Dumpad pga ex??????? *gråter*

Vad fint ni skriver!! Jag tror jag ska printa ut denna tråd och sätta upp den på väggen som daglig uppmuntran...hihi!!

Akvavit: Tidsbegränsning är bra... Jag försöker "koppla bort" honom helt, men det har varit svårt. Känner att jag hoppas hela tiden. Men årsskiftet är kanske lagom tid..? sep-dec är fyra månader...

Enormt givande beskrivning du gjort av hur det kan kännas att separera... Mitt längsta förhållande varade ju 3 år och tog slut i sep -05. Jo, jag hade känslor kvar för honom i ca 6-7 månader minst! Fast vårt förhållande hade varit dåligt hela förra sommaren, så jag hade bearbetat mkt i förväg ändå... Trots detta ville jag ha tillbaka honom länge... Men nu är allt borta, särskilt när man börjat träffa nya människor så här...

När det gäller hans förhållande med ex-sambon så vet jag bara att han hade "försökt länge", som han uttryckte det..Försökt att få det att funka. Men hans starka längtan efter hans son gjorde att han pratade om att flytta hit till stan. Och det påverkade henne negativt. (Hon kanske tvivlade på hans känslor?) Han ville till sin son och längtade efter honom! I allt detta träffade tydligen hon en annan kille...ett tag. Vet ej hur långt det gick. Han tyckte också hon var elak mot barnen och att hennes släkt alltid pratade deras hemspråk när de träffades. De pratade aldrig svenska, och han kände sig väldigt utanför! Mycket mer än detta vet jag inte faktiskt...utom att de blev sammansvetsade av barnen...

Jag kanske egentligen inte förstår hur ont det måste göra att separera... Alla minnen, drömmar och förhoppningar... Kanske har jag inte förstått det innan...

Att "det aldrig får kosta mer än det smakar", vilken klok kompis du har!! Ja...just för stunden känns det lite bättre efter alla fina råd i denna tråd. Självklart är jag besviken! Men för stunden är det värt att hoppas. Men jag vet inte hur det kommer kännas om nån månad... VÄRT det kommer det bli först om han bestämmer sig för att bli kvar i stan tror jag, och inte blir ihop med henne igen. OCH visar förståelse för vad jag har fått gå igenom nu!

När vi först träffades var jag HELT inne på att INTE involvera mig i nån och bli sårad!! Hade haft nog med problem med mitt ex...behövde vila mentalt! Men rätt som det var, så VAR jag redan involverad! Det var för sent. Jag som trodde att jag bara släppt in han som en bekant i mitt liv....han hade ju blivit mkt mer! Jag som inte skulle engagera mig! Det är svårt att märka I TID, när det gäller känslor...

Karinna: Vilken fin relation ni verkar ha haft! När tog ni uppehållet, var det i juni alltså? Jättebra av dig att du hör av dig till han lite så där, och visar omtanke. Bra att du klarar det!

"Växtvärk i själen" var ett spännande begrepp...Ja, ibland kan det bli för mkt bara. Och är det på distans och man har ett intensivt arbete så kan det lätt suga ut all energi. Men va fint att ni ändå har kontakt och inte har släppt varandra helt!!

Hur gammal är han? Är han en mogen person? Tre barn låter som att han hunnit bli över 25 i alla fall...

Visst är det lustigt att när man känner att man själv slutar tveka, så börjar DOM tveka... Att man inte är synkroniserade när det gäller behovet/intresset av den andre... Men har läst att det är så i alla relationer men att "svängningarna" inte är så tydliga... Men att man sällan är EXAKT lika behövande av varann samtidigt.

Bläddrade just i en gammal Mars och Venus-bok, hihi.... Köpte den för massa år sen... Har ni läst den? Undrar om det stämmer att män är som gummiband? Hihihi...

ja nåt sånt var det.. men det är ju längesen nu..och jag har hittat den riktiga lyckan som jag inte visste fanns
Men oj vad det var tufft och jobbigt mångaaaaaa tårar och frågor utan svar så maktlösheten känner jag igen.

