Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Lindha: Så sant så sant. Jag slutade med p-piller när jag var 29 år för nu skulle vi ha barn. Välplanerat som bara den.
Nu, 7 1/2 år senare, är vi precis klara med vår hemutredning för adoption, detta efter ett otal behandlingar och provrörsbefruktningar. Livet blir inte alltid som man tänkt sig men nu ser vi fram emot att bli föräldrar till slut på ett för oss fantastiskt sätt.

Ler igenkännande när du berättar om frånvarande blickar och ungar som krälar överallt...är i samma situation, vännerna har barn. Börjar undra om det är mig det är fel på ibland när man nästan känner avsky. Skillnaden mellan oss är att jag vill ha barn, vi har precis börjat försöka. Då är känslorna ännu svårare att förstå

Varför skaffa barn om man känner avsky när man ser dom????

Det är så typiskt att alla ska tjata på en... När man träffar en kille/tjej så tjatar dom om när man ska flytta íhop. När man flyttat ihop tjatas det om förlovning. När man förlovat sig tjatas det om giftermål. När man gift sig tjatas det om narn. När man fått barnet tjatas det om andra barnet.

Vad ska det sen tjatas om? Skilsmässa eller??? Man kan ju börja undra ;D

Filippa,

Skaffa barn för att du och din sambo vill det! Inte för att någon tjatar och pratar "övertalning".
Klargör (vänligt och bestämt ;) vid tjejmiddagar och släktträffar att du hellre diskuterar något annat en stund! Man måste få göra sina egna val i livet, med eller utan barn!

Jag har själv en 15 månaders och är självklart glad över det valet, men jag skulle ljuga om jag sa att ALLT är ROLIGT JÄMT! För det är det inte... men mitt hjärta är fullt av min sambo och min son, och jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.
Du fyller ditt hjärta med det du vill...

Kram,

Hej tjejer! jag är en sån tjej som alltid vetat att jag vill ha barn och jag har längtat länge.. MEN jag ville bara säga att jag förstår och respekterar alla som inte vill ha barn. Alla är inte menade att bli föräldrar! Och det är många som skaffar barn som egentligen inte bordet det, "som en kul grej". Jag kan t ex berätta om ett par som tyckte att ett barn kunde rädda deras förhållande. (Det tog ju slut ganska snabb när barnet var fött).

Jag tycker inte om alla barn jag ser, jag blir skit-irriterad på barn som skriker i affärer "jag vill haaaa" och deras föräldrar som inte säger till dem! Eller mutar barnen, typ "om du slutar tjata ska vi gå till McDonald's". Usch. Och alla dessa mammor med barnvagnar som driver omkring i stan och i köpcentrum jämt och ständigt, går fyra barnvagnar i rad på trottoaren... suck..

Trist att folk inte kan respektera ert beslut! Det är en sak tycker jag om det är era föräldrar som frågar, de kanske vill ha ett litet barnbarn.. men att ni får reaktioner som att ni är konstiga bara för att ni inte vill skaffa barn, det är heeelt sjukt ju.

Hej!

Jag tror att jag vill ha barn, men just nu så skrämmer det mig väldigt mycket. Alla våra vänner har precis fått barn, eller är gravida, så så fort vi ska träffas så är jag den enda tjejen som dricker vin. Det är inte så himla kul. Jag känner mig stressad av dem. Jag känner mig också otroligt självisk som, när min bästa väninna kom och talade om att även de ska ha barn, bara kände "NEEEEJ! nu blir jag ensam".

Jag vill kunna få sova ut på morgonen, ta det i min takt, åka iväg när det passar etc. Jag tror i och för sig att man förändras otroligt mycket när man får barn så att man fixar detta, men det är just det som jag är orolig för. Jag vet inte om jag vill förändras så.

Tack för den här tråden så att man fick skriva av sig!

KRAM PÅ ER

Jag har ända sedan 12 års ålder varit besatt av att skaffa barn!
Ända tills jag blev 24 (är 26 idag).

Jag jobbar nämligen med barn och ser så många barn med problem som faktiskt kommer ifrån föräldrarna!
Små saker som att inte ge tröst på "rätt" sätt när syskon bråkar, att prata sönder barnen eller att ge dom ett kex som tröst när dom är ledsna kan få så otroligt stora konsekvenser fast vi ser det som småsaker!

