Hur blir man omtyckt?

Jag har nog inte tänkt så långt..I och med att jag står på noll och inte har någon kompis eller bekant som jag kan hitta på saker med eller bara ringa så känns det inte som man kan vara kräsen. Jag skulle nog bara vilja ha någon att träffa så man inte bara var fastlimmad hemma, så det inte bara var min sambo som fick ta allt prat som jag måste ha ur mig... Jag är ganska bra på att ta mig hemifrån, men jag gör ju allt ensam t ex promenerar, tränar, shoppar. Min sambo sa häromdagen att han skulle vilja att jag bjöd hem någon, men han insåg ganska snart det orimliga i den tanken.

Kan du kanske bjuda hem dina jobbarkompisar? En försenad inflyttningsfest... Då har alla en gemensam nämnare - jobbet och det finns alltid något att prata om.
Om ni dessutom lagar maten ihop så blir det inte så krystat. Ladda med mycket vin till så lossnar tungorna ännu mer
Blir det trevligt så kan någon annan bjuda nästa gång.

Eller så får du skaffa hund! Det brukar vara ett säkert kort när det gäller att få kontakt med folk...
Ryck upp dig nu Pio och tänk positivt. Bestäm dig för att du ska lösa detta istället för fastna i en negativ tankespiral. Och säg inte "lätt för dig att säga" - det är precis så du inte ska tänka...

Jag bjöd hem dem lite improviserat på vin och tapas i höstas... 7 st... En kom, de andra hade hastigt fått förhinder. Men det är en idé, jag ska kanske bjuda dem igen.

Jag har hund och jag är en positiv människa ;o) Det är bara det att det känns som om jag testat allt och att jag inte duger, och jag känner mig ensam om problemet.

Byt arbetskamrater...
Trist att hoppa av sådär i sista stund. Finns det ingen hundklubb du kan gå med i?
Och nej, jag tror inte att du är ensam om problemet men många skäms nog för att de har några vänner och vågar inte säga det. Dumt...

När jag hade hund så träffade jag ofta på samma människor när jag var ut och gick. Fråga några av dem om ni ska göra sällskap på en lång promenad nästa gång.
Friluftsfrämjandet är också ett tips.

Men altså tycker du har extrem otur. Det här låter ju kanske inte så tröstande men...men kan det finnas något du gör som anses..tja jag vet inte konstigt eller frånstötande. Det värkar ju som folk undviker dig. Så mysko. Vad gör du? Eller inte gör? Är du för tja vad säger man, krävande(snälla tyck om mig typen) Många har svårt för det också.

Menar inget illa . Bara undrar.*L*

Jag har alltid haft svårt att få kompisar, har alltid varit extrakompisen, reserven, jag tycker jag oxå är positiv och så, men jag har alltid varit så blyg, mer som liten och jag tror att jag inte lärt mig det där sociala språket riktigt (inte menat att det är så för dig) för jag har inte vågat som liten. Ingen lösning men en förklaring som jag tror stämmer på mig

bor i marks kommun om du är i närheten;)

Hej Pio. Jag känner mig precis som dej. Har flyttat till en stad där min kille kommer ifrån. Det är verkligen skit svårt att få kompisar. fast jag har även problem med att få arbetskamrater. Man gör verkligen allt i början men nu skiter jag verkligen i det. Där jag jobbar finns det skit många i min ålder men det är ett gäng som håler ihop både på fritiden och annars. Dessutom prata dom massa skit. En sån typ är inte jag. Därför åker jag hem och umgås med mina djur och min kille. Vist han har många kompisar men inga flickvänner.