När märker man av det?

Cicci

hoppas du får tag i ett sådant där bälte! Tänk jag förundras varje gång jag läser att du inte har så långt kvar att jobba. Tiden har ändå gått snabbt! :) Jag tycker inte det känns så länge sedan du plussade. :?

Fast när jag tänker på alla ens egna försök så känns tiden inte alls lika "kort" utan det känns som mna hållit på och försökt o försökt o försökt i en eeeevighet....
Knasigt det där med tidsuppfattning! :)

Vänner,

det låter sååå himla mysigt. Att ni liksom landat hemma nu och börjar få lite ordning på vardagen. :)

Några av mina bästa vänne tog det jättelång tid för att liksom "bonda" och komma i känslomässig balans efter det att de kommit hem. Jag pratade i telefon med dem någon månad efter förlossningen och då var de fortfarande inte "färdiga" för besök än. Tydligen var det pappan (en av mina bästa vänner) som det tog längst tid för. Han sa att allt var så omtumlande att han grät mer än den nyförlösta mamman! :)

Sweet, de där tabletterna du tar, är de för att korta cykeln och öka chansen för ÄL, har för mig att det var därför Storasystern tog dem? Och att man inte fick försöka skaffa barn medan man tog dem eftersom det var stor risk för typ trillingar eller fler? Hur relaterar de till operationen i sig eller är det två olika behandlingar samtidigt? Jag minns inte riktigt hur det var för Storasystern, om det var så att cykeln förhoppningsvis skulle hålla sig kortare även efter att hon slutat med tabletterna och börjat försöka på barnfronten igen?

Som vanligt när Sweet dyker upp...typ 10 inlägg i rad. Du bara måste meddela när du är i Stockholm så vi kan få till en träff!

Lapinette, jag håller fortfarande tummarna jag också, det kan ju inte skada! Skulle tanten ändå komma så är det ju bra att du vet vart du ska ringa för att komma vidare i utredningen men jag förstår att det hade varit smidigare om hon dök upp idag medan du fortfarande kunde ringa hemifrån.

Jo, de var ner till rabarberfestivalen men de kom tydligen dit lite sent så mycket var redan stängt eller sålt. Men de fick med sig goda bakelser hem i alla fall har jag för mig. De verkar gilla Mariefred men det gör i och för sig jag också även om vi inte lyckas ta oss dit så ofta.

Jag tycker Linnés Hammarbygård utanför Uppsala med café och museum verkar vara ett trevligt utflyktsmål apropå bra ställen att åka till. Det ser fint ut i tidningsartikeln i alla fall!

Min läkare ville testa hormoner på mig...efter att jag gjort kontraströntgen. Då skulle jag (om jag fattat det rätt) gå dit och kolla att det inte fanns mer än ett ägg som var moget och då var det fritt fram att köra. Om det var fler så vart det sex-förbud.

FruLLan!!!!

Tjejen!
JAG föstår dig helt och klart!!!!

Och det där med din man och hans agerande. Det är nog bara att liksom acceptera att i vissa lägen fungerar man väldigt olika. Min man skulle med största sannolikhet ha gjort detsamma. Han kan ha skitsvårt att fatta när-var-hur han ska agera och bete sig när vi bråkar och/eller jag blir ledsen. Jag tycker det är heeeelt uppenbart, men tydligen inte. :?

Ofta gör han då något han tror ska få mig glad - typ som i ert fall att din man trodde att just köket var själva kärnan så då tar han tag i det, men så var det ju inte. I vårt fall är det ofta att han tror att det bästa är att lämna mig ifred eftersom jag ju ändå är arg/besviken på honom. Så han tror att den jag sist vill prata med är just honom. När det är precis tvärtom!!! :o För utan prat - ingen försoning i sikte....

Sådant kan ju få en att känna en sådan enorm frustration. Iallafall jag. Och jag tänker alltid att "hur ska detta kunna fungera fortsättningsvis om han verkligen inte kan förstå HUR JAG fungerar?????" Och så brukar jag få desperata tankar...

Å andra sidan brukar jag ibland när jag "stabiliserat mig" tänka att bara för att JAG vill att HAN ska reagera på ett visst vis för att "trösta" MIG så är det ju inte så att jag själv tänker på att göra på "hans vis" när det gäller honom.
Man utgår ju ofta från sig själv och liksom tar för givet att de i ens omgivning fungerar på liknande vis.

Men någonstans tror jag inte det spelar så stor roll egentligen. Huvudsaken är att man sedan kan prata om det och "hitta tillbaka" till varandra igen. Och det känns som om ni är på god väg! :)

Men OJ jag förstår verkligen dig!! Jag och mannen hade en sådan där stor gej för flera år sedan, och ibland kan det fortfarande "komma tillbaka till mig" och jag känner fortfarande besvikelse för att han inte "tog mitt parti" eller iallafall förklarade vissa saker (t ex hur han kände då) mer tydligt för mig.
Men man kan gå vidare trots sådana saker och man lär sig leva med att man i vissa situationer fungerar och reagerar olika.

Skickar många kramar till dig nu tjejen!!!!!!!!!! :p :p :p :p :p :p

Gillar också Mariefred! Är ju i princip uppfödd där. Mamma vankade av och an med stor mage dagarna innan jag föddes i maj. Det var visst en fin vår för hon kom solbränd in till förlossningen.

Maken är ute med jobbet och äter middag och jag ska sätta mig framför tvn strax men kontorsstolen framför datorn är bekvämare för bäckenet nu så jag har hängt här rätt mycket till och från känns det som!

Usch, nu har den lilla vaknat, det känns som att hela magen vrids om när hon sparkar nu. Inget jag kommer att sakna när det här är över!

Det var snällt av maken att ta sig hem från jobbet och hämta vovven på dagis i alla fall och sedan åka tillbaka in igen, jag har funderat halva dagen på hur jag ska lyckas gå till dagis och hem igen och nu slapp jag!

Jehooo!!!
Fler på tråden! Jag är inte ensam!
När jag skrev mitt långa inlägg till FruLLan så dök Lappis upp bakom sina näsdukar och BS bakom sin stora mage!!! :)

Heeeej!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :) :)

*vinkar glatt från min höga höjd balnd skyskraporna*