Jag är ändå utbildad och vet om många fällor, men långt ifrån alla.
Jag vet inte längre om jag vill ha det ansvaret att jag kanske orsakat mitt barns ätstörningar för att jag givit mitt barn ett kex som tröst för att få tyst på barnet i affären.
Jag vill inte vara anledningen till att min dotter mår dåligt för att jag aldrig låtit henne säga sin mening när hon och brorsan bråkat och brorsan skrikigt ut sitt och jag har fått nog och säger till båda att jag inte vill höra ett enda ord till. För vuxna är det nämligen obetydliga saker som barn bråkar om.
Men saken är den att barn har samma känslor som vi och ni kan ju föreställa er ett bråk med en kollega där ni börjar slåss. Sen kommer chefen och säger att nu får ni sluta och sen får ni inte komma till tals och berätta hur illa ni blivit behandlade.

Jag kan fortsätta med hur många "småsaker" som helst som man kan förstöra sitt barns liv på.

Jag vill ha barn men vet inte om jag ska ta det egoistiska beslutet.
Vi får väl se hur framtiden ser ut.

Det jobbiga är ju att jag inte kan säga något till alla föräldrar på jobbet och andra som undrar om det inte är dags för mig att skaffa barn snart.
"Och bli som du då som prioriterar din dotter som du alltid velat ha och försummar dina två söner som mår jättedåligt och agerar ut sin ilska på de andra barnen på dagis"....

Okej, nu tänker jag också skriva i den här tråden. Jag är 26, är utbildad lärare och jobbar med barn i mellanstadieåldern. Jättehärliga ungar, var och en med sina personligheter och egenheter - människor som sagt, precis som vi vuxna.

Jag har ingen akut längtan efter barn har aldrig haft och vet inte om jag kommer få det. Ingen biologisk klocka som jag hör tickar. Kanske skaffar jag barn, kanske inte - men om jag gör det kommer det antagligen vara en övertänkt beslut, vare sig jag längtar efter barn eller inte.

Även om jag inte har någon längtan efter barn så älskar jag barn. Jag har härliga syskonbarn, som jag många gånger varit barnvakt åt. Ouppfostrade är de många gånger, och jobbiga till tusen, men å så varmt om hjärtat de ligger mig.

Jag förstår mycket väl varför ni inte vill skaffa barn, det är helt okej. Att få barn är ett enormt ansvar som är bindande för livet. Det är ett svårare beslut att skaffa barn, att vända upp och ner på ens värld och ta ansvaret för en individ, än att kort och gott avstå. Ni ska självklart inte behöva stå och försvara att ni inte vill skaffa barn - jag avskyr dessa frågor lika mycket som ni. De vuxna som ställer dessa frågor borde ta sig en stor funderare över varför de frågar och vem frågan egentligen är relevant för. Definitivt inte för den som får den iallafall.

Men ärligt talat blir jag mörkrädd när jag läser många inlägg här. Ni skriver om barn som äckliga varelser som väcker avsky, krälar omkring som reptiler på marken och som stjäl uppmärksamhet från er. Det skrämmer mig. Hur man än vrider på det så är dessa "varelser" människor med människovärde - vad ni än må tycka om det. Om ni väljer att inte skaffa dem - fine - men se inte ned på barnen och dess föräldrar - de har gjort ett val liksom ni.
Däremot skulle jag önska att alla de som skaffade barn skulle tänka över beslutet noga, för det finns många föräldrar som är direkt olämpade som föräldrar. Jag har i min skola barn till alkoholister, karriärister, egoister osv, som inte sätter sina barn i första hand. Det märks oerhört tydligt på dessa otrygga barn som inte har en förälder som sätter dem i främsta rummet. Många gånger är det barn som blivit till av "misstag" - fullkomligt oansvarigt av dem som sätter barnet till världen.
Att föräldrarnas värld kretsar kring barnet är ett friskhetstecken, det är så det ska vara. Och handen på hjärtat - skulle ni velat att era föräldrar tyckte kompisarna var bra mycket intressantare och roligare att vara med än med barnen. Att kompisarna sattes i främsta rummet istället för barnen?

Jag tycker att vill man inte ha barn så ska man inte skaffa några - det finns tillräckligt många oönskade barn som det är. Så jag kan inte säga annat än att ni tagit rätt beslut!

Ruskigt bra inlägg Yrvädret!