Hur blir man omtyckt?

Hej Pio,
Din sambo har alltid varit singel och plötsligt dyker du upp! Och så har ni träffats på nätet dessutom...

Din sambos släktingar har antagligen haft en ganska klar uppfattning om vilken typ av kvinna som skulle passa din kille och du kanske skiljer dig från den bild de målat upp. Då tar det tid för dem att vänja sig vid det.

Många tycker dessutom fortfarande att det är konstigt att träffas via nätet, lite suspekt så där, vilket det förstås inte är! Också där tar det en stund för dem att vänja sig.

De kan dölja sin egen osäkerhet genom att inte låtsas om dig. Om du då i din tur vägrar att träffa dem så kommer de att tänka: Vad vad det vi sade, hon gör sig märvärdig, hon är en lycksökerska, vi duger inte åt henne, osv osv. Det blir en ond cirkel.

Folk har så mycket fördomar om allt och ofta handlar det om okunnskap.

Du har fått en massa bra tips när det gäller att hitta nya vänner och du har varit aktiv själv. Fortsätt med det, ge inte upp.

Men jag tror också att du måste börja hänga med sambon när han träffar sin släkt. Killgänget kan du strunta i, men låt honom inte gå på parmiddagar utan dig. Fortsätt att vara dig själv och visa för hans släkt att det är ni två och att ni menar allvar. Strunt i att de behandlar dig som luft utan ta den trevligaste av hans otrevliga släktingar och säg som det är - att det är tufft att vara ny i en stad, att du känner dig ensam men att du älskar din sambo och är så glad att ni träffats.

Min uppfattning är att de flesta människor veknar när man visar sig sårbar. Sårbar innebär dock inte mesig och utan stolthet. En fin balansgång men jag tror nog att du är klok nog att förstå vad jag menar...

bra sagt vågen62!!

Jag undrar vad som skulle hända om du ringde hans syskon och sa ungefär

"Vi har ju inte riktigt lärt känna varandra och det tycker jag är synd eftersom ni betyder så mycket för min sambo. Därför skulle det vara himla trevligt om ni ville komma och äta middag/spela monopol/ta en söndagspromenad i helgen. Jag har pratat med min sambo och han vill också att ni kommer."

Visst är det inte trevligt att bli ignorerad, men försök att vara större än så.

Sedan tror jag att detta delvis handlar om ditt självförtroende. Du verkar inte tycka att du är lika mycket värd som andra och det skiner nog igenom och gör det svårare att få vänner. Kanske skulle du börja jobba med självförtroendet ett tag, och lägga "skaffa vänner-projektet" lite på is. Så kanske det hela ger sig. Jobba med självförtroendet kan man göra på massa sätt, det finns böcker, hemsidor, diskussionsforum, terapi (tycker jag själv har varit super för att jobba med egenskaper hos mig).

Svårt att få vänner kanske bara är "symptomet" på "sjukdomen" dåligt självförtroende.

Ja, då har jag sett det igen, du är inte den första person som har svårt att få vänner i Halmstad, har själv bott där i 4 år...

Vi upptäckte när vi flyttade därifrån att de vi har lärt känna under dessa år så är någon av paret inte från Halmstad, vilket också visade sig att det är den personen i paret som har bjudit med oss i gemenskapen från början.

Nu säger jag inte att alla är sådan i Halmstad utan det är våran upplevelse.

Sedan är det mycket jobb att skaffa nya vänner när man kommer upp i åldern, då alla redan har sina vänner och lördagsträffar söndagsmiddagar osv.

Men sök efter nya vänner här är ju alltid en början.

Lycka till och hoppas att din sambo inser att han måste bjuda hem sin familj till er så att ni kan börja umgås (om de nu har så mycket ömtåliga saker hos sig) så får ni umgås hemma hos er.

har inte läst hela tråden...

