Någon fler som inte förstått detta med barn? :(

Alla har varit barn en gång. Tänkvärt kanske...

Lindha;

Jag måste få replikera ditt inlägg.
Jag har inget emot barn! Jag erkänner att jag blir sur när mammor eller pappor med barnvagn kör på en på hälsenan och inte ens ber om ursäkt eller låter en bebis skrika bort matlusten hos en hel restaurang. Men det är ytterst få föräldrar som är sådana!

Jag har 4 syskon och ett bonusbarn. Jag tycker att de är superhärliga barn och hur fina som helst. Man behöver inte "avsky barn" för att välja bort att skaffa egna. Det handlar inte om att vara någon slags elak häxa utan om rätten att få fatta egna beslut, precis som vilken vuxen människa som helst. UTAN att bli ifrågasatt från alla håll. Så snälla, dra inte alla över en kam!

leson76,

Alla som jag känner vet redan detta, för jag har sagt sedan jag var 15 år gammal att jag aldrig vill ha barn!! Men folk verkar gilla att diskutera detta ämne...

Jag har sagt till mina föräldrar att det inte blir några barn, men de har väl lite svårt att förstå. Värst är nog svärföräldrarna, som förutsätter att "det går nog över". Hallå jag är över 30...jag är inte 20 år. Mina första "svärmor" pratade också om att "åhh när jag blir farmor då ska jag skmma bort mina barnbarn", och jag var 16 år då. Det förutsätts på något aätt att om man är kvinna och har ett förhållande så ska man skaffa barn,annars är man konstig. Frågorna ställs aldrig till min sambo, vilket jag tycker är lustigt..

Jag bara känner att man börjar lessna..trodde att det skulle gå över. Mne ju äldre jag och mina vänner blir desto mer pratas det..och det är sååå ointressant ämne.

Vad gäller barn på fester etc, så intresserar de inte mig alls, det bara är så. Precis som att vissa inte alls gillar att leka med hundar eller katter, eller bara tinte tycker om dem.

De känslor jag har för hundar är helt annorlunda. Jag blir helt varm i hela kroppen när jag leker med dem och jag vill gärna ha hund i framtiden!! De gör mig lycklig. Så borde jag väl känna för barn om det var rätt för mig.

Maxi,
Nä, saker kan väl förändras. Grattius får jag säga, till graviditetet och att du ändrat dig och känner dig nöjd med ditt val! Huvudsaken är ju att man själv är nöjd med sitt beslut.

Det är det som är det värsta, den här pressen man känner från omgivningen och att man faktiskt måste bestämma sig. Ibland kan jag tänka att jag kasnke ångarra mig vid 40...men då tycker jag att det är alldeles försent för att skaffa barn (pch det kan ju vara det även biologiskt).
Om jag mot alla förmoden någon gång skulle ändra mig, så måste det vara innan 35. Att få barn efter 35 är både svårare och farligare för både mamman och barnet.

Kände din sambo likadant som dig, eller var han mer för att skaffa barn?

Lucia 05,
Åh , vad skönt att fler tänker som jag!!

Tös,
Precis så tänker jag också! Tänk om man ångrar sig när man väl skaffat barn, det är 1000 ggr värre än att ångra att man inte skaffat barn... stackars barn.

Lolabe,

Nä, jag kan väl känna att det vore trevligt att ha det förhållande jag har med mina föräldrar nu, sedan när jag är 60, med mina barn. Men jag vill ah dem vuxna när jag är 60 och inte små när jag är 40. Kan man adoptera vuxna barn i vuxen ålder tro.. :)

Elten,
Nä precis!!

---

Åh, vad underbart att höra andra som tänker som mig!!!!

Tack yrvädret för ett bra inlägg .

Tänkte faktist också skriva i den här tråden även om jag brukar undvika att svara på barn inlägg.

Blev också rädd när jag läste någras inlägg om hur jobbiga barn och deras föräldrar är.
Är själv förälder och känner väl igen mig i beskrivningen på hur jag får passa mina barn när jag går bort, kan bero på att andra inte har det så barn säkert och jag gärna inte vill att dom ska ha sönder något eller skada sig själva.
Jag har valt att skaffa barn och tycker det är underbart men jag tycker däremot att mina vänner som inte har barn har börjat bete sig väldigt negativt, så jag antar att det finns en anledning till att vänner kommer ifrån varandra när någon väljer att skaffa barn.
Jag skulle vara jätte glad om mina vänner i stället för att som vissa av er som bara tycker det är jobbigt, i stället ville acceptera mitt "nya" liv och kanske hjälpa lite med att tex göra något kul för mina barn.
För jag accepterar ju att mina vänner inte skaffar barn och intresserar mig gärna för deras liv.
Kanske det går att kompromissa lite och inte bara tycka barn är skit.

