Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Maxi,

Att man aldrig ångrar sig säger alla...

MEN, i ett inlägg ovan, så skrev någon faktiskt att en vänninna till henne som inte ville han barn slutligen gav med sig för att hennes man ville ha barn. Hon fick tvillingar om jag minns rätt, och hon ångrade nu att hon skaffat barn!

Så det existerar männsiskor som ångrar att de skaffat barn!

Det är fruktansvärt..Både för barnet och för föräldrarna.

"Better safe then sorry" är mitt motto..

Jag tror också att det finns de som ångrar sig men det är lite tabu att erkänna det öppet.

Min mamma ville aldrig ha fem barn men de åren (47-61) när hon fick sina så fanns det inte riktigt något val för kvinnor.
P-piller fanns inte, pessar var inte så välkänt och kondom berodde på mannens goda vilja. Pappa ville ha många barn... Mamma kanske inte ångrade sina 3 yngsta, men hon sa rakt ut att hade hon fått välja så hade det bara blivit två. Konstigt nog kände jag mig (yngst) inte sårad av det, snarare uppskattade jag mammas ärlighet, jag tycker inte om hyckleri, hellre än svidande sanning än en lögn... Mamma var också ärlig nog att säga rakt ut att hon tyckte det var roligare med oss som vuxna som hon kunde ha ett kul vuxenumgänge med än när vi var barn. Också lite tabu att säga av en mamma...

Det är sorgligt och tråkigt när kvinnor i etablerade förhållanden pressade av mannen blir gravida och föder barn mot sin vilja. Ingen bra situation vare sig för barnet, föräldrarna eller förhållandet.

Ibland kanske det är bättre att bryta upp än göra något så livsomvälvande som att få barn fast man egentligen inte alls vill. Min ex-make valde att bryta upp
b l a för att han förstod att jag aldrig skulle ångra mig och i efterhand var det det bästa för oss båda, vi lever i varsitt nytt lyckligt förhållande, jag utan barn med älskad make, han med en sambo som vill ha barn. Det är svårt och gör ont att bryta upp, men att bli gravid och föda barn för att mannen pressar kan nästan aldrig sluta lyckligt.

Har inte läst alla svaren här men vill säga någraord vad det gäller att ångra att man skaffade barn. Visst finns det de som ångrar sina barn, men jag tror nog det är fler som ångrade att de INTE skaffade barn! Om man ångrar sina barn är man enligt mig inte riktigt frisk i huvudet! Jag tycker inte heller om barn, ANDRAS barn! Men mina egna avgudar jag mer än livet självt! Så bara för att man inte gillar andras barn, betyder inte det att man inte skulle tycka om sina egna.

Sen tror jag också att om man skaffat sig en viss sorts livsstil som TS berättar om med resor, karriär och allt så blir man nog lite bekväm i det. Alltså inte helt lätt att ge upp mycket av det här mot något man inte vet vad innebär (barn alltså). Men var och en gör som den vill, och vill man inte ha barn så måste man inte.

Amy

På frågan när man skall skaffa barn svarar jag.
När det känns rätt, för dig och din partner.

Förstår inte hysterin kring ämnet.
Ingen annan kan eller får lov att göra ett sådant beslut till en, Är man osäker skall man vänta ett tag till.

Att skaffa barn är något man inte kan ångra, och det är ett ansvar som varar resterande tid av ens liv.

Jag är far till en 3årig dotter som är det bästa i mitt liv, men det är inte bara solsken, det är ett väldans arbete och ansvar, och alla beslut som man tar som förälder får konsekvenser.

Hysteri och hysteri. I vårt samhälle verkar det mer accepterat att män väljer bort barn än att kvinnor gör det.

Mitt beslut har ifrågasatts av nästan främmande människor medan min barnlöse bror i stort sett aldrig pressats angående frågan.

Borde vara varje enskild persons beslut men vissa individer tycks ha inställningen att man kan fråga hur närgångna saker som helst och tycks inte vilja acceptera svar som avviker från deras inställning heller. Kan skapa en viss irritation, eller hysteri om man så vill.

Hej!
Vill bara säga att min erfarenhet är den motsatta mot din beskrivning av mammor i din omgivning. Jag är mamma sedan ett år och nät jag blir bjuden till folk går jag helst ensam om jag kan, skönt att komma ifrån själv en stund och dessutom lättare att koncentrera sig på kompisarna (istället för att jaga runt och hoppas att inget går sönder). Men oftast VILL DE att jag ska ta med honom, de tycker det är kul. Inte just fester kanske, men alltid annars. Nästan så man känner sig dum om man inte tar honom med. Så det är nog olika.

Har inte läst hela tråden, utan bara starten.

Jag kände mig likadan som trådstartaren, ville inte ha barn, det ville maken...
Sedan blev jag gravid och vi beslöt oss för att bli föräldrar.
Jag var livrädd och kunde inte umgås med barn. Tyckte inte om barn.

