Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Hur kan det vara så många som säger att de inte tycker om barn? Då kan man väl lika gärna säga att man inte tycker om medelålders eller pensionärer. Barn är väl människor som alla andra. Sen förstår jag att man kanske inte precis måste "tycka om" andras ungar. Men det är en helt annan sak att "inte tycka om" dem. En svår människosyn tycker jag.

Synd att du känner så inför detta med barn, du-och-barn, kompisar-och-barn.. osv.

Jag är gravid just nu och känner så att mina kompisar inte vill umgås med mig bara för att jag ska bli förälder. De har helt slopat mig, känns det som. Jag har en jobbig graviditet dessutom, som gör att jag inte kan springa runt hela stan, fika osv. (mycket smärtor)

Samtidigt kan jag sätta mig in i din situation. Nu vet jag inte din ålder, men jag är 22 år och känner att det är min tid nu för att skaffa barn. Det känns himla bra

Man ska inte skaffa barn om man inte är redo för det. Det ska ju kännas bra att skaffa barn.

Jobbigt är det att du verkar känna dig pressad att skaffa barn. En väninna uttryckte något liknande här när jag blev gravid:
"är du också gravid? måste väl också skaffa barn snart, alla andra skaffar barn"
- Fatta vad sorgligt! Barn och familj ska man ju skaffa för att man vill.

Har förresten inte läst hela tråden utan enbart TS:s.

Angående det här med barn på fest:
Inte alltid man som förälder kan skaffa barnvakt. För det finns många som inte klarar av barn. Nog måste du väl förstå att man som förälder inte lämnar sitt/sina barn till första bästa bara för att kunna festa? De flesta iaf.. Skaffar man barn ska man väl heller inte behöva bli värsta tråkmånsen...men barn/en skall alltid gå i första hand. Så har jag växt upp och kommer fostra mina barn.

Kanske ska bjuda de som inte har barn eller är gravida Då slipper du ju barn.

Ha en fortsatt bra dag/kväll och lycka till med allt!

//Pesonen

Nej jag skulle ha väldigt svårt för att avstå från barn. Jag har två och vill gärna ha fler. Men det är ju sådant man inte enbart styr över själv och om det visat sig att vi inte KUNDE få barn så skulle jag ju inte ha bytt ut min man för den sakens skull.

Jag är katolik och i vår kyrka får man f.ö. inte välja bort barn om man skall gifta sig. Saken tas upp under de förberedande vigselsamtalen och par som av eget val utesluter barn får inte vigas i katolsk ordning, eftersom viljan att ta emot barn anses vara en del av äktenskapet. Om man däremot skulle vilja ha barn men t.ex. p.g.a. ålder eller medicinska skäl inte kan detta så är det inget hinder för att man skall få gifta sig.

Något som väl blivit allt vanligare som problem är par som vill ha barn men väntar så länge det går för de vill göra annat först. Sen händer det ju inte så sällan att det då är för sent, det går helt enkelt inte, och det kan ju vara tragiskt om de verkligen då längtar efter barn.

Vad det gäller fester och umgånge så blir det väl ofta så att när man skaffat barn så tappar man en stor del av sitt tidigare umgänge och får ett nytt i stället. Dels har man kanske inte tid för att umgås så mycket eftersom små barn tar enormt mycket tid, dels så har man kanske inte längre så mycket gemensamt med de man hållt ihop med tidigare, eftersom man gått in i en helt ny fas av livet.

Äh, det är väl inget konstigt att folk frågar? De försöker få igång en konversation, och det ni gör i vanliga fall är inte tillräckligt spännande och intressant för att de skall komma ihåg det. Är man då i trettioårsåldern, vad är mer naturligt att prata om än barn? Särskilt om de är småbarnsföräldrar med sömnunderskott kan ni inte förvänta er att de ska komma ihåg om de frågade förra gången ni träffades, när nu det var...

Hälsar en oplanerad men glad småbarnsmamma (ps: vi försöker hålla bajs och kräksdiskussionerna till mammagrupperna, men sorry, det tar ett jävla tag att anpassa sig till en ny livssituation, så det spiller över till icke-föräldrar ibland. Och inte blir det bättre av att livssituationen ändrar sig var trettionde sekund ungefär. Hav tålamod, så skall vi säkert komma ihåg vad alla andra pysslar med. Om ett par, tre år sådär

loisa: Nej att människor man inte känner frågar är inte konstigt...det är ju av någon anledning en helt privat angelägenhet som är OKEJ att fråga en svensk om ;)

Däremot kompisar och släktingar som frågar GÅNG på GÅNG och som flinar snett så fort man hälsar på ett barn och kommer med hintar om att "jadu snaaaaaaaaart kommer du allt äääääääändra dig" DET är j-ligt jobbigt och rent oförskämt!

loisa: är det verklgien ok att folk frågar? Nu är vi inte i en situation där vi försöker skaffa barn - men jag tänker jättemycket på alla de som faktiskt inte kan. Fy vad de måste bli sårade av alla kommentarer om att det minsann väl vore på tiden... Usch.