Det här med att skaffa nya vänner är knepigt! Jag är ganska nyinflyttad (2 år) och har vänner , mest killkompisar. MEN jag saknar enormt tjejkompisar!! Visst har träffat en och annan som är ok, men för mig är det svåraste att överhuvudtaget lita på tjejer!!! Det är så mycket baktalande bland tjejer så det är knappt man kan tro det!!! Även om jag riktigt skriker efter nya vänner så kan jag inte ta dem till mig. Blir livrädd och slutar ringa, varje gång man festar till det har jag världens ångest över vad man kan ha avslöjat om sig själv... Jag kan ex ha glömt bort att skydda min humor och skrattat åt roliga saker... "Men F-N nu vet de vilken humor jag har...." Det kan de säkert utnyttja mot mig på nåt sätt! haft vänner som ´svikigt mig rejäl förr och sist tog det 6 år innan jag kunde lita på tjejkompisar igen.. Då träffade jag en ny "kompis" som svek otroligt igen.. Det var 4 år sen och jag KAN_INTE_SLÄPPA_DET!

Min poäng här är att, visst man kanske längtar efter vänner, MEN när du hittar tjejer som verkar bra.. avslöja inte för mycket om dig... Det kommer garanterat leda till skit.. SÄtt dig hellre och spana in dem på avstånd och låt de komma till dig efter ett tag. VAr hemlig och få dem intresserade av dig! Låt dem avslöja personligheter till dig INNAN du gör det... Annars kanske du blir som jag... Råkar ut för förlorare och rötägg som inte har IQ nog att fatta hur man ska vara som vän..

Har försökt läsa igenom hela tråden men ursäkta mig om jag oxå upprepar vissa saker...

Vill bara säga att jag känner igen din situation med att familjemedlemmar/vänner etc ignorerar dig.

Jag och mitt ex bodde länge tillsammans men även efter ett par år verkade det som om inte ens hans närmaste kompisar visste att vi var sambos. Han blev inbjuden till bröllop/fester etc men jag blev aldrig medbjuden (dock tog han med mig iaf). Flera gånger när hans närmanste kompis ringde och jag svarade frågade han vem det var och vad jag gjorde där - jag bor här svarade jag!!! Det hände oxå vid flera tillfällen att vissa av kompisarnas flickvänner inte pratade med mig. Väldigt mystiskt tyckte jag men inget man kan göra något åt. Visst blev jag ledsen men jag försöker intala mig själv att det är dem det är fel på, inte mig.

Jag vet att jag är bättre än dem för aldrig i mitt liv skulle jag ens komma på tanken att frysa ut någon, ignorera någon eller liknande. Vilken uppfostran har man om man behandlar folk så???

Jag har nu flyttat igen, utomlands ännu en gång, och insett att det är mycket svårare nu när jag är äldre att få vänner. Alla verkar så upptagna med sitt. Är jag den enda i världen som inte har en kalender som redan är fullspäckad för resten av året???

Min situation är säkert inte exakt som din men jag har insett att det är ingen ide att försöka tvinga någon att umgås med mig. Jag får helt enkelt göra saker och ting själv och trot eller ej, efter ett tag vänjer man sig vid det oxå. Och förhoppningsvis, när man minst anar det så får man en vän.

snustroll:

så sant så!!!!!
Ibland kan det nästan verka som om de inte vill träffa folk!! JAg har en gammal vän från grundskolan kvar (enda person som jag någonsin träffat som man kan kalla riktig vän), men hon bor i mina gamla trakter fortfarande medans jag dragit mig söderut i sverige efter 5 år i London. Hon har nu barn och man, och mår bra! Varje gång vi träffas hör man att hon blir såååå glad att jag ringer och innan vi lägger på så låter hon nästan lite ledsen att vi inte kan ses pga avstånden. Underbar människa som jag håller högt! MEN under de år jag varit hemma i sverige nu så har hon inte ringt en enda gång.. Jag ringer alltid. Tror inte det är så att hon inte vill ha kontakt, men jag kan inte låta bli att tänka på varför inte hon kan ta upp luren o ringa nån gång.. Ringde för typ en vecka sedan för att berätta att vi skulle gifta oss. Hon Vart så glad att hon snyftade till.. MEN hon har inte ringt ännu som hon sa att hon skulle göra, (för att prata lite vidare)... Det har nu gjort att jag inte vet om jag ska bjuda henne eller inte.. Vill se lite mer engagemang från hennes sida i vår vänskap först tror jag....