Där ser man vad man kan ändra sig. Nu i efterhand, är min son värt allt och jag skulle aldrig önska honom ogjord. Han är absolut det bästa jag någonsin gjort.

Jag kan resa, gå på partyn, jobba och göra allt som barnlösa kan. Men kanske inte lika ofta och inte utan lite planering. Och jag väl blivit en tråkmåns, för jag tycker inte att det är så kul att partaja längre...

Ibland känns det lite som att en del föräldrar vill förklara för hela världen att det enda vettiga man kan göra är att skaffa barn, alternativ godtages ej! Visst, jag förstår att det måste vara stort, häftigt, underbart...

Men ibland tycker jag att -i synnerhet- folk med barn kan fälla väldigt onödiga och empatilösa kommentarer till någon som funnit lyckan genom en annan väg.

Jag och min sambo har inte skaffat barn, vi har skaffat katt.
Ett helt underbart val för oss! Vi gläds och ödslar både kärlek och slantar på bra mat och regelbunden veterinärvård.

Så kommer nån med den eviga frågan om inte vi ska skaffa barn.
Och jag svarar att det är inte aktuellt (nu). Vi för vår del har fullt upp med att glädjas åt vårt lilla lurviga nystan! (Som kommit för att stanna.)

En del nöjer sig förstås med detta.
men en del.....!

Direkt sårande kommentarer som att "man måste ju prioritera att skaffa barn", du kan ju inte jämföra kärleken till en katt med den man känner för ett barn", "du ska se att NÄR du får barn, då förstår du!" och dyl kan vräkas över en som surt regn.

Det där är verkligen inte bussigt.
Jag är så fruktansvärt trött på dessa eviga jämförelser och dryga tillrättavisningar.
Jag fattar inte varför man måste jämföra och värdera kärlek till olika familjemedlemmar -människor eller djur- hela tiden.

För mig räcker det att folk har hjärta nog att kunna älska.
Jag har inget behov av att påpeka för andra att den ena kärleken är "bättre" eller "mer värd" än den andra.

Jag tycker det är väldigt sårande, och jag skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta och kommentera att andra älskar sina barn. (Det vore ju helt sjukt för övrigt.)

Kanske inte klockrent vad tråden handlade om... Men var bara tvungen att få säga`t.

Underbar tråd!!!

Känner som så många andra inte någon stark längtan efter barn. Men som många också sagt, så vill jag inte känna att jag ångrar mig när jag är 40 och det är försent.

Min blivande vill ha barn och det är även ett villkor jag måste gå med på för att vi ska gifta oss. Det låter väl hemsk enligt vissa, men jag är i full tro att man aldrig kommer att ångra sina barn. Även den väninnan det skrevs om som fick tvillingar och ångrade sig... Tror inte det är hela sanningen. Tror att även hon älskar sina barn över allt annat. Men kanske var hon inte beredd på hela förändringen av sitt liv som följer med och att det är det hon menar.

Tack fd Svart Brud för ditt inlägg! Jag tror som sagt inte heller att man ångrar sitt beslut när man väl skaffat barn. Ditt inlägg gjorde mig lite mindre rädd. Inför det stora ansvaret som kommer, den stora omställningen och inte minst förlossningen...!!

Och så tror jag också som någon skrev att de flesta känner igen sig i "egna barn och andras ungar", att man inte alls gillar allas barn bara för att man älskar sina egna...

Jag är som sagt livrädd för att skaffa barn med allt vad det innebär och är inte heller så himla förtjust i dem i dagsläget. Men jag tror verkligen jag kommer att ångra mig om jag inte kommer att få några. Och är övertygad om att kärleken till ens eget barn slår allting!

Återigen TACK för tråden. Jag förstår dig precis TS!

Hej!
(har inte heller läst hela tråden...)

Vet ni, jag måste bara göra ett litet inlägg här. Jag (vi) känner precis som Filippa. Kanske kommer vi ändra oss, och då är det väl frid och fröjd. Men i nuläget är det inte alls aktuellt att skaffa barn.

Nu bor vi utomlands en period. Nästa sommar skall vi flytta hem igen, och då skall vi skaffa en ny bil. Så nu håller vi på att titta på olika modeller och så, och vi skämtar en del om att vi skall skaffa en liten, tuff och totalt opraktisk bil - bara för att folk inte skall börja fråga om det inte snart är dags att skaffa barn...

Men trots att vi flamsar lite om detta så ligger det mycket allvar i det. Om vi skaffar en stor kombi eller så, så kommer frågan stå som spön i backen. Och det orkar jag inte med! Fy, så trött jag är på att folk tror att min lite övergödda mage innehåller ett knytt.

Så, tack Filippa för en mycket befriande tråd!
/FruRT