Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Men herregud, om jag tycker barn är jobbiga så får jag väl tycka det?!
Ja, jag vet att inte alla barn är ouppfostrade eller skriker hela tiden, men tillräckligt många för att jag ska tycka att barn i allmänhet är något jobbigt.
Om 2 av 3 brevbärare skulle skrika på mig så skulle jag tycka illa om brevbärare! Barn kräver uppmärksamhet, de skriker när jag sitter på bussen, de skriker i affären, barnvagnar överallt... visst inte alla barn, men ur min synvinkel en majoritet. '
Och därför vill jag inte ha barn. Så enkelt är det. Kom inte om tala om för mig vem jag ska tycka om och inte!

Clobberella: Nej, jag tycker det är bra att barnhatare inte skaffar barn Det fina med barn är att de är ofta lojala mot sina föräldrar och inte alls så jobbiga som ni tror, mellan utbrotten får man faktiskt en hel del ömhetsbevis ni utomstående tyvärr aldrig kommer i närheten av Ni får gärna tycka att vi gör fel som ser till att livet här på jorden går vidare med dessa små monster som en dag ska växa upp och lida av alla hungriga, keliga bebisar som stjäl uppmärksamhet av sina medpassagerare på bussen

Du får gärna stå i centrum av dina egen värld och är du nöjd med att befolka den av dig själv är det väl bra, jag befolkar min med de jag vill

Måste bara tillägga att självfallet måste en hel del barn känna sig ovälkomna i er närhet om ni tycker så illa generellt om barn och det bidrar säkerligen till deras "jobbiga beteende", tänk er själva att komma till en tillställning där det sitter folk som hatar att ni stjäl uppmärksamhet etc.

Jag själv har världens bästa kompisar? Även om de inte har barn kan de ringa och säga, kom på fest, det kommer andra barn och vi fixar film- godis- utklädeshörna så de också får kul. Självfallet kan man ha en åsikt om att barn inte hör hemma i sociala sammanhang, men livet blir inte enklare för att man sitter och hatar de barn som ändå kommer på ens fest

Tycker att det är väldigt magstarkt av gäster att KRÄVA att barnen ska vara välkomna - det måste ju ändå få vara värdens val hur den vill ha det. Oavsett hur man minsann gör i Italien.

Vi ska snart ha barn och jag hoppas verkligen att vi kan respektera om värden vill ha barnet med eller inte - fixar vi inte med barnvakt får vi faktiskt snällt vara hemma.

Nej, folk har inte alkoholproblem på de fester vi är på men, oavsett anledning, vill värden ha det på ett visst sätt tycker jag att det är gästens förb... skyldighet att rätta in sig i ledet - eller tacka nej.

Jovisst fru C, jag har väl aldrig skrivit att man ska ta barnen med om de inte är välkomna?
Men jag har faktiskt varit på en fest i vårt bostadskvarter när det uppdagades UNDER festen. Som om man ska räkna ut det själv. En massa folk fick då lämna festen och jag hoppas de som blev störda fick det trevligt då.

Även om jag tycker det är fegt att inte väga stå för att man inte välkomnar barn innan. Särskilt då det gäller bebisar som är HELT beroende (otfa) av föräldrarna är det rätt självklart som förälder att ta med bebisen. Är man familj tycker jag det är självklart att hela familjen är välkomment att hälsa på om man får en inbjudan av en kompis, om inget annat sägs.
Barnvakt är som sagt inte lättfixat och är man utan en bebis oroar man sig konstant ofta om man inte har koll. Men självfallet ska man lämna bebisen hemma eller stanna hemma om den inte uttryckligen är välkommen.

Måste bara skriva mer också. För det skrivs här om barn som skriker på bussen, i affären etc. Sa de inte vara välkomna där heller för att de stör eller eller vadå? Vad är det för samhälle vi är på väg in i egentligen? MÅSTE även bebisar sitta/ligga tysta på busssen och beundra er? VBarn måste också få vara delaktiga i samhället, på bussar, i affärer och enl. mig även på fest, restaurang etc så de lär sig hur saker funkar. Så de blir toleranta och värlsvana. Punkt.