Men.. som sagt.. är folk så upptagna att de inte kan pausa nån gång??

Jag har fått det kloka rådet att tala långsammare och starkare. Gör jag inte det tar folk inte notis om mig eller tröttnar på att försöka lyssna för att de helt enkelt inte hör. Ju mindre bekräftelse man får på det man sagt desto svagare vill man prata (som att en fånig sak sagt med svag röst skulle vara mindre fånig). När jag talar starkt och ser folk i ögonen får jag mycket bättre respons! Och, man får stå på sig med vänner, fortsätta ta egna initiativ tills det känns naturligt för båda parter att umgås. Det är _verkligen_ inget lätt problem och jag känner väl igen mig i mycket det du skriver.
Ögonkontakt och röstvolym - iallafall mina två nyckelord.

Mitt hjärta är hemma:
Vad bra skrivet...äntligen lite konkreta tips på hur man lättare får kontakt. Inte för att ni andra inte vill väl...men tipsen att gå med i en förening eller att fortsätta bjuda hem folk som faktiskt avbokat precis innan festen..är väl inte vidare genomtänkt. Jag tror att många nyinflyttade inklusive jag själv, upplever detta problem som TS tar upp. Först och främst vill man väl börja umgås med sina arbetskompisar...de har man ju mest gemensamt med....lyckas man bryta isen så träffar man ofta snabbt andra genom dem. Problemet som jag iaf känner av är att det är svårt att komma över tröskeln där man bara pratar och skämtar på jobbet till att gå ut ihop eller träna, fika...osv..
Så jag ska iaf tänka på det du skrev....(för jag vet att jag pratar fort!)..KRAM på er!

Håller med om att "Mitt hjärta är hemma " kom med ett bra och konkret råd! Men samtidigt så tror jag att det handlar väldigt mycket om inställning och självkänsla när man ska få vänner. Mitt bästa konkreta råd är att därför att gå i terapi, det har jag gjort och det fungerade jättebra! Ett annat konkret tips är att försöka slappna av och tänka positivt, söka ögonkontakt och som precis som rådet ovan använda sin röst.
Något annat som fungerar bra är att bli lite mer personlig, sluta kallprata alltså! Har du bråkat med sambon eller är barnen besvärliga eller tvärtom gulliga eller vad som helst, berätta om sånt! Det är jätteroligt när man får veta något personligt om en annan människa. Då känns det som att den andra personen vill lära känna just mig! Men du ska naturligtvis känna av när det känns okej för dig, du behöver ju inte berätta något "stort" utan en vardagsgrej som hänt i ditt liv.
När det gäller din sambos så tycker jag inte att du ska undvika dem! Fortsätt att umgås även om det känns trist, behandla dem som du skulle vilja bli behandlad. För till skillnad från vänner kommer du ju alltid att ha dem där och då får man kämpa på lite mer tycker jag. Det är det värt.

