Ore skrev 2010-12-30 09:55:07 följande:
PB: Hoppas du får ett bra firande, det är du väl värd!!! (Stor fest i sommar låter väl inte så dumt, då har du ett halvår på dig att fundera, fixa och dona...)
Precis som många andra här är jag också väldigt lösningsorienterad, och i mitt jobb så har den egenskapen snarare förstärkts ytterligare... Och jag har heller ingen erfarenhet av att må så dåligt, som du gör nu. Jag förstår bättre när jag läser vad du skriver, och tycker att du resonerar så klokt och så rätt. Och jag hoppas att det kommer litet saker som går er väg nu, att en del ångestskapande grejer försvinner...
Ore, först och främst: TACK för värmande ord om födelsedag och värde.
Sedan måste jag bra fråga, bara för att ordet nu kommit upp flera ggr och jag hoppas att jag feltolkar-ni alla menar väl inte att ni är lösningsorienterade och därför inte kan förstå mig och hur jag mår? För det går att tolka så, alltså att jag som är så probelmorienterad nu har gått och deppat ner mig i mina negativa tankar, vilket ni nog aldrig skulle göra, typ.
Jag hoppas att ni istället menar att ni vet att jag också är en lösningsorienterad person. För det råkar jag veta själv att jag är nämligen.
Hade jag inte varit det hade jag för länge sedan i mitt liv kunnat satt mig ner och badat i självömkan över hur lotten fallit på mig i olika avseenden.
Jag känner själv väldigt starkt att en stor del i att det nu känns så svårt är just att det inte finns någon lösning. Längtan och önskan och egentligen då målet är fortfarnde exakt detsamma samtidigt som någon tog hoppet och stängde dörren mitt i ansiktet på mig. Mitt i alla steg och försök och "nehej det gick inte, mvvad gör vi nu, jo vi planerar och gör så här..." Nu finns inget mer alternativ och ignga andra steg än att inse att vägen tog slut, och jag vet inte vad jag ska proppa hålet inom mig fullt med för att det inte ska kännas.
Lyckan över allt jag har hade jag redan och den förändrar inte sorgen över den jag aldrig fick träffa. Livet kommer ju framöver att gör mig upptagen av annat, och det är därför jag säger att hade jag åtminstone redan varit fast anställd och haft en välbekant arbetsmiljö och en given roll där att kliva in i, så hade det varit en hjälp i viss mån. Nu är min arbetslöshet istället en ytterligare press och börda och en okänd faktor, en utmaning och ett måste i min tillvaro. Något jag bar inte har kraft till nu, mitt i reaktionsvågen som jagat ikapp mig nu. I tio år har jag hållit mig till hoppet och tron att "det nog ska ordna sig för oss också" och verkligen aktivt gjort precis allt jag kunde göra samtidigt som jag försökt lita på livet och vila i att drömmar kan slå in.
Vad gör man när det sedan tar tvärstopp? När det inte finns fler alternativ? När allt man gjorde inte hjälpte? När det man inte ville har hänt och det inte går att ändra?
Som sagt, jag hoppas verkligen att ni inte ser det som att jag mår som jag mår för att jag är mer negativ än någon annan. Jag tycker tvärtom att jag brukar försöka se till möjligheterna och vad man kan göra här i tillvaron istället för allt man inte kan förändra. Men just det här, som just jag inte kan ändra på, gör förbannat ont i just mitt hjärta, eftersom det för alltid präglar hur just mitt liv blev.
Sedan hade det varit skönt att kunna säga "vi har aldrig stått starkare och mer sammansvetsade än nu" och "vår kärlek klarar allt" om min relation. Så ser inte tillvaron ritkigt ut för mig. Utan där finns massor av rädsla för allt möjligt och jag har en man som bara till vardags har enormt svårt att komma till mötes vad gäller att prataoch kommunicera. Det blir mycket tydligt och mycket ensamt när det krisar. Då hamnar det på mig att vara stark, handla, agera, strukturera, bygga en plattform av hopp att stå på, tänka positivt.... Jag tror på allvar att det är en orsak till att när jag till slut kommer till punkten att jag inte orkar, så blir det för mycket. För man kan inte allt ensam.
Och hur många lösningar man än letar, så måste även känslorna få plats-annars tar de sig plats. Och när vidden av det man fattar tränger in i ens medvetande, så blir det lite väl mastigt ibland. Inte alls konstigare egentligen än att vid för hög puls svimmar man eller om man stöter i marken för hårt när man landar en fallskärm så kan man bryta foten. Men svårare att acceptera och mycket mera skamfyllt.
Jaja, jättelångt och bla bla...
), ägglossning och utebliven ägglossning, jämlikhet och ojämlikheter, amning och flaskmatning, relationer, sorg, glädje, död, liv, recept på mat och recept på barnalstrande läkemedel och metoder … Ibland håller vi med varandra och ibland ryker vi ihop. Det blir som det blir. Tråden är som livet självt, helt enkelt.
Det är ett krävande litet yngel vi har fått! Nu hoppas jag hon går med på att sova en liiiiten stund i alla fall så jag hinner skriva. (De senaste dagarna har hon mest sovit PÅ mig som en igel, allt för att undvika de värsta skrikperioderna.)
