Dumpad pga ex??????? *gråter*

Åh, jag vet inte. Jag har _ett_ riktigt långt förhållande att relatera till, och det pågår för fullt. Men om jag använder min fantasi litegrann så kan jag lätt föreställa mig att det skulle vara ruggigt svårt att klippa av alla känslomässiga band, bara sådär.

Men ändå - det är ju rätt länge sen han lämnade henne? Han, alltså. det var ju hans val dessutom! Jag blir faktiskt lite förbryllad, och det är just det som får mig att fundera -som jag skrev- på om det är något hon får representera som egentligen är det han saknar. För "grinig mot barnen" låter ju inte så smickrande direkt? ;) :)

Jag undrar om han har det så rörigt på skrivbordet just nu, att han egentligen borde reda ut sina känslor hos någon som inte är part i frågan... Ett par utbenande samtal med någon som har erfarenhet av att lyssna professionellt på människor som befinner sig vid vägskäl, men inte kan begripa vilken riktning de ska ta. Som han verkar ha det just nu, helt enkelt. Kanske kan ett fåtal såna samtal få mannen i ditt liv att lättare se saken ur ett fräscht perspektiv...?

Jag vet inte vad som är rätt råd att ge dig; stå bredvid som en trygg klippa i väntan på att han ska välja väg, eller att råda dig att ta ett steg bakåt och vänta på avstånd. Jättesvårt att säga, för det beror ju så alldeles på hur mycket du känner att du kan klara av. Du måste ju, vad du än väljer att göra, komma ihåg att spara lite ork till dig själv också :)
Om man ger precis allt blir det ju inte mycket kvar till sist *ler*

Ett råd kan jag i alla fall ge dig: Lyssna på den där lilla känslan som bor någonstans i magen. Den är en pålitlig vän som vet mer än man anar, och som inte är sen att försöka göra dig uppmärksam på det den vet. ;) :)

*skickar en kram*

Oj, nu hann Karinna göra ett inlägg innan mig ser jag :)

*rörd* Tack snälla för de vänliga orden!
Det är inte alltid helt enkelt att få ord på de känslor man får när man läser trådar på forumet... Så det känns faktiskt jättekul (fast det är en allvarlig fråga det handlar om) att få "feedback" och få veta att man faktiskt lyckas förmedla lite stöd till någon. Värmande!

Sister of the night: Kloka ord!! Ja, han har det himla rörigt...hans syster är ju socionom, hoppas hon kan ge honom lite tips...de har en god relation.

När det gäller hans ex har han hela tiden sagt att hon är fel för han, OM han inte nu ljugit för att få mig i säng....vore ju bedrövligt... Han säger att han inte velat prata om alla förvirrade känslor just för att han velat ha mig kvar... Och vi hade ju inte sex förrens efter 1-2 månader, så hoppas det inte bara var sex. Självklart SÄGER han att det inte bara är det, utan att han vill ha en relation och barn.... Men skadad som man är litar man inte blint på ORD.

Karinna: HEJ!! Och välkommen!! Känns bra med en till som är i liknande sits! Berätta: Hur länge har ni kännt varann och vad är hans problem? Hur mår du nu? *kram*

Hej,
Jag kan säga att en separation efter lång tid är väldigt jobbig. Jag var tillsammans med mitt ex i över 6 år, jag var envis och höll fast trots att vi hade väldigt mycket problem. Han var 13 år äldre än migg, och när jag till slut gjorde slut hade jag dåligt samvete för att jag tänkte att jag var hans "sista chans" till familj och barn och mådde jättedåligt över det. Han gjorde inte saken lättare direkt. Sen blev jag arg! För att han försökte ge mig det dåliga samvetet och för hur han hade fått mig att må. Sen tyckte jag han var patetisk med hur han betedde sig, innan jag till slut lyckades förpassa honom ur mina tankar.
Men, känslor finns fortfarande kvar, fast absolut inga romantiska såna. Men jag blir fortfarande förbannad om jag tänker på honom, eller jag kan börja gråta om någon ifrågasätter varför jag gjorde slut. Så "känslor för ex", det finns det nog alltid. Frågan är vilka.

