Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Själv har jag aldrig velat ha barn men det "normala" är väl ändå att de flesta vill ha barn.

Man får acceptera att vänner "skaffar barn" och att umgängeslivet under några år blir lätt kaotiskt. Det är inte bara att lämna barnen hemma, at få barnvakt fungerar inte alltid när barnen är små. Och livet kan inte se likadant ut hela tiden som när man var 25-30. Livet förändras och går i olika faser.

Barnen växer upp och man kan ha lika kul på vuxenfester efter 40-45 när barnen kan klara sig hemma några timmar på egen hand.

Man måste inte "skaffa barn" men man får ta skeden i vecker hand och acceptera att ens vänner gör det. Barnstadiet går över ganska fort, man får ha tålamod under de åren. och det är rätt kul att umgås med hela familjerna när barnen är stora nog att föra ett vettigt samtal, fler små vänner...

Filippa skriver:
"...Föräldrarna springer efter eller de som lyckas sitta kvar flackar sökande med blicken (för att ha koll på sitt barn)när man diskuterar något, och lyssnar inte alls på vad man säger. Allt utom barnet är ointressant."

Jag tycker inte detta är något att irriteras av. Som förälder till en klåfingrig 22-månaders kille kan jag säga att du haft större skäl att irriteras om föräldrarna INTE såg efter sina barn utan släppte dem med blicken. För det skulle garantera en del förändringar i interiören!

Enkel lösning: Om du själv har fest-klargör att barn inte är välkomna! Om någon annan har fest- acceptera att det är deras val att ha med barn.

I övrigt tycker jag inte någon ska behöva stå till svars för sina livsval. Klart man inte ska skaffa barn om man inte vill ha några! Den som ifrågasätter det är ju grymt oförskämd! Live and let live

Intressant tråd. Lite skönt att höra att barn inte är självklart för alla. Är själv 27 och har ännu aldrig kännt någon längtan efter barn. Har inte ens tyckt att de är söta... Först nu börjar jag tycka att de faktiskt kan vara lite näpna.

I mitt fall tror jag att tvekan till barn iaf på senare år har handlat om att jag skräms av vilket stort ansvar och vilket åtagande det är med barn. Kan redan nu undra över hur jag ska lyckas förstöra dem och vad de ska ta upp i sin terapi när de är 25. Diskuterade frågan med en väninna som har samma tankegångar som jag och hennes teori var att vi funderar för mycket på vad det skulle innebära att få barn och att ens resonemang och tankar "tar över" över känslorna. Börjar funder som Maxi att tillslut får jag nog bara bestämma mig för att det blivit dags, för jag vill nog ha familj och barn. Men så funderar jag på om man kan skaffa barn utan att ha längtat starkt och länge efter dem?

Filippa, Tös, Ellte och alla ni andra som känner likadant:

Tro mig, vi är många som känner så!

Och vad gäller mig har inget beslut i mitt liv blivit så ifrågasatt av vilt främmande människor (för att inte tala om makens föräldrar...) som just det att jag inte vill ha barn. Maken och jag är fullständigt överens och har varit hela tiden. Varför ska det vara så svårt att acceptera??? Huvudsaken är väl att vi två är överens, eller...

Och ja, det är det mest naturliga i världen att skaffa barn. Men sen när anser vi oss vara enbart slavar under våra gener? Vi har väl nåt som åtminstone kallas "fri vilja" också?

Lilla loppan:

Jo, jag tror faktiskt att det går alldeles utmärkt -även för barnets räkning alltså- att alstra smått utan att längta sådär vansinnigt efter det.
Jag är nämnligen helt övertygad om att man bara inte förmår stå emot charmtrollet när det väl har gjort entré!

Själv känner jag likadant; ingen biologisk klocka plingar, men jag ställer mig trots detta inte omöjlig till tanken på att en dag själv bli förälder.
Och väljer jag det - nog kommer ungen att bli älskad, alltid!!

Man måste känna för att skaffa barn annars så blir allt bara fel. Ingen ska tvinga dig till det. Passa på att njuta när du kan för när man skaffat barn så har man väldigt lite tid för sig själv. När man väl skaffat barn så har man ett livslångt ansvar och vill man göra annat så ska man göra det. Åtminstone först.

