Hjälp... Jag klarar inte det här längre...

"Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt"

Det lovade jag min man.. och han mig! Det är för mig vad ett äktenskap och ett liv tillsammans går ut på!

Jag är ledsen.. men jag kan inte ens tycka synd om dig när du låter henne behandla dig på det där viset! Menar verkligen inget illa.. Men hade det varit jag (thank god it´s not) så hade min partner varit utanför dörren (för alltid eller på väg mot rådgivning) inom loppet av två sekunder!

Stå på dig.. du är värd mycket mer!

Kramar S

Ja en hund till låter inte som en bra ide, hon måste ju inse att ni måste jobba med att hitta varandra igen. En till hund då kommer ju all focus läggas på den, i alla fall från hennes sida skulle jag tro.
Jag måste också hålla med Sandrah, och en del av dem andra.
Hoppas att det kommer att lösa sig.
Men stå på dig!!!!

Kram

Hej på er igen,

Ja, jo didis, du har nog lite rätt i att hon på något sätt missar sin del i problemet och undviker att ta sitt eget ansvar i det, men för stunden får det fungera det också. Både hon och jag är ju rätt paj efter detta och jag antar att vi läker på olika sätt. Om det inte blir bättre framöver dock, så hoppas jag att hon kommer gå med på parterapi eller något liknande.

En hund kan inte reparera detta nej, det har du så rätt i så tooticki. Jag tror faktiskt t.o.m tvärt om. En hund kan nog förstöra detta ännu mer. Jag har redan idag problem med att våran lilla sitter som en böld på henne hela tiden. Om hon spenderade lika mycket tid på att visa mig vad hon känner för mig som hon gör för den lille och om hon spenderade lika mycket tid hos mig som hon gör hos den lille, så skulle saker och ting vara många gånger mysigare och bättre mellan oss! Om hon hade behandlat honom som den hund han är i stället för jag-vet-inte-vad, så hade det varit mycket bättre också. Även för den lille som säkerligen har någon form av identitetskris...
Hon tycker jag är larvig som är "svartsjuk/avundsjuk" på den lille, men är jag?
Jag vill vara med min fru som fan, vara nära henne, kramas, pussas o.s.v, men jag vill inte det när den lille har slickat henne i ansiktet och på munnen eller när han klänger omkring som en apa på henne. Han är inte 100% fräsch jämt direkt. Det är typ från att han blivit badad fram tills att han går ut och kissar första gången som han är jättemysig. Efter det har han stänk av kiss på insidan av benen och på magen (Han studsar runt på tre ben när han kissar, så det stänker - Usch).
Spelar det någon roll att jag berättar detta för min fru? Nope! "Hundar har faktiskt renare saliv än människor" - OCH!?
Näe en hundböld till skulle inte förbättra något inte...
Missförstå mig rätt nu bara. Jag älskar lillen och vår stora också, men inte i sängen och inte i ansiktet. Jag hoppas jag en dag kan få min fru att förstå mig här eller i alla fall bry sig om det!

To be continued...

PS. Än så länge har vi inte kommit någonvart. Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig problemet. Jag gör mitt bästa för att visa min fru att jag älskar och bryr mig om henne, men får mycket lite tillbaks. Jag hoppas hon får upp sina ögon snart hon med! DS.

Känner att jag har ett behov av att vara grymt ärlig.. Hoppas du kan ta det på rätt sätt! Det är inte allt som berör mig när det gäller folk jag inte känner.. men detta har verkligen tagit skruv hos mig av någon anledning..

Om man verkligen älskar nån på riktigt... jag menar på riktigt.. Då har man väl hittat sin allra bästa vän!? Någon man vill dela sitt liv med.. på gott och på ont.. Vara nära.. spendera tid med.. kyssa.. älska.. och inte minst RESPEKTERA!?

Jag blir så fruktansvärt ledsen och arg när jag läser detta.. upprörd minst sagt.. Känslor för mig är ingenting som växer fram eller kommer tillbaka.. Det är nånting som finns naturligt!

Och om hon inte älskar dig nu.. (för mig är det uppenbart att så inte är fallet) så tror jag inte att hon nånsin kommer att göra det...