Sedan kan jag förstå er som inte vill ha barn, att ni blir trötta på tjatet.
Det är ju aldrig kul vad det än gäller.
Men jag tror nog att dom flesta som tjatar är sådana som själv har barn och som inte vill att ni ska missa en sådan upplevelse, för det är ju faktiskt så som det sägs att man inte vet hur underbart det är förens man har varit där.

Hoppas själv att mina vänner ska skaffa barn någon gång så att vi kan börja umgås igen på ett lika plan !!!

Jocelyn

Jag antar att ditt inlägg var riktat till mig och inte till Lindha.

Det är precis det jag menar - Måste man tycka illa om barn för att inte vilja skaffa dem?
Mitt inlägg riktade sig främst till dem som skrivit sina inlägg med utgångspunkt att de tycker illa om barn. Det är sorgligt, men det verkar som att många försvarar sina beslut att inte skaffa barn med att barn är jobbiga och otäcka saker. Och det behöver man ju inte alls tycka för att inte vilja skaffa barn, eller hur? Det finns människor som är oerhört barnkära men inte känner för att skaffa barn - utan det räcker gott med syskonbarnen. Då får man ju bara de bästa bitarna av barnet och slipper de negativa sidorna (bajsar barnet i blöjan är det bara att räcka över det till föräldrarna )
Så nej, jag drar inte alla över en kam, jag bara noterar att de åsikter om barn som skrivits här.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag faktiskt inte tycker speciellt mycket om barn. Visst de kan vara riktigt söta och mysiga, men de kan också vara skrikiga, oförskämda.....
Mycket beror naturligtvis på uppfostran, men jag måste ju vara beredd att älska mina eventuella barn lika mycket oavsett om de är underbara och gulliga eller skriker och bråkar i 18 år tills de flyttar hemifrån.
Jag orkar inte höra på skrikiga barn, och jag har ingen lust att förklara "nej du får inte göra så, därför att..." tio gånger om dagen....
Barn är också människor, men tycker man inte om barn så kan man undvika att skaffa dem. Jag tror säkert att jag skulle älska mina barn över allt annat om jag hade några, men just nu har jag ingen som helst längtan efter att bilda familj.

Det finns olika orsaker att inte vilja ha barn, och jag kan stå för att i mitt fall så är det för att det är ett otroligt stort ansvar som jag inte är redo för, samt att jag faktiskt inte tycker om barn i allmänhet.

Clobberella

TACK!

Filippa

Jag håller verkligen med dig. Att bli pressad av omgivningen kan jag tänka mig är jobbigt. Nu har jag haft förmånen att inte blivit pressad, varken från mina/hans föräldrar eller från vänner. Pressen har nog kommit från min sida...att jag måste bestämma mig. Vill jag eller vill jag inte. Det har varit mycket funderande och vånda och inget självklart beslut.

Min man har sagt att han vill ha barn...någon gång...Men inte heller han har pressat mig på något sett. Han är 4 år yngre än mig och han har väl känt att det finns massor av tid kvar (killar och tjejer har ju lite olika biologiska förutsättningar).

När jag väl bestämde att jag någon gång i framtiden vill ha barn så var det bara att köra igång och försöka. I och med åldern så vet man ju inte hur det går..det kan ju ta flera år innan man får till det... I princip hade jag kunnat vänta ytterligare en tid, men eftersom jag tycker att barn ska ha syskon så finns det ingen tid att vänta längre...Det var mer eller mindre "Nu eller aldrig".

Om du är rädd för att du kanske ångrar dig vid 40 så tror jag att det vore ett misstag att inte skaffa barn. Jag kan inte tänka mig att man kommer att ångra sig. Det är nog som en tjej på jobbet sa (hon är i min ålder)..."Jag kan inte förstå varför jag väntade så länge".

Jag tror inte du behöver vara rädd för att skaffa barn vid 40 heller om du känner att det skulle vara rätt tidpunkt för dig. Det viktiga är precis som du sa "Huvudsaken är ju att man själv är nöjd med sitt beslut".

Lycka till!

/M

Oj, vad många som svarat, kul!!
Jag märkte inte ens att det fanns fler svar innan jag skrev mitt senaste inlägg...