Sen träffade jag en kille som nyss hade gjort slut med sitt ex. Han sa att jag var fantastisk och underbar och världens bästa tjej, men han var inte redo för ett förhållande. I början innebar det att jag stod på tå och väntade på att han skulle vilja träffa mig, och då var det fantastiskt! Men efter ett tag kände jag mig utnyttjad, så jag sa åt honom att han skulle se till att komma över sitt ex först, sen kunde han ju höra av sig. Så gick några månader, och så träffades vi igen, han kunde inte hålla sig borta sa han, och det verkade så också. Men vips var vi tillbaka i samma sits. Så jag gav honom ytterligare ett par månader, vi träffades sporadiskt när han var sugen på närhet, men inget emellan, och jag började må riktigt dåligt. Till slut ställde jag honom mot väggen och sa att nu ville jag inte vänta längre, det hade gått 9 månader och han fick bestämma sig. Då sa han att det var något som fattades mellan oss. Den där magkänslan. Jag blev riktigt förbannad, det borde han ha kunnat kläcka ur sig tidigare...så jag bad honom flyga och fara.

Slutsats...tja, jag vet inte. Visst låter det som att han har för bråttom, det tar tid att landa i en ny stad, nytt jobb mm, men samtidigt kan man inte bara strunta i sin partners känslor och vara helt ego. Jag skulle nog kliva åt sidan ett tag, låt honom ta den där helgen han ville ha, om han fortfarande är osäker efter det skulle jag pressa honom lite och fråga vad som inte är 100% med dig.
Vill inte skrämmas, men trots allt är det ju bättre att veta i slutänden...
Hoppas det löser sig.

Akvavit: Vilket fint och utförligt inlägg! Intressant att få veta hur det kan kännas att separera, har aldrig gjort det....

Den här killen säger att han vill ha förhållande/familj och egna barn. MEN självklart är jag rädd för att han, som du skriver, kanske inte har rätt känslor för mig... Man vill ju inte bli utnyttjad för massa fysiska behov....!!! Var ni kk till sist? Det har jag aldrig klarat känslomässigt...

Han håller mig i handen ute på stan och det har varit HAN som klagat på MIG att jag ej berättat om oss för mina vänner osv. Jag var ju osäker i början.

Men samtidigt är jag noga med att inte bli utnyttjad mer i detta livet, så jag tänker mkt på det du skriver....

Jag skulle nog inte klassa oss som kk, några gånger när vi sågs slutade det i sängen, men sen när jag upptäckte vad som hände, att han hörde av sig när han ville det så vägrade jag göra nåt annat än sova. Det var väl då jag till slut fick honom att bekänna färg. Det värsta var att jag hade litat på honom, jag trodde han var en "bra kille"... Nåja, livet gick vidare...

Men till vad du ska göra, det kan naturligtvis inte jag veta, men det här med att tsötta eller ej, jag tycker att du ska ge honom en chans. Det är svårt och jobbigt att flytta, och man får många tankar om "hemma", var det inte så att livet var bättre och enklare där...? Stötta honom tills han har fått prova en helg, tala om att du finns där, väntar på honom, på att han ska besluta sig, men, tala även om att du inte väntar för evigt. Han måste ta ett beslut förr eller senare. Sätt ett datum för dig själv när du tror att han har fått tillräckligt med tid. När du bestämt dig för det, då vet du att din plåga är tidsbegränsad och kanske lättare att hantera. Men håll fast vid det datumet sen och kräv ett svar. Det blev visst lite långt det här också... :)

Akvavit: Jättefina tips!!! Vilka förmågor det finns bakom nicknamnen....

Skönt att få förståelse och så fint stöd!!

Rådet med en tidsbegränsning fick jag av en kompis när jag träffade killen jag berättade om och det hjälpte faktiskt mig. Jag kunde släppa problemet på ett helt annat sätt, det värsta som finns är när man mår dåligt och inte kan se ett slut på det. Men sätter man en gräns så vet man dels att det blir ett slut, dels respekterar man sig själv för att man tar ett eget beslut.

Sen igen angående känslor för ex, det tog mig 1,5 år att komma över mitt ex, det långa förhållandet, och då ingick även en lång process att hitta mig själv igen, den jag var innan. Trots att det var jag som gjorde slut. Killen du träffat, vet du något om deras förhållande utom att hon inte var rätt för honom? Tyckte han det var ett jobbigt förhållande?
Och att när man har varit tillsammans så länge, tänk vad mycket gemensamma minnen man har, så mycket man har upplevt tillsammans. Vad gör man av alla dessa minnen när det tar slut? Man sitter och pratar med sin nya partner och kommer in på nåt ämne, och man har nåt att berätta. Resor kanske. Du berättar om när du var med polarna på ... och han säger, "ja eller som när jag var på ...", men han var ju där med henne. Allt man kan relatera till hör ihop med exet, för personen har delat ens liv i många år. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, bara berätta lite om hur det är så kanske du kan förstå honom lite mer. Utan att säga att det han gör är vettigt eller ej.