sweet saint:
Ja tyvärr är många så upptagna idag av jobb, familj, hus & hem, aktiviteter, hämta och lämna på dagis och allt vad det nu kan vara. Det är inte alltid så lätt att pussla med alla tider, speciellt inte nu då var och varannan är sjuk.
Men jag försöker alltid prioritera mina vänner, de är minst lika viktiga som familj och släktingar. Jag har stundtals bott utomlands och ska till sommaren flytta utomlands igen, så för mig är det otroligt viktigt att bibehålla kontakten med mina nära och kära. För mig är det ganska befängt att vara ointresserad när någon av mina vänner ringer. Det spelar ingen roll hur mycket jag har för mig just då, det handlar om att prioritera och kan inte jag följa med dem så ordnar jag en träff hemma hos mig - i allt kaos
Allt behöver inte vara så stort när man träffas. Under årens lopp har vännerna blivit fler, några har fallit bort, men jag har många fina vänner som står mig så nära. Jag har aldrig förväntat mig att de ska ordna och fixa med allt, utan jag har alltid bjudit till. En vänskap handlar ju om att ge och ta. För sina vänner kämpar man lite extra. De är ju dem man har i vått och torrt, förutom min man då
Att få nya vänner blir svårare med åren, därför att vi nog har blivit lite mer kräsna. Mycket handlar om vad jag själv sänder ut för signaler till omgivningen också. Den dära självkänslan kanske inte alltid infinner sig. Men det där går att bygga upp på ett eller annat sätt. Det värsta är att ge upp.
Nej som sagt det finns mycket roligt att hitta på. Utbudet i dag är ju enormt, alltså jag tänker först och främst på alla kurser som finns och inte minst andra aktiviteter. Det finns ett ordspråk som lyder ungefär så här: "If you are tired of London - you are tired of life"...

Hoppas att ni förstod att det första stycket var till sweet saint.

Jag har verkligen inte läst alla svar...det var en något annorlunda fråga och problem! Intressant, på nåt sätt. Jag undrar också varför du inte får några vänner...
Själv är jag en mycket pratglad, social varelse, och jag brukar inte ha problem att hitta vänner, däremot har jag svårt när det blir "flockar", som jag kan uppleva blir bland kvinnor på tex arbetsplatser. Jag är mer "tjenis" med alla, litegrann.
Däremot tycker jag det är lite tråkigt nuförtiden. Jag flyttade med min lilla dotter för exakt 1 år sen (i morgon!), till stadne där min drömprins bor, och ännu har jag inte fått någon ny vän. Jag brukar gå till en av grannarna som har en dotter i samma ålder som min dotter, de går på samma dagis dessutom. Har blivit bjuden på kaffe en gång när vi var där, men de har aldrig kommit hit och knackat på. Jag bjöd dem och en annan granne med 2 barn hit när min dotter fyllde år, och de kom, men de hör inte av sig för det.
De kan ju höra av sig för barnens skull liksom..

Det var kanske ingen tröst, och du har ju försökt med allt verkar det som.

Jag har också svårt att träffa nya vänner. Jag går typ aldrig ut. Men jag börjar känna att jag iaf har någon här, även om det inte blir så mycket till vardags. Har dansat Linedance i 4,5 år, och för ett år sedan fick jag mer kontakt med en tjej där. Hon har dansat några år längre än mig, så hon var där när jag började. Men vi är båda blyga i början, och hon är 10 år äldre än mig. Men för dryga året sedan fick vi alltså mer kontakt, och kan prata om så gott som allt. Vi träffas sällan utanför dansen, men det händer, och vi kan göra det om vi vill. Har också en annan tjej här jag jobbade med för några år sedan. Vi har inte träffats sen dess. Vi har båda nyligen flyttat tillbaks hit igen. Men vi har haft lite kontakt på nätet, och nu har faktiskt också hon uttryckt att vi måste träffas. Jag har inte vågat föreslå det då jag inte vågat tro att hon vill ha så mycket vidare kontakt med mig. Dumt, men men... Ska försöka se till att ses nåt iaf.
Jag kan egentligen inte ge dig så mycket råd utöver det som redan skrivit. Men stressa iaf inte fram något. Gör något du tycker om på fritiden och försök vara dig själv, och låt det ta tid. Jag har under åren byggt upp en relation till dem andra i klubben, och är numera en "självklar" person där, har fått en identitet i dansen. Jättekul! Då jag aldrig nånsin kännt mig så välkommen nånstans förut, och aldrig fått en sån stor och positiv identitet i något förut.