Jag vill bara klargöra en sak.
Jag personligen avskyr inte barn, jag gillar inte så många av dem, men avsky är ett starkt ord. Barnen är ju egentligen oskyldiga, det är ju föräldrarna som inte kan uppfostra sina barn som man i så fall ska skylla på, om barnen beter sig respektlöst och ouppfostrat!

Jag vet inte om det är så att föräldrar idag (tänker närmast på de i 40-årsåldern) inte har riktigt tid för sina barn, vilket leder till att de inte får de regler och det stöd de behöver i livet. Vilket resulterar i ouppfostarde barn.

Vad gäller fester där föräldrarna flackar runt med blicken, och när man frågar "eller vad tycker du?", så säger de "va?" för de har inte lyssnat, så blir jag faktiskt irriterad. Två föräldrar behöver inte ha kolla på sina barn samtidigt, man kan väl bytas av, så att det går att för en diskussion med dem. Ta barnet i knät, eller låt den andra förälderna ha koll. Eller lämna barnen hemma om de ändå inte kan känna sig bekväma i sällskapet, när barnen irrar runt.

Jag tycker att det är otroligt respektlöst att låtsas konveresera och låstas lyssna på en människa när man för ett samtal.

Någon skrev att barn faktiskt är människor också och de måste man ju respektera, och jag håller ju med absolut! Men att jag måste finna mig i att lyssna på föräldrarna (bara för att de valt att skaffa barn)och deras prat om sjukdomar, diarre och kolik, eller hur fyndig lilla Elsa gjorde en mobiltelefon av en kartongbit.. För jag tvingar inte någon lyssna på sådant som inte intresserar andra.

Jagtycker inte att man ska tvinga på någon massa prat om golf, eller bergsklättring eller politik. Jag försöker under samtalet känner av om den här personen inte uppskattar att prata om eller lyssna på detta. Jag avskyr att själv känna mig långrandig om jag pratar om mitt brinnade intresse med någon som inte verkar intresserad. Då frågar jag honom eller henne om något helt annat.
Jag vill ha ett samtal, inte en monolog!

Ibland känns föräldrar så egeocentriska, det är bara barnen som är värda att pratas om. Det är tråkigt...

Återigen, tack alla som svarat! Det känns så skönt att det finns fler som tänker som mig. Kul att höra att vissa av er verkligen uppskattar den här tråden också!!

Jag tykcer inte om alla barn, men jag tycker ju inte om alla vuxna heller.

Barn är personer, men mindre och ömtåligare än vuxna.

Man behöver inte tycka illa om barn för att man väljer att avstå. Själv har jag avstått för att jag inte vill uppoffra den friheten jag har som vuxen utan barn och skulle troligen bli en rätt egocentrerad mamma. Har vuxit upp med en sådan och vill inte utsätta ett barn för det, det är för jobbigt att ta sig över som vuxen (mamma förläts för länge sedan, hon visste helt enkelt inte bättre).

Även om man själv inte är intresserad av barn eller tycker om att umgås med dem så tror jag man gör det väldigt besvärligt och jobbigt för sig själv om man inte kan acceptera att omgivningen, vännerna vill ha barn och vill umgås och ha med sig barnen till fester och annat. När barnen är riktigt små är det svårt att lämna dem till barnvakt. När barnen är större kan man då och då bjuda till barnfri fest, gör man det jämnt får man acceptera att vissa vänner väljer att inte komma.

Livet förändras, det kan man inte komma ifrån. Visst vill jag ha respekt för mitt val att inte "skaffa" barn men då måste jag i min tur respektera att mina vänner väljer att göra det. Mina vänner har accepterat mitt beslut, jag vore en konstig vän om jag inte accepterar deras.

I mitt fall är de som tjatar om barn banrdomsvänner till min man (som inte heller vill reproducera sig) och hans f d svägerskas släkt som aboslut inte kan förstå att inte alla kvinnor vill ha barn den dag de fyllt 16... Jag har insett att de inte kommer förstå vad jag än säger så jag svarar bara undvikande, ja man vet ju aldrig...

Överhuvudtaget har människor ibland svårt att förstå en livsstil som avviker från det normala, om någon på allvar inte tror på monogami och äktenskap som idé, då ska ni få höra på tjat från omgivningen... Jag har bekanta som har sådan syn på livet och folk kan vara lika oförskämda mot dem som mot kvinnor som frivilligt avstår från barn.