Ellte: jag är nog mer inne på att det är ok att sådana man känner väl frågar, men att det inte känns ok när främmande människor ställer frågor som är alldeles för privata.

Som ett litet exempel kan jag berätta vad jag fick höra för bara ett par månader sedan. En väldigt typisk gubbe (ni vet: överviktig, pensionerad chefstyp, bor utomlands för att han har råd, pratar alltid högre än alla andra...)som jag inte alls känner speciellt väl sa så här till mig:

- Jaha, ja, men grattis då! För det är väl ändå inte bara välmående i den där?

Och så klappade han mig på magen - som absolut bara är uppbyggd av välmående!

Jag tror jag blir galen på detta snart. Nog för att jag har en putmage, men den växer i alla fall inte i samma takt som en gravid mage...

Jaja... Natti!

/FruRT

Alltså jag smyger mig in med en kommentar mest riktad till fru RT! Vad skönt att du ifrågasätter om det är ok att fråga och att det kan vara hemskt sårande.Först vill jag dock säga till alla att: Jag tycker att det står var och en fritt att skaffa barn eller avstå- inget alternativ är konstigt och vill man inte ha barn så vill man inte- då finns ingen anledning att skaffa några heller! Tycker inte att man ska behöva bli ifrågasatt oavsett vilket.
Dock är det så för oss att vi gifter oss i mars och har nu gjort barnförsöksuppehåll ett par månader för det (vill komma i klänningen- den var ju faktiskt rätt dyr ) Men vi ska ta upp försöken efter jul och då även påbörja en barnlöshetsutredning. Även om vi är strax under 25 så fasar jag för folks kommentarer om att skaffa barn- som säkert kommer som ett brev på posten när vi väl gift oss. Situationen är stressande nog som den är och det skulle kännas pressande, frustrerande och ledsamt med alla sådana kommentarer från omgivningen. Precis som det, när vi berättade för m2bs föräldrar att vi jobbar på en knodd (kände oss tvugna, vill ej gå in på varför) och möts av hans mammas reaktion: att hon är för ung för att bli farmor(!) OBS! ej sagt som skämt! och att vi skulle plugga klart först (vi pluggar omlott så att då skulle vi få skaffa barn om typ 10 år när vi är ca 35- känns absolut inte okej för oss!Det är sårande med sådana kommentarer med!

Så detta blev långt men vad jag ville säga att folk borde sköta sig själva- för barnfrågan kan av en massa olika anledningar vara hemskt känslig och vill man inte ha barn finns liksom ingen lag som säger att man måste- så stå på er tjejer!

Chilianna

Jag lider verkligen med er. Och din berättelse är också en starkt bidragande orsak till att jag blir förbannad på alla dessa människor som inte bara kan låta saken bero...

Maken och jag är fullständigt överens om att vi inte vill ha barn. Vi tycker inte om barn, men vi har iaf förmånen att faktiskt KUNNA välja bort dem. Och av samma anledning kan vi oftast borsta av oss kommentarerna och gå vidare.

Men jag kan bara tänka mig hur knäckande det måste vara för par i er situation som också måste utstå dessa snipiga och respektlösa kommentarer. Och dessutom bara för att folk inte kan tänka längre än näsan räcker. Som sagt, det kan ju faktiskt vara så att allting inte fungerar som det ska och då behöver man verkligen inte den stressen också... *håller tummarna för er sen*

Jag har funderat en del på detta; tänk om någon säger nåt om barn eller "kommande generation" eller liknande på bröllopsfesten. Hur hanterar man sånt? Jag skulle inte bara bli sårad utan även ARG över kommentarer även om de sägs "med glimten i ögat". Jag vill inte att någon säger, antyder eller försöker sig på nåt skämt angående eventuella barn.

Är det någon av er som INTE vill eller kan få barn som har ett förslag på hur man gör? Är rädd för att jag kommer rusa iväg från min egen fest alternativt skrika på personen som förstör mig dag på det viset.

OBS! Ni som har barn, vill ha barn nu osv behöver INTE svara på detta, jag behöver ingen kommentar om hur dumt/löjligt/onödigt detta är. Min fråga är enbart riktad till de som känner som jag. TACK.

jocelyn: när det gäller kommentarer om barn på bröllopet, så beror den nog på vem och vad...
Om farmor säger "jag hoppas att få se mina barnbarnsbarn innan jag dör" så kommenterar man ju inte det. Däremot om någon håller ett långt tal om våra barn, uppfostran, och slänger in pikar om att det är dags snart.... då skulle jag efter att personen hållt sitt tal säga något i stil med: "tack för ett fint tal, men när det gäller barn så tror jag vi kan avgöra både om och när det blir"
Samma sak skulle jag göra om någon tog upp min förra pojkvän tex. jag skulle låta personen veta (och förmodligen inför alla andra) att det inte var ett lämpligt ämne att prata om.