En annan sak som min kära kompis brukar säga när jag haft det jobbigt är att det får aldrig kosta mer än det smakar.
Hur jobbigt tycker du situationen är? Är det värt det? Kanske det till och med är värt chansen att bli sårad om det finns en chans att det kan bli jättebra om det går vägen? (Förstod du det där...?)
Sen brukar jag tänka ibland att bara jag vet vad jag ger mig in på, som med den killen som utnyttjade mig lite, jag visste från början om situationen att han var nyseparerad, men jag tänkte att om det slutar med att jag blir sårad så måste det ha varit bra under tiden, annars skulle det ju inte göra ont. Och om det var bra, kansk e till och med fantastiskt, då vore det värt det. Det är ibland en fråga om risktagning...

Ja du Emm_ nu får du ett långt svar så håll i dig! Vi har kännt varandra i drygt ett år och har nu haft en paus sen i juni utan nästan någon kontakt alls. För vår del handlar krisen nog mest om att det gick så himla fort allting. Vi funkade perfekt ihop med en gång, har alltid massor att prata om och skrattar mycket ihop. Men hans situation är den att han är frånskild med tre barn och min situation helt tvärtom - dvs singel utan några barn. Till på köpet lever jag ett storstadsliv och han ett småstadsliv. Det blev en kulturchock för oss båda, men vi hade så mycket gemensamt ändå och njöt av varandras sällskap!!! För mig var det mysigt att vara i en liten stad och när han var hos mig tog vi för oss av storstadsdjungeln

Jag var den som tvivlade mycket i början, var osäker på om jag skulle klara en relation på distans med ett familjeliv på helgerna. Men han var stark och hade tålamod, fanns där för mig när jag grät och var upprörd. Och det älskar jag honom för! Allt fungerade också fantastiskt bra mellan barnen och mig och jag blev insläppt helt och fullt i hans liv. Men samtidigt som vi njöt i fulla drag av vår kärlek fick vi båda en enorm medvind i våra respektive yrkesliv vilket krävde mycket energi av oss på varsitt håll.

Till slut blev det för mycket för oss båda, man orkar nog inte växa för mycket för snabbt. Det kallas växtvärk i själen, tror jag och drabbar nog både gammal som ung ibland. Och när jag började känna mig säker på att vi skulle klara det tillsammans började han typiskt nog att tveka. Förändringarna i våra liv blev för stora för oss båda och jag är rädd att jag, på grund av mitt förflutna, inte klarade av att tro lika starkt på oss som han hade gjort tidigare. Så när han efter en period av tvivel sa att han inte visste om han ville satsa på vår relation gjorde det för ont. Jag kände starkt att det var dags för oss att stanna upp, så jag packade mina saker och åkte hem.....

Nu försöker jag lyssna på den där lilla rösten i magen (som Sister of the Night så fint kallade den ) och följa mitt hjärta dag för dag. Det är inte lätt men jag har skrivit till honom att det viktigaste för mig är att vi ska må bra tillsammans. Jag ringer till honom ibland och lämnar små meddelanden, han vet att jag respekterar honom och att jag har tålamod. Sist vi sågs sa vi att vi skulle se detta som en början på något nytt. Jag vet inte om det kan bli så, men jag hoppas!! Jag hör till dom som tror på att man kan vara vän med sina ex om båda vill och om man respekterar varandra. Men som sagt, just nu har jag ingen aning om vad som väntar oss.

Ibland har jag lust att bara ge upp men allra oftast känner jag att vi förr eller senare kommer att hitta nån lösning på vår situation. MEN det måste vi göra tillsammans och så länge han inte är redo för det, är det enda jag kan göra att vara rädd om mig själv. Jag har bestämt mig för att ge detta tid fram till årsskiftet, har vi inte nått fram till varandra då är det dags för mig att gå vidare.

Jag vill vara glad för det jag har fått och inte sörja det som aldrig blev. Vackra minnen ger också lycka och erfarenhet att ta med sig in i framtiden!

Så där ja, nu får det vara slut på detta låååååånga inlägg

Bara ett litet tillägg angående det Akvavit skriver om att våga även om man riskerar att det gör ont om det inte funkar. Tänk på humlan som flyger även om vingarna enligt naturens alla lagar är för små för att lyfta den tunga kroppen. Så kan det vara med kärlek också! Se bara till att ha mjukt underlag om man skulle falla till marken.