Filippa:
Jag förstår dig totalt. Jag har ännu inte insett tjusningen med att ha barn. Jag tycker om de barn jag har i min omgivning (brorsbarn och vänners barn) men har inget sug efter egna alls! Både jag o min sambo trivs så bra med det liv vi har nu, och vi äääälskar djur och vill fylla huset med hundar o katter istället. Vi brinner för dem o ägnar mycket tid åt de 2 katter vi har nu och hoppas på att skaffa hund snart.
Vi äter gott, sover länge när vi är lediga och har en lugn o skön livsrytm. Men det verkar sticka i ögonen på folk när man väljer ett lungt liv och väljer bort barn.

Jag tycker det värsta som finns är barn som skriker och beter sig när man är ute på stan, det kryper i kroppen på mig. Kan inte tänka mig att själv ha ett barn som ständigt ska tas hand om. Vi kan fylla vårt liv med våra fritidsintressen hur mycket som helst, jag tror inte det blir någon brist på saker att göra. Vill vi umgås med barn lånar vi våra vänners barn och har kul med dem ett par timmar, sen kan vi lämna dem och åka hem till vårt hem igen och njuta av varann.
Är det fel att vilja ha det så här??? En väninna tycker vi resonerar idiotiskt. Hon har en son på 8 månader som är jättemysig,men jag känner inte att barn är något för mig. Sambon känner samma sak. Den enda jag tycker synd om är mina lilla mamma vars högsta önskan är att bli mormor. Får trösta henne med att hon iaf är farmor och att jag har en syster som kanske får barn en dag. Stå på er alla ni som ej vill ha barn, livet är så mycket mer!!!

Jag kan helt känna igen mig i TS och er andra i det att det känns som att vilja ha barn måste vara ett aktivt val för de inblandade - dvs mig & min man. Vi har inte kommit till det än, men heller inte aktivt valt bort det. Jag tror att han kommer vilja före jag vill det och den dagen får vi ta det på nåt sätt. Tills dess får vi avvärja våra mammors förhoppningsfulla gliringar (för visst är det jobbigt är andra lägger sig i vårt beslut). Jag tycker att barn förtjänar att vara välkomna och ett aktivt val av föräldrarna - det finns dessutom för många barn i världen som saknar föräldrar för att jag bara för att säkra släktets fortlevnad ska av nån sorts biologisk/genetiska skäl skaffa några. SÅÅÅ överlägsna tror jag helle rinte att just mina gener är!

MEN - detta (att jag inte aktivt valt att ha barn utan skjuter på det och trivs utmärkt med det) betyder inte alls att jag tycker illa om barn eller väljer bort att umgås med dem. Jag känner mig kanske inte helt bekväm med barn - har svårt att hitta "rätt umgängesnivå", kanske man kan utrycka det. Men det skulle inte falla mig in att barn inte skulle vara välkomna hos oss. Makens syskonbarn var på vårt bröllop - detta var självklart. Visst måste man umgås som vuxna ibland - men barn är också en naturlig del av sina familjer.

Efter den lite hätska tonen i tråden vill jag bara säga att bara för att man inte har barn så måste man inte tycka illa om dem... - så känner åtminstone inte jag.

Det är väl inte fel att inte vilja ha barn. Men någonstans kan det väl inte vara så svårt att förstå att det faktiskt är tur att någon vill ha barn också och att ert "pris" faktiskt blir att slå dövörat till på stan etc, så jobbigt kan det väl inte vara? Har man barn tycker jag faktiskt man ska vara föriktig med att tjata på kompisar om barn, MEN samtidigt är ju graviditet och barn för de flesta föräldrar det absolut mysigaste och häftigaste och jag vill gärna att alla mina kompisar ska uppleva det också, visst är det jobbigt ibland, men man får tillbaka så otroligt mkt, jag har dock respekt för att de kanske inte kan eller har lust nu så jag tjatar inte. Samtidigt är det skumt tycker jag, med barnlösa personer som är så avogt inställda mot barn att de inte ens får finnas i det offentliga rummet för de får kalla kårar.

E+P

du säger att om ni vill umgås med barn så lånar du ett och umgås i några timmar.. huh jag skulle då aldrig "låna ut" min dotter till någon som så uppenbart inte tycker om barn!! Vad gör du om hon blir ledsen eller ve och fasa arg medan du "lånar" henne-då kommer det ju att börja krypa i kroppen på dig!

Jag respekterar fullt att du inte vill ha barn och tycker att det är bra att du står fast vid det!

men barn är inte dumma, de märker om de hamnar hos någon som ogillar dem!