vissa verkar ju ha bra erfarenheter av en sådan situation som din- men den erfarenhet jag har och mina vänner har så är det tyvärr så att det känns som att förvirringen måste ebba ut innan ni kan få det att funka och en förvirring av det slag han har kan ju ta ett år elle rmer från att man börjar med den, att ta sig igenom...och sen kansek han ändå inte vill ha en relation med dig...så släng inte bort dina år på något som inte blir av - låt honom vara den som ringer och försök leva ditt liv på egen hand, fyll det med aktiviteter och vänner och se det som en bonus om ni möts igen-annars var det inte meningen.

det är tufft nu men det blir värre att gå och vänta i ovisshet...så mitt råd är att du försöker gå vidare en dag i taget *kram*

fast ang åldern så är du ju faktiskt ung i jämförelse med han oavsett hur han ser ut..så visst kan han känna av åldersskillnaden, vissa bryr sig inte men andra kan tycka det är besvärande...

bröllopsängeln: Ja, exakt...hans process kan ta tid. Så därför ligger jag lågt och försöker leva vidare under tiden.

Allt beror ju på när han mentalt påbörjade separationen. Och det vet jag ju inte. Vissa lämnar ju mentalt, innan de lämnar rent fysiskt...i extrema fall. Men från att man insett att det är helt kört och börjar bearbeta kan det ta minst ett år...hu!!! Lång tid!!

Ja, förvirringen MÅSTE ebba ut innan man kan slå sig till ro i en ny relation... Jag är ju då så pass inskränkt att jag tror att man ska vara singel en bra period efter en relation. FÖR ATT LANDA I SIG SJÄLV! Hitta tillbaka till sig själv... Saken var att han var så övertygad om att det bara var att "köra på", som han uttryckte det... Men sen kom tydligen alla tankarna... Och det blev ju inte bättre av att han inte fick sina förväntningar på flytten infriade m.m.

Sårade människor/nyseparerade är inte bra att direkt ge sig i lag med, på studs. Men eftersom HAN hade lämnat, lät det som att det var ett avslutat kapitel....allt där...

HM.

hej igen Emm! Nu har det skrivits _massor_ och jag har inte riktigt ro i kroppen att läsa allt just nu. men jag såg ditt inlägg där du skrev att ni väntade med sex i ett par månader, och att du innerligt hoppas att han inte bara ville ha dig i säng.
Tänkte bara säga att det verkar ju inte så i så fall; var han bara ute efter det så skulle han ju rimligen ha srtressat fram den biten lite hårdare?
Ett positivt tecken om jag har förstått saken rätt! :)

Sen vet man ju inte vad som hänt i hans tankevärld nu efteråt. Var han står och så. Det verkar han ju inte veta säkert själv heller.

Men fortfarande, var inte _för_ snabb att ge upp det... Är det äkta kärlek inblandad å är den värd att kämpas för också.
Inte så att jag menar att du ska ta precis vad som helst (men det har du nog begripit redan ;) :)) utan invändning! (Men å andra sidan, äkta kärlek utsätter inte den andra för precis vad som helst heller...)

Önskar dig det bästa i denna situation.

God morgon Emm_! Vad härligt att man kan dela med sig så här av sina erfarenheter, det är verkligen en givande tråd du har startat!

Han är drygt 40 och jag är 35, så jag är inte purung jag heller. Mogen är han på ett sätt och väldigt omogen på ett annat. Jag har större erfarenhet av relationer än vad han har efter ett långt äktenskap, så jag tror att det är därför jag hanterar detta lite mer moget än vad han gör som mest stänger av helt just nu. Ibland tycker jag han beteer sig egoistiskt, men jag har också förståelse för att han inte mår bra efter allt som hänt. Allt är inte svart eller vitt - men kärlek handlar både om att ge och att få. Men jag tror inte på omedelbar rättvisa i kärlek, ibland är den ene stark, ibland den andre. Man får ha ett långt tidsperspektiv när man älskar. På gott och ont.... Ha en bra dag alla!

Sister of the night; kul att se dig igen, du är en av dom som räddat mig här i tråden, i min kris....

Jo, jag ville vänta med sex och vi pratade och umgicks i 1-2 månader. Men sen efter 2 månader blev han ju lite "enträgen"...men jag ville ju också iof. Så jag ångrar det inte egentligen. Det är bara det att tanken kan slå en. Många killar vill ju ha bara ett ligg, så man tänkte att man nu kanske "tappat kronan" i hans ögon...inte är spännande längre....

karinna: När skilde dom sig, var det strax innan ni blev ihop? Han kanske inte har bearbetat allt som varit heller... Hur har dina känslor förändrats av hans tvekande, har du blivit mer säker eller också börjat tvivla? Det är ju olika det där...