Ledsen att jag är pessimist.. men det känns som om dina skygglappar bara växer och växer! Än en gång... Du är värd så himla mycket mer!! Och hon är absolut inte värd dig! DET är min åsikt! För mig känns det som om du slarvar bort ditt liv på någonting som ändå aldrig kommer fungera... Hon vill ju egentligen inte ha dig! Hon kanske är kvinnan i ditt liv... Men du är uppenbarligen inte mannen i hennes... Då hade hon aldrig tittat åt "Bernts" håll över huvud taget..

Och jag vet... Det är jättejobbigt att vända sitt liv.. Att börja någonting nytt.. och det går inte på en vecka! Men du kommer att tycka att det är så värt det sen.. När du träffat kvinnan som verkligen är din.. Eller när du bara hittat dig själv! Men det är vad jag önskade att du gjorde.. Vände dig om och gick... Tänkte ett uns på dig själv!

Skickar styrkekramar härifrån..
// Sandrah

Sorry, men hon har inte tagit ett smack lärdom av det som hände och jag tycker att hon har ganska mycket att göra på sin beteendefornt om det hela ska fungera. Iofs du också, och där handlar det om att stå upp för dig själv.

Jag hävdar fortfarande att det är gemensam och enskild terapi som behövs för er två. Hon måste inse att det inte räcker med att välja och sedan tycka att allt ska funka som förut. Och du måste inse att det kanske inte har skett så himla mycket egentligen mer än att B är ute ur bilden när hon fortsätter att bete sig på ett ganska hemskt sätt.

Ni har en chans, det tror jag definitift om ni älskar varandra, men jag tror att ni behöver hjälp. Bara av den enkla anledningen att sådana här saker som händelsen med B sätter spår och det är inte bara att släppa och gå vidare. Men också för att det verkar finnas en fundamental skev bild hos båda er två om vad respekt är.

Och ärligt, en hund lika lite som ett barn räddar ett förhållande. Speciellt inte om man har två sedan tidigare. Så där har du klara ögon i alla fall. Jag tror att du innerst inne inser att såhär kan ni inte fortsätta. Det finns saker som måste redas ut och andra som behöver förändras. Och du gör bara dig själv en stor otjänst om du inte driver den frågan, för jag tror att i långa loppet håller inte erat förhållande i så fall. Och vad har du då vunnit i det hela?

Jag får en känsla av att ni kanske sårat varandra så mycket i detta att distansen er emellan nu nästan är omöjlig att överbrygga... Oavsett hur underbart ert äktenskap var tidigare.

Hur går det för er?

Sandrah:
På ont och gott gillar jag när folk är grymt ärliga, men det finns olika sätt att vara det på - konstruktivt och destruktivt. Du är konstruktiv och det uppskattar jag även om det smärtar att höra det, för mig, negativa i dina åsikter! =)

Jag håller med dig ang. "Om man verkligen älskar nån på riktigt..." och så har det varit för min fru och mig i stort sett hela tiden med ett fåtal undantag då våra egna mänskliga egenskaper och fel har gjort att vi sagt eller gjort saker som sårar varandra. Inget som man inte kan skaka på huvudet åt i efterhand med tanke på att det i det stora hela är betydelselöst när man verkligen vet var man har varandra och vad man känner för varandra.
Det är först på siståne när Bernt kommit in i bilden som saker förändrats. Om det är på grund av att han finns med i bilden eller om det hade varit så här ändå vet jag inte, men jag tror att han har rätt stor skuld i varför det har varit/är som det är.
Hur det kan vara uppenbart att hon inte älskar mig förstår jag inte, men så kanske mina skygglappar skymmer också?
Jag vet... Jag kanske är dum, men det har jag fått förklarat för mig ett otal gånger under hela den här härvan, men jag är kär i min fru och älskar henne och det har jag alltid gjort. Det är svårt att bara släppa taget när man känner att det finns något kvar att kämpa för, men du anar inte hur många gånger jag tänkt i banorna att hon inte är värd mig o.s.v. Frågan är ju bara om inte hon är värd något bättre än mig också då med tanke på vad jag nekat henne under så lång tid!?
Hur vet du att hon inte vill ha mig? Varför stannar hon då och varför säger hon att hon älskar mig?
Hur kan jag uppenbart inte vara mannen i hennes liv? Jag har (enligt henne) varit det under alla de fem år vi varit tillsammans - Det har bara fått sig en törn med tanke på vad jag utsatt henne för och är det så konstigt egentligen? Skulle du kunna leva utan närhet (sex) med din älskling utan att börja tvivla?
Hade jag aldrig utsatt henne för detta, så hade hon aldrig ens tittat åt Bernt! Det har hon förklarat själv och det förstår jag...
Det är vända livet jag försöker med, men jag försöker på ett annat sätt än du föreslår. Jag försöker vända på mitt liv tillsammans med min fru i stället för att lämna henne, för jag tycker äktenskapet är så mycket värt att kämpa för att jag ta-mej-fan inte tänker ge upp det utan en rejäl jäkla fight!!!

1000 tack för dina skyrkekramar. De värmer i allt det kalla. Hoppas bara de hjälper något också =)

PannyJenny:
Jag är rädd att jag håller med dig. Problemet bara är att jag känner att jag verkligen inte vet någonting när det gäller min fru och känslor för dittan och dattan just nu. Hon säger att hon älskar mig och det får jag väl tro på. Annars verkar det dumt att säga det och att stanna. Eller hur? Jag känner dock inte att hon, som du skriver, tagit ett smack lärdom av det som hänt. Anledningen till detta är, som jag skrev till Sandrah, att hon fortsättningsvis "tycker att det är ok" att göra saker mot mig som hon själv aldrig skulle vilja bli utsatt för eller ens acceptera. Det irriterar mig något så fruktansvärt och sårar minst lika mycket!

Du har rätt i att både hon och jag har en del att göra och jag har därför bokat tid för rådgivning hos kommunens äktenskapsrådgivning och hos Svenska Kyrkan, men de har båda en väldigt lång väntetid - Ca: två månader =(
Tyvärr är de de enda vi har råd med. Alla andra ska ju ha upp emot 800-1000kr per möte =(
Låt oss bara hoppas att vi får tid innan det är för sent!!!

Vad gäller enskild rådgivning, så har min fru en terapeut som hon kan gå till. Hon har fått henne genom arbetsförmedlingen, men går sällan dit =( Jag försöker få henne att gå, men hon "orkar inte" - Som med "allt" annat i hennes liv just nu - Hon bara "orkar inte". Hon orkar inte ta i problemen, hon orkar inte ta hand om hemmet alls, hon orkar inte ta hand om sig själv mer än nödvändigt, hon orkar inte "ta hand om" mig ö.h.t, hon orkar inte ta hand om hundarna, hon orkar inte bråka, diskutera, analysera och prata om det som hänt... Hon bara tycker att allt är skit och att livet suger... Detta är varför jag försöker få henne att gå till terapeuten. Jag tror hon behöver prata med någon som kan få henne att se det positiva i livet och vilka möjligheter hon faktiskt har att vända på det dåliga som hänt och göra sitt liv till något bra istället för att bara göra det som för stunden får henne att må bra, men som i längden kan komma få henne att må dåligt - som att SMSa Bernt hela tiden och kanske t.o.m träffa honom en stund för att prata om allt annat än problemen som hon känner att hon sitter fast i.
Hon har allt i sin hand nu... Frågan är ju bara vad hon gör av det - För tillfället... Ingenting alls!!!

Och där fick du reda på att B inte alls helt är ute ur bilden ='( Jag önskar jag, med förtroende, kunde lägga till ett "ännu" på slutet där, men ljuset i tunneln verkar mycket avlägset och jag kan bara hoppas att det inte är ett tåg...

Min bild av respekt är inte skev (tycker jag), men jag börjar mer och mer tro att min frus bild av respekt och hänsyn är lite... Öhm... Annorlunda... ='(

=================

Vad är det för skillnad på "att vara kär i någon" och "att älska någon"? Någon som vet och har en bra förklaring???

Skillnaden för mig är "att vara kär" är väldigt känslomässigt laddat. Det är det man känner i början av ett förhållande när man inte kan hålla sig borta från varandra, när man inte kan låta bli att se på varandra hela tiden och när man ler bara man tänker på sin älskling. En känsla som känns i hela kroppen!!!
"Att älska någon" däremot är något jag mer förknippar med en djupare insikt, en känsla av trygghet, säkerhet, vänskap, respekt och att vilja att dela hela sitt liv med någon.
Dessa två fungerar bäst när de går hand i hand och trots mina problem som gjort att min fru och jag är där vi är idag är det så jag känner för min fru och alltid har gjort. Det är anledningen till varför jag gifte mig med henne...

