Barnkarusellen 2

men nenne, du har ju massor att komma med!!! bim, jobbsökande, husbudande... det räcker långt! och en bim med pergo är ju superspännande!

tyvärr tror vi nog inte att nästa försök kommer att lyckas heller så vi närmar oss ett beslut om att ställa oss i äggdonationskön. får väl se om vi lyckas bestämma oss under semestern. men vi resonerar som så att vi nog kommer att köra på med privata ivf tills det är helt kört så då är äggdonation enda alternativet från landstinget och även om vi idag inte är helt säkra på att det är vad vi vill är det ju bättre att vi funderar när väl står i kön.

gosnosen
låter klokt, att stå i kö behöver ju inte betyda att man bestämt sig, men OM ni bestämmer er för att köra så har ni säkert klättrat lite i kön till dess! Förstår att det känns hopplöst med dessa ivf som inte fungerar som man vill, och att det inte finns någon garanti för att det kommer att fungera till slut. Det är det jag känner är mest frustrerande - att man inte ens vet OM det kommer att fungera och ännu mindre NÄR.

nej, tjejer! Nu ska jag bika hemåt! Ha en RIKTIGT skön helg!!! KRAM PÅ ER ALLA!!!!!

Jag är helt imponerad på er som lyckas dra ihop picnicmat och ge er ut! Jag tycker att det blir så struligt, Iris sitter i gräset i fem minuter och sedan har hon tröttnat och så får man gå. Dessutom går det knappt att få i henne någon mat om hon inte sitter i riktig barnstol. Det är lustigt men Iris verkar inte gilla gräs, hon klänger sig fast vid mig tills hon har tröttnat, att krypa omkring i gräset verkar inte kul alls tydligen. Det går en kille i vår föräldragrupp som är rädd för gräs, undrar om inte Iris visar några sådana tendenser också faktiskt. Så inte mycket picnicande alls här än.

Nenne, du är ju bara för söööööööööt!

Gosnosen, vad härligt med Grekland! Vi åker dit om drygt två månader och jag ser fram emot det jättemycket. Jag tycker också att ni ska ställa er i ÄD-kön så fort som möjligt, kön lär ju vara upp emot två år så under den tiden hinner ni ju fundera på om ni vill göra ett försök med ÄD-ägg. Annars är det ju bara att hoppa av. Men vi hoppas ju förstås på att det löser sig långt innan dess så att ni inte behöver fundera på det alls.

Förstår inte hur en så liten människa som lilla damen kan ta så mycket tid.. Dagarna bara rinner iväg.
Jag prioriterar att läsa (lättare med damen på armen) istället för att skriva (hon är inte så stadig att man kan hålla henne avslappnat med en arm än..).

Nenne- som ni "ställt upp" för befruktningen måste det bara gå vägen!!! Imponerande att ni tänkt ut en täckmantel för varför ni kom ut ur skogen..

Sweet- ska genast in och kolla magbilderna på din blogg.

Hej!
Skickar med massor med halsningar till alla fran Fuengirola och Costa del Sol som inte ar sa soligt som det later. Hoppas att allt ar bra med alla Semestern tar slut imorgon och vi ska ta nattflyget tillbaka till Stockholm. Har snappat upp att det ar varmt i Sverige, hoppas att det haller i sig till pa sondag.
Kram till alla

Frejis - Fuengirola lät najs - har en kompis som haft place där och jag har hälsat på!

Dagens renoveringsrapport: Maken fyller år idag och han fick en grill av mig. Den tog nästan EN TIMME att montera... shit alltså! Men till slut blev det grillat till middag!

Som ni vet har jag rätt få goa vänner här i hålan. En av dem har dock gjort en fascinerande insats och nu står det 19 st tomma banankartonger i vårt vardagsrum - redo att fyllas med jox. Det är nu jag börjar inse att vi ska flytta och att det är dags för kartongrace... aaaa *ogillar flyttpackning*

Nenne - tack för underhållningen! *fnissar fortfarande*

Nenne - jag åt ju Pergo den cykeln jag blev gravid med våra pojkar, men trots Pergo var min ÄL sen. Nu har ju du inte haft sådana långa cykler som jag hade, så därför kanske din ÄL inte borde vara sen, men med Pergo är det ju meningen att ÄL ska inträffa på dag 14, som i en normal 28-dagarscykel. Själv hade jag ju 35-45-dagarscykler, och ÄL inträffade på dag 18 med Pergo, så det borde ju motsvara en 32-dagarscykel. Med allt ert kämpande med möten i skogen och allt tycker jag verkligen att ni är värda ett plus nu. Kram!

Jaha, vad finns då att rapportera från min värld? Egentligen både hur mycket och lite som helst, och jag vet knappt var jag ska börja. Pojkarna mår iallafall efter omständigheterna väldigt bra, och läkarna är mycket nöjda med deras utveckling. De andas själva med hjälp av motvind, och syrgasbehovet är minimalt. För övrigt äter och sover de mest.

Igår och idag har vi haft båda två ute ur kuvöserna i 2-3 timmar, och maken och jag har halvlegat bredvid varandra i fåtöljer med varsitt barn på bröstet. Hur mysigt som helst! Det märks på pojkarna att de också uppskattar det, för det blir väldigt lugna och rofyllda då. Känns bra i mammahjärtat!

Idag har de flyttat till en ny sal med lite mindre personaltäthet, för läkaren gjorde bedömningen att de inte längre är i behov av "värsta sortens" intensivvård. De har ett eget rum, och det finns inte plats för fler barn där, så åtminstone några dagar till får vi för oss själva. Skönt!

Sen kan jag berätta en lite rolig anekdot om rummet jag var inlagd i på KK före och efter förlossningen. Maken och jag har skojat om vad det var för barn jag hade i magen, och han har envist hävdat att det måste vara fotbollsspelare, medan jag mer var inne på häcklöpare och friidrottare. När jag låg på KK fick vi dock veta att det var "Zlatan-rummet" jag låg i, dvs det rum Zlatans sambo Helena Seger var inlagd i när hon förlöstes i mars, med son nummer 2. Nu är maken helt övertygad om att våra söner kommer att bli fotbollsspelare, och han passade dessutom på att gnida nacken lite extra mot ryggstödet i fåtöljen som stod i rummet, för att få lite Zlatanbaciller på sig.

För egen del går allting väldigt mycket upp och ner. Självklart är jag jätteglad över att det hittills gått så bra med pojkarna, men jag sörjer också min förlorade graviditet. De kom ju tre månader för tidigt, och jag var inte alls beredd på det, så jag var verkligen inte redo. Nu tänker jag mycket på hur det "egentligen" skulle ha varit nu; jag skulle gått runt med en stor mage, folk skulle fråga, och jag skulle bara vara stolt. Det är ju en process att gå igenom nu, och jag tillåter mig själv att vara ledsen för det som inte blev. Jag känner ingen som helst skuld, för det handlar ju inte om att jag inte vill ha våra söner, bara att jag helst hade väntat ett par månader till.

Slutligen vill jag säga att jag läser i princip alla inlägg, men tiden räcker inte till att kommentera särskilt mycket, så jag hoppas att ni har överseende med det. Jag lovar att bli en flitigare tråddeltagare igen framöver, och jag tänker mycket på er allihop.