Hur blir man omtyckt?

Pio, jag är också en sån där tupperware:are. Det har jag varit länge och jag vet om det. Vet ej om du känner som jag, men lite varningsklockor är det när du säger att du försöker vara trevlig och sånt när du träffar nya....Kan det betyda att du inte känner dig riktigt jämbördig med andra? Lite mindre värd, typ? Det gör jag. Kan berätta kort om min story så du fattar. Jag har ända sedan högstadiet varit rädd för att inte duga att vara kompis med. När jag var 14 så passade jag inte alls in i min klass. Tjejerna ville inte vara med mig och jag blev så sviken att jag bestämde mig för att aldrig släppa dem eller någon tjejkompis inpå livet. Det har suttit i sen dess. Jag är omedvetet rädd för nya relationer, med tjejer, killar har aldrig varit nåt problem. Men killkompisar kan man ju inte ha när man är sambo...och de snackar inte om samma saker. Jag jobbar på det fortfarande, det var mer än tjugo år sen. Jag har mkt bättre självförtroende nu så jag har inte gett upp hoppet. Jag skall klara det nån gång, men har bara en vän från gymnasiet som bor tjugo mil härifrån. Jag behöver nån här hemma, men min inställning sätter krokben för mig....rädd alltså, rädd att inte duga och det känner andra. Vet ej om du känner så. Hoppas inte! Kram!

Förslag:

Lev inte genom din sambo och hans vänner utan skaffa dig egna. Sitt inte och vänta eller försök gör om honom.

Om du ser till att du mår bra så kommer det i vart fall inte att skada er relation. Sedan skulle jag inte bli förvånad om problemet löser sig självt om du får ett eget liv utan för er skyddade kokong.

Känner att jag låter som någon kvasikvackare, men orden föll inte bättre. Budskapet är tydligt dock, tror jag.

Det är "ditt liv" du skall leva, inte "hans liv". Har ni tur och jobbar på det så kan det komma att i framtiden även bli "ert liv".

JAS, han vill inte skydda mig. Det är jag som är starkast i vårt förhållande. Problemet är att hans vänner inte räknar med mig eller bjuder med mig.

Jag tror faktikt inte att det är dej det är fel på! Det är svårt att få nya vänner som vuxen, och särskilt i en småstad. Din omgivning verkar ju inte särskilt social, och håller med andra här om att din sambo borde presentera dej för några. Men min erfarenhet är också att just tjejer som har barn, de vill oftast inte ha vänner! Eller de kanske inte hinner?! De tjejkompisar jag haft som skaffat barn har försvunnit, medan min pojkväns vänner träffar honom trots att de har barn.

Tycker verkligen att du ska testa några av råden i den här tråden, men också tänka på att det inte är ditt fel att det är som det är! Försök hitta något forum på nätet med nåt som verkligen intresserar dej eller gå en intressant kurs. Det är lättare att bli vänner när man har något roligt gemensamt att prata om!

pio: nu har väl det mesta redan sagts, men jag tycker att din killes kompisar verkar minst sagt trevliga! Om jag vore du så skulle jag inte ödsla nån tid på att försöka bli vän med dem så som de behandlar dig. Du förtjänar mer än så! Min kille hade en bekant från ett gammalt kompisgäng som totalt ignorerade mig, men honom har min kille slutat hålla kontakt med av den anledningen. Jag tror inte att du ska ändra ditt sätt, för det kommer ju inte att vara du! Ditt sätt vinner säkert i längden och du kommer att hitta vänner som är schyssta. Låt det ta sin tid bara!*kram*

Apropå om Halmstadbor skulle vara misstänksamma och ointresserade av nykomlingar så håller jag inte alls med. Halmstadbor är jättetrevliga! Har själv bott i Halmstad och både jag och min man fick vänner - för livet. Vi åker dit lite då och då, speciellt om somrarna.

Karin69:a, så känner jag också. Jag känner att jag inte riktigt är i samma klass som alla andra. Jag måste hela tiden bli bättre för ingen vill ha mig som jag är. Det baseras också på gamla erfarenheter.

Men Pio, varför får du inte följa med till din sambos syskon?

JAS, jag har barn och hans syskon tycker att det är jobbigt. Jag har inte kommit fram till om det beror på att jag har barn sedan tidigare eller om de är rädda för att barnen skulle leva loppan...

Låter lite som din sambo faktiskt kontrollerar dig genom att se till att du inte skaffar en egen umgängeskrets. På så sätt håller han dig hemma. Att han inte tar med dig på eget initiativ till släkt och familj är signal om här är det något mysko på gång. Och att inte heller hans familj/släkt vill ha med dig är ännu mer lurt. Jag tror det här är större än du anar. Jag tror inte det handlar om dig, utan att han kontrollerar dig.

Det hela låter osunt i grunden, och jag undrar om inte du borde ta dig ur det här på något sätt. Du kan ju inte ditt kommande liv leva instängd och att han inte tar med dig. Ni bygger just nu inget tillsammans.