skrivit om detta redan, men iaf. Jag skulle fortsätta ta på henne och vara mig själv (Inte för att jag vet hur det skulle vara möjligt) och jag talade om för henne att hon var tvungen att ge mig NÅGONTING om jag skulle orka det... En beröring, ett ord... Nånting. Hon trodde att hon gjorde det, men det har inte varit mycket.
Igår kom det fram att hon trodde det kanske skulle hjälpa, kanske skulle föra oss närmare om hon fick sova kvar hos Bernt. Jag förklarade att om hon skulle göra det, så skulle jag sova hos våra vänner Amanda och Pelle, men då blev hon lite sur, för de behöver ju inte veta så fort hon är hos Bernt! Jag sade att det enda de skulle få veta var att jag mår skit och behöver vara hemifrån.
Hon är rädd att få skit för hennes val med Bernt i efterhand om de skulle få veta vad hon håller på med och om det skulle ordna sig mellan oss. Hon vill inte vara eller framstå som "Den dumma".
Jag frågade om hon hade problem med att förstå varför jag inte vill ligga ensam hemma i vår lägenhet, omgiven av våra saker medans jag vet att hon sover i famnen på en annan man?! Hon berättade att det inte var tal om att sova i samma säng. Hon skulle sova i hans systers säng när hon inte var hemma och att hon trodde det kunde få henne att inse att det inte är det hon vill. Jag är så sårad att det kan ni inte ana, men jag gick med på det... Om det kan föra oss närmare är jag beredd att stå ut med mycket. Jag är som sagt beredd att KÄMPA!!!

Igår när vi hade pratat ringde Bernt och min fru frågade rakt ut om han var en ängel sänd för att rädda vårt förhållande. Jag hörde inte samtalet, men märkte att han blev väldigt tyst. Likt hur jobbigt det är för mig att höra saker hon säger till honom, så kan det inte varit kul för honom. Även om det var en väldigt hypotetisk och teologisk tanke.
Min fru ville prata med honom i fred, så jag gick ner i tvättstugan och fortsatte med vår tvätt ='(
När jag kom upp igen var allt nästan som vanligt igen. Min fru frågade vad skådespelerskan i Transformers heter, rapporterade det i luren och försvann sedan in i sovrummet igen.
Jag kände mig helt tom på känslor, på sorg, på allt... Jag gick och satte mig framför datorn och arbetade och tog en nostalgitripp med Scorpions.
Efter en halvtimme eller så kom hon in och ställde sig bakom mig med vår lilla pudel i famnen och såg på vad jag gjorde. Jag tittade då på lite lägenheter och hon undrade om jag letade vilket jag inte direkt gjorde. Jag ville bara veta hur det såg ut...
Jag fortsatte arbeta lite och försökte ignorera att hon stog där, för det kändes verkligen som "Nu kommer det", men det gjorde det inte. Hon frågade i stället om jag inte tyckte om henne längre varpå jag naturligtvis svarade världens mest, för mig, självklara sak "Herregud... Jag älskar dig!". Hon sade så klart inget tillbaks. Hon frågade om jag skulle sitta där eller om vi skulle umgås.
Umgås har för mig det senaste halvåret betytt att vi ska sitta i varsin soffa och göra två olika grejer, så umgås är inte så himla positivt laddat längre. Jag vill mycket mer än så, sitta i samma soffa, hålla om varandra, prata med varandra, men visst... Vi kan umgås. Det slutade inte oväntat nog med att jag såg på Top Gear på TV medans min fru satt med sin Laptop i knät och surfade runt på nätet.
När Top Gear var slut ville hon gå och lägga sig, men det ville inte jag, så jag satte mig bredvid henne på sängkanten för att säga god natt, som jag alltid gör när hon lägger sig före mig.
Hon såg jättekostigt och jättelänge på mig och jag såg att hon verkligen var ledsen, så jag frågade varför, men det skulle jag tydligen veta, så... Jag såg på henne en lång stund och hon på mig, sedan sade jag "God natt, sov så gott... Jag älskar dig" och utan ett ord tillbaks gick jag och fortsatte arbeta ='(

I morse när jag skulle gå till jobbet vaknade jag av klockan som ringde. Jag vände mig om och såg på kvinnan jag älskar, kände klumpen i halsen och satte mig upp för att ta på mig kläderna som jag alltid gör.
Min fru vaknade och jag hörde henne viska bakom min rygg "Tycker du inte om mig längre?". Gissa vad jag svarade ='( Hon replikerade med "Får jag ingen puss? Du brukar ju alltid pussa mig på morgonen". Jag förklarade att jag alltid pussar henne innan jag går, man aldrig när jag vaknar, för jag vill inte väcka henne.
Jag klädde på mig som vanligt, matade och rastade våra små älsklingar, skrev "I *hjärta* U" i smöret, skrev "Jag älskar dig, BAUTAMEST" på en treo som hon nästan alltid tar en, gjorde ett hjärta av tandkräm på handfatet, gjorde mig iordning och gick sedan för att säga hej då. Jag pussade min fru på kinden, på halsen, i nacken och på örat som jag alltid gör, önskade henne en bra dag och reste mig för att gå. Jag bara kände hur fel det kändes att inte säga att jag älskade henne som jag alltid gör, för det gör jag ju verkligen, så jag stannade i dörröppningen och såg på henne ett par sekunder och sade, utan att förvänta mig någonting tillbaks "Jag älskar dig!"... Jag fick inget svar, så jag gick till jobbet och här är jag nu... Förvirrad, sårad, ledsen, arg, lätt uppgiven och gud vet vad mer ='(

Nu står jag här på ruta noll igen och bara väntar på de där orden...

Brud 08 skrev 2008-08-19 16:27:38 följande:

Vickie 79 skrev 2008-08-19 16:29:05 följande:

Soon and very soon skrev 2008-08-19 18:53:34 följande: