Nu har jag gjort det igen..... den 6:e tråden!

Mhm vi hade en kort diskussion om det i tonaren nâr en av mina väninnor skulle placeras i fosterfamilj. Hon var lite av ett problembarn och mina föräldrar funkar underbart med sadana, sa de, eller atminstone pappa, funderade över situationen. Jag maste erkänna, smasint eller inte, att JAG inte ville ha den sitsen. Jag har en underbar syster och en underbar bror och den här kompisen hade jobbiga sâtt att "ta över" som jag inte hade orkat med. Pa kompisavstand fattade jag attdet var just för att hennes situation var som den var som hon reagerade som hon gjorde och da kunde jag hantera detta. I familjen hade jag inte orkat.. Ville liksom inte heller "ha svans" eller "bli svans"...

Ja, i efterhand befarar jag att mina föräldrar inte skulle ha gjort motsvarande - och om jag själv skulle ha energi nog att lägga på familjerelationer är också ett stort frågetecken. Men just därför beundrar jag dem som gör det och gör det bra desto mer!!!

Nu nöjer jag mig med att fostra praktikanter i deras första tassande professionella steg. Väldigt mycket vuxenpoäng för mig, men väldigt roligt och tillfredsställande också!

WOW!!!!!
Ett jättegrattis för StorOmsan och LillOmsan!!!
Välkommen till världen

Jättegrattis till Omsan och hela familjen!

Åh vad kul, hälsa Oms o gratta så mycket!!!

(...vill bara förtydliga att det inte är tal om att skaffa en fostersyster utan bara breda ut vingarna över en kompis som förmodligen har det svårt med sig själv och sin familjerelation...)

Nä, visst. Men man tar väl på sig ett beundransvärt ansvar även då? Jag är inte säker på att jag skulle mäkta med.

Jo, det har du helt rätt i...vi pratar mycket med våran dotter om hur "ansvarsfrågan" ser ut så att hon får en möjlighet att ventilera hur hon upplever det för meningen är ju att ansvaret får ligga i vuxenvärlden...

Japp det är ett beundransvärt ansvar och mina föräldrar är verkligen beundransvärda på det sättet! Fostersyrran är/var blyg och försynt så hon tog inte över på det sätt som Zozo beskrev, utan det var jag som stal alla hela showen hela tiden och stackars fostersyrran som halkade efter. Som "svans" var hon väldigt försynt, även om det som sagt var lite jobbigt för mig.

Barn som mår dåligt gör ju det på väldigt olika sätt och jag tror inte att vår familj hade pallat nån utåtagerande unge. Fostersyrrans variant, att lida i det tysta, var lättare för oss att hantera och att försöka (och så småningom lyckas) locka ut henne ur skalet och uppmuntra henne i livet.

Idag mår hon strålande, är tvåbarnsmamma och lever med barnens far sen eviga tider. Vi har lite lagom mycket kontakt och finns fortfarande i varandras liv.

Nu ska jag gå och dekorera tårtan till min äldsta dotter som också föddes just idag...fast för många år sen