Det där med långt tidsperspektiv är intressant! Jag var ju sjukskriven för depression i tre år, fram till förra sommaren. Då knakade den förra relationen också i fogarna. Jag hade turen att få en fantastisk läkare till min hjälp under dessa år. Hon är runt 60 år och jobbat som psykiatriker hela sitt liv, fast nu är hon ju husläkare. Hon gav mig rådet: I kärlek ska du se saker i ett långtidsperspektiv. Och att en relation kan UTVECKLAS även i frånvaron av varandra. För att man ser hur den andre beter sig när man själv kanske inte mår bra och behöver tänka....eller för att ens känslor blir starkare och man börjar sakna... Hon gav mig massa kloka råd, som sagt fick vi en god relation!

Du Emm_, den där terapeuten du har ska du vara rädd om! Hon verkar vara en mycket klok och ödmjuk kvinna och du verkar ha lärt dig mycket av den kris du gick igenom. Det är så viktigt med personer man har förtroende för i livet och vetskapen om att man kan få hjälp om man vara vågar be om det är skön. Det är därför jag tycker detta forum är så fantastiskt, det är ingen ersättning för terapeuter, nära vänner eller familj, men det är ett bra komplement. Här kan man lära sig av en hel mängd med andra kvinnors erfarenheter, förstå att man förmodligen inte är ensam i sina funderingar och få en massa råd och stöd. UNDERBART!

Angående min situation så hade han varit skild i drygt två år när vi träffades. Men jag har lärt mig av tidigare relationer att det egentligen inte spelar nån roll hur många år man varit skild, utan hur man har hanterat dom åren. Han hade inte haft någon seriös relation efter skilsmässan innan mig och jag tror att hans känslor för mig väckte upp en massa frågor om hur han egentligen hade mått i sitt äktenskap och hur han själv varit som person under dom åren. Att bearbeta en separation tar lång tid, vissa delar måste man göra på egen hand och vissa delar bearbetar man nog även i sin nya relation. Man tar nog med sig mönster från den gamla relationen in i den nya - man är ju liksom samma kropp och samma själ även om den man är tillsammans med är ny. Det är då det är så oerhört viktigt att skilja på det som varit och det som är och försöka att inte upprepa gamla mönster. Förmodligen gäller det din kille också - det var mycket nytt på en och samma gång i hans liv och mötet med dig väckte nog en massa funderingar på vem han är och vilket liv han vill leva.

På ett sätt är jag säkrare i alla mina känslor nu när vi har en paus från varandra. Men jag är en sån där intensiv känslomänniska, det går upp och ner mest hela tiden. Så jag har accepterat att jag nog kommer vara både tvärsäker och tvivlande i mitt liv. "Du både grubblar och bubblar" som M sa en gång.

Jag är ännu säkrare på hur mycket jag tycker om honom, men jag vet också hur svår vår situation är och hur försiktiga vi måste vara om vår relation. Inte rusa rakt in, utan ta det mer försiktigt nu än vad vi gjorde i början. Jag har sms:at med honom idag och känner mig lugn just nu! Om vi bara är rädda om oss själva och varandra kommer vi hitta den där nya början som vi talade om.

Hur går det för dig Emm_, har du tagit någon kontakt med honom eller känns det bättre att vänta just nu?

Jag är också en intensiv känslomänniska! Tyvärr är han också det...

Man har ofta känt sig dum pga sina egna förvirrade känslor...ibland har man varit jättesäker och ibland är det bara "borta"...för att sen återigen komma tillbaka...fattar ej hur man kan va så?!

Har inte tagit kontakt med honom ännu, saknaden är enorm...har nu gått 4-5 dar. Känns som att jag är MER säker nu, hur kan man bli det!! Kanske stämmer det där att "man saknar inte kon förräns båset är tomt...". Även om jag gillade honom mkt innan, så känns det ännu mer nu! Vad är det för konstigt i huvet, varför blir man så???

Ja, min läkare är helt fantastisk! Det är jättebra att få tips ibland från äldre mogna människor, som varit med om samma saker! Jätteglad att hon finns!

Hur mår ni idag?

puff.