Det känns som en lååång väntan nu, jag har nog BIM mellandagarna någon gång, allra senast nyårsafton. Det är ju två veckor kvar! Hur håller man sig ifrån att testa??! Uj, vad jag kommer att bli besviken om det inte blev något. Jag har nog aldrig varit så här nära ett plus förr, vi har ju aldrig ens fått till ett fullbordat ligg vid ÄL förut (nåja, det har vi ju egentligen inte nu heller
). Men samtidigt känns det som om vi ser ljuset i tunneln. Om nu denna "heminseminationsmetod" funkar så har vi ju alltid den att tillgå om problemet inte rättar till sig. Och då finns det ju ändå hopp! Kanske kan det hoppet lösa lite av prestationskrampen och få oss att slappna av.
Konstigt nog känns det också som att jag börjar acceptera att det kanske inte blir nåt på ett tag. När vi precis hade börjat verkstan fick jag nästan panik när det inte gick, för jag hade ju planerat att barnet skulle komma i maj! Och jag skulle absolut bli gravid före min kollega! Något annat existerade inte! Nu har jag bearbetat krisen och insett att för en gångs skull i mitt liv kan jag inte styra över vad som ska hända. En nyttig läxa, faktiskt, eftersom jag är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna. Nu känns det nästan lite skönt att lägga händerna i ödet, det som sker det sker! (bara jag blir med barn snart
)