Tala om för dina vänner att när de tjatar om att du ska skaffa barn så vill du ännu mindre ha barn. Det kanske är så faktiskt att om de slutar tjata och det går några år så kanske du vill ha barn. För då känner du kanske att du levt färdigt ditt nuvarande festliga liv och vill börja med något nytt för framtiden. Som att sätta ett liv till världen - en förlängning av dig själv, något meningsfyllt att följa och att när dina föräldrar dör så har du dina barn, kanske en dotter och en son som kommer växa upp och göra allt det du gjort. Du ser hur de gör det och jämför hur du gjorde. Första skoldagen, Bästa kompisarna, Första kärleken & kyssen, Konfirmationen, Examen, Studenten, Första lägenheten, Jobbet, Förlovning och Giftermål... sedan blir du mormor...

Jaa... jag menar inte att pracka på dig detta utan att jag tycker att du gör rätt. Så gjorde jag nämligen! Folk tjatade även på mig och sa att mitt förhållande inte kunde vara så hållbart eftersom jag ej gifte mig och skaffade barn på en gång. Men vi väntade länge. Först i flera år innan vi gifte oss och faktiskt i 9 år innan första barnet kom. Vi kände att vi ville leva fritt klart först innan vi band upp oss och det ångrar jag aldrig! Men mina barn älskar jag över allt annat på denna jord och det finns inget jag inte skulle göra för dem.

Visst har man kul och festar med sina barn, men att gå på fest utan barn är skönt, man behöver tid för sig själv också för att ladda sina batterier. Då blir man också en bättre och gladare mamma.

Filippa:

Tack gode gud för att du finns! Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn men blir alltid utskrattad nästan. Fallet interesserar mig inte över huvudtaget! Jag tycker om andras barn och ungdommar och kan tänka mig att passa dom men att ha egna är något som jag har väldigt svårt för. När jag pratar med folk så kollar dom på mig som om jag var från en annan planet.

-Va vill du inte ha barn, varför?

Detta är den eviga fråga! Svaret är därför att jag har så mycket i mitt liv redan att jag inte behöver fylla det med barn som jag sedan klagar framför hela tiden. Jag tror inte att människor förstår att alla är inte lämpade att ha barn. Vissa vill inte inse detta. Min mamma var inte lämpad att ha barn! Hon tål inte stress, hon är lättretlig, hon har inte bra hand om barn och ändå skaffade hon sig 4 barn. Det är tragiskt tycker jag att man inte kan stå på sig och känna sig själv tillräckligt och veta att alla ska inte ha barn.
Stå på dig tjejen. Det är bättre att inte ha några barn alls än att vara en dålig mamma tycker jag!!

Elvy; det är ju just de där kommentarerna som man ALLTID måste stå ut med;

"För då känner du kanske att du levt färdigt ditt nuvarande festliga liv och vill börja med något nytt för framtiden. Som att sätta ett liv till världen - en förlängning av dig själv, något meningsfyllt att följa..."

Det är just detta som många INTE känner! De är fullkomligt nöjda med det de har. Och nej, man behöver inte vara en sk "partyprinsessa" eller "karriärist" för att inte vilja. Att livet kan vara 100% komplett får man tydligen bara tycka om man skaffar barn. Varför inte en hund? En bil? Ett hus? Ett nytt jobb? Att våga följa en dröm man länge haft?

Det kommer så gott som alltid en sådan här "visst accepterar jag ditt beslut MEN du ska se att...."-kommentar när människor vill göra något som det allra minsta avviker från normen.

Det här är INTE ett nertramp på dig som person Elvy utan en reflektion över det fenomen som gör att hur förstående folk än verkar vara så finns den där hoppfulla insinueringen om att man ska ändra sitt beslut där.

Filippa, du kan ju gladja dig at att "alla" dina kompisar har smabarn samtidigt. Jag haller med "Ettolrach", att smabarnstadiet ar en fas som oftast gar over ratt fort. Det ar nog varre om bebisarna kommer under en 15 ars period, da blir det nog annu svarare att halla ihop sina vanner. Runt 30 nar alla har smabarn samtidigt ar det nog jobbigt for de som inte har barn.

Sa ha talamod och glads med dina vanner som valt att skaffa barn istallet!

Ju äldre man blir dessto svårare är det väl att bli gravid?! Läste någonstans att redan vid 30år så minskar chanserna att bli gravid. Kan vara något att tänka på ni som tänker skaffa barn närmare 40år. Man kanske inte ska vara så himla säker på att man verkligen kan bli gravid och som sagt ju äldre man blir...
En tanke till är ju att man kanske missar sina barnbarns uppväxt.