Har jag fel? Vad tycker ni???

Tooticki:
Jag hoppas du har fel, men jag är rädd att, om det här får fortsätta länge som det gör nu, så kommer du ha det. För varje dag som går utan att det händer någonting, utan att jag får någonting, utan att jag får känna att Bernt åtminstone sakta glider bort ur våra liv, så töms min kärleks-tank mer och mer och i slutändan finns det bara ett slut. Jag hoppas dte hinner vända innan dess!

Chamor:
Önskar jag visste vad jag skulle svara på det!
Vissa stunder så får jag för mig att det går framåt. Andra stunder känns det som om det går bakåt, men mest känns det som om det inte går någonstans ö.h.t.
Min fru har hamnat i någon konstig känslomässig loop där hon inte ens "orkar" med det "fjantiga kärleksfulla" längre. Eller rättare sagt, så orkar hon med att få, men inte att ge vilket är mycket skumt och minst lika jobbigt.
För tillfället därför är det jag som kämpar som en gris helt själv. I alla fall på det kärleksfulla...
Jag MMS'ar och eller SMS'ar varje dag med söta meddelanden och jag tar hand om allt min fru inte orkar med. Jag ger henne en blomma ibland och skriver på små söta meddelanden där hon minst tror hon ska hitta dem, men får ingenting(!!!) tillbaks. Hon tycker t.o.m ibland att det är jobbigt när jag säger att jag älskar henne, för att hon "måste" säga det tillbaks. Det känns för henne som att "Man måste ju inte tjata med det". Något som aldrig(!) varit ett problem för oss förrut...
Jag är inte så jättepositiv till det här, men än finns lite kraft och mycket kärlek kvar i mig, så jag kör på ett tag till, så får vi se vad som händer...

Har börjat träna som en gnu för att hålla mig sysselsatt (och för att bli lite snygg såklart).
Styrketränar nu två till tre gånger i veckan och kör squash en gång i veckan.
Jag kanske är knäpp, men jag har flera olika tankar om detta...
Den första är att jag vill bli snygg till sommaren - Beach 2009. Något som jag pratat om i två år, men som aldrig blivit av den andra åren.
Den andra är att jag vill bli så pass snygg att min fru inte ska kunna (eller vilja?) hålla fingrarna borta.
Den tredje är att om jag håller mig borta lite mer, så kanske hon börjar sakna mig mer. Speciellt om jag är lite snyggare också ;)
Den fjärde är att, om hon nu låter det här går åt skogen trots min vilja, envishet och mina försök, så ska hon ta-mej-sjutton gå miste om något riktigt snyggt och sexigt =) Sjukt... Jag vet, men skapligt motiverande!!!

Det var allt jag har tid att skriva för nu...

Den känslomässiga berg-och-dalbanan och det kärleksfulla stilleståndet fortsätter...

Kram på er alla!

To be continued...

Åh... Lider så med dig! Vet inte vad jag ska säga.. Men en tanke när alla köer är så billiga. Det finns ofta själavårdare i andra kyrkor än svenska kyrkan också och många har väldigt lång erfarenhet av att hjälpa människor och bara för att de inte är från Svenska kyrkan BEHÖVER inte betyda att de kommer att slå biblen i huvudet på er.. Kanske kan vara värt ett försök att ringa några kyrkor på orten och höra er för om det finns någon. Ni har ju inget att förlora på det... Ni kanske bara behöver någon utomstående som kan lyssna och försöka sortera tankar och trådar och då kanske de kan göra det iaf tills ni kommer in någon annan stans? Känner flera jättebra frikyrkliga själavårdare men antar att du inte bor på min lilla ort..

Jag har tänkt så mycket på dig och hur du har det, tyvärr var det inte så lyckligt och bra som jag hoppades.

Något som slår mig är att din fru verkar deprimerad, alltså inte bara ur form utan mer en klinisk depression. Hon behöver alltså omgående hjälp med det!

Något annat som slår mig är att du verkar vara så ensam i er relation. Du vårdar och bygger er relation medan hon bara raserar eller i vilket fall gör klart att hon strunter i vilket.

PS. fortfarande skull jag vilja sparka henne i häcken - hon har kvar kontakten med Bernt trots allt som skett?!