När märker man av att man är...GRAVID???

och nu känner jag definitvt av mensmagen....buhuuuu :(

Men vågar inte in på toa för att titta än.

Ska på möte snart så jag tar det nog efter mötet så jag inte är helt deppig då.

Sedan kan jag ju alltid hålla låg profil under resten av dagen och deppa.

Har sagt till mig själv att jag minsann ska tillåta mig att vara riktigt deppig ett par dagar typ under helgen, om det känns så. Sedan ska jag peppa upp mig och ladda inför nästa ÄL.

Ska t o m se om maken kan tänka sig lite rosenrot! Har sett någonstans att det är bra även för män????

nu ska jag på möte....

tittar definitivt in här senare!

hejsan sweet:
Klart att vi eller jag... förstår! Det kan vara jätte jobbigt med folks glada tillrop och pepp när man är nere.

oh vi VET att du VET att det är för att folk tänker på dig och hoppas för din skull. Men som sagt ibland klarar man inte av hopp och possitiva tankar.

Usch om du har mensvärk. Gumman önskar jag kunne gråta och skrika tillsammans med dig. men det får bli virtuellt om så är fallet.
jag tycker att det är helt rätt att sörja och deppa i några dagar. jag tror att man behöver det. Männsikan mår bra av att leva ut sina känslor och inte dölja dom. näe är man deppig ska det få komma ut.

kramar i mängder

Muggles: Finns det nåt som heter heminsemination??!! hahaha Det trodde jag inte!! Ska läsa, mycket intressant!

Min kollega är som sagt gravid och hon var tillbaka idag efter tre veckors semester. Så jag gruvade inför denna dag, minst sagt! Men det gick rätt bra att träffa henne, även om alla frågade om magen och så. Men så på eftermiddagsfikat kom det en okänslig medarbetare som frågade om inte vi också skulle ha barn snart!? "Har ni tävlat om vem som skulle bli först??!!" Tack, precis vad jag behövde höra! Men mina andra arbetskamrater stöttade med att säga: "Sånt tävlar man inte om!!!" Jag stålsatte mig ganska bra och försökte att inte känna efter, men när jag kom hem från jobbet kom tårarna...

Sen när jag försökte prata med min man om hur vi ska lösa vårt problem så blev han irriterad och ville inte prata om det. Jag är ju precis som du, Sweet, och vill hitta en lösning. Men för honom är problemet att vi pratar för mycket om det och gör så stor sak av det. Han vill helst inte att vi ska prata mer om det, så tror han att det (alltså hans prestationsångest) kommer att lösa sig av sig självt. Men det är ju så svårt att bara lämna det, när man är en sån där "problemlösarperson"! Och han är ju den enda jag kan prata med om det. Ja, nu har jag ju er också, vilken TUR!!! Nåja, jag får väl försöka ligga lågt ett tag och låtsas som om jag inte ställer några krav på honom. Och så älta detta mer er istället!!!

Nu blev det långt igen...

Tyvärr tjejer! Ett minus kom direkt när jag testade för en halvtimme sen..
Känns som att luften gick ur en lite.

Blir så sur över att mensen ska dra över så mycket att man börjar hoppas! Om den ändå tänker komma kan den väl komma i tid!!!!!

Ja, nu är iallafall inget att hoppas på längre för nu har syndafloden börjat forsa.... :(

Jahaja, egentligen är det knäppt men jag känner nästan en liten lättnad ändå. Alltså jag är såklart ledsen för att det inte blev något denna gången heller, men jag är lättad över att mensen är här nu så man slipper gå runt och hoppas på något som man logiskt vet inte kommer hända. Är lättare att släppa på och vara deppig lite och sedan se framåt när man har klara fakta. Jämfört med att man går och hoppas fast alla tecekn pekar på att man inte alls ska hoppas.

Och det känns faktiskt skönt att den kom en fredag så man kan gå hem tidigt och sedan ta det lugnt i helgen och bara vara lite sådär smånere. Och eftersom jag fått så ont vid mens nu så är det också skönt att man är ledig så man kan gå och lägga sig när så behövs.

Ja ser ni, jag har redan börjat se ljuset i tunneln...!

Pirr!

Jag är sååååååååååååååååååå himla ledsen för dig med! Jag förstår verkligen hur hemskt det måste kännas. Skickar varma kramar till dig och hoppas att de kan hjälpa ågot iallafall.

Victory,

jag förstår verkligen ert dilemma. Hoppas som sagt att det kommer gå bra för er och jag tycker det låter så bra att ni kämpar på!!!!!
Men jag tror nog det är bra om du "taggar ner lite" med detta inför din man om han nu känner sådan ångest inför detta. Även om det är skitsvårt och även om du bara låtsas att du inte bryr dig, så tror jag det är bra att försöka.

Och så håller jag med vem det nu var som skrev att ni brde kunna få proffshjälp med insemination etc. För om han verkligen har en officiell diagnos och ni vet att era problem bottnar i medicinering så borde det inte vara så svårt. Åtminstone borde ni kunna söka proffshjälp ang hur ni på bästa sätt ska försöka att klara ut detta. Typ någon form av "fertilitetsutredning" fast inte med tyngdpunkten på just fertilitet kasnke? Hoppas du förstår vad jag menar?

Önskar er iallafall all lycka till!

Och som sagt försök att "ta det lugnt med mannen" och häng istället här och spy ut din frustration och dina tankar och frågor istället!!!! Vi tål det! Jag lovar! :)

Och tack igen FruLLan!!!!!!!!
*kramas tillbkas* :)