Välkomna till Tivoli Empatia!

PB- jag har läst alla dina inlägg ang ditt meånde och också de kommentarer du fått om det och jag har  verkligen behövt läsa alla dessa inlägg för att helt förstå dig, konstigt egentligen då du skriver väldigt målande och faktarikt på samma gång samt att jag sjävl varit där du är... Jag är glad över att du delar med dig av känslor och tankar och påminner oss om hur det faktiskt känns att må så som du mår just nu, att vara i ett stadie som man inte mäktar med att påverka för stunden.

Jag själv tex, jag är en doer, har ofta konkreta råd på hur ngn ska göra för att ta sig från a till b (såväl bildligt som bokstavligt) och det uppfattas många gånger som okänsliga uppmaningar från en besserwisser som tror sig kunna allt... detta då jag bara vill hjälpa och älskar att ge råd om ditten o datten, råd baserat på egna erfarenheter, fakta och allmänna kunskaper o sunt förnuft men som inte alltid uppfattas för vad dem är. Jag höll på att författa ett inlägg med såna råd o tips till dig efter att ha läst dit första inlägg men insåg snart att nej, här ska inga råd ges,här ska lyssnas o kramas!! och sen när du har fått ur dig tankar, funderingar, rädslor och annat som ligger o gror ja då kan jag ge råd om du då känner dig mottaglig, det måste ta tid, ROm byggdes inte på en dag men o så stabilt byggt det är sen

En stor kram till dig!

Sweet! Ett gott nytt år på dig med!! jag håller tummarna för att green card ansökan o allt med den ska gå igenom m lätthet! mdet är alltid mkt bök med viseriangar oavsett land, jag vet stor kram på dig "over there"

Lappis - tack för erbjudandet av lån av resväska! tyvärr har ni redan rest och om den är av det tyngre slaget så kankse jag hade tackat nej ändå - vi reser ju m Ving och då kan man bara ha max 15 kg incheckad vikt/person och väger då väskan t e xca 6 kg blir det inte mkt kvar...

Vi får leta vidare

idag spammar jag visst tråden

det e dags att logga ut härifrån och fortsätta med det jag tjatade till mig datorn till att få göra -d vs skriav packlistor.... varför är jag bara motiverad till att göra det när ngn annan har datorn???

OMS, TACK ska du ha för det du just skrev, och för att du inte skrev det du först tänkte skriva!  Båda delar betyder mycket mer än jag kan säga.

Zozo - om du läser här, herregud vad söt lilla Lea har blivit!! (kortet i mailet) hon är ju så bedårande, jag tycker du ska maila en bild till mugglan för upplägg i galleriet så att alla får se vilken princessa du har - så sööt!

3barnsmor: som jag förstod det skulle det bli varannanveckas UL mellan v20-30, sedan "släpper de det" som de sa. Det är väl främst TTS de vill kolla antar jag.

(För er som inte vet vad TTS är, se tex http://www.familjeliv.se/Forum-2-111/m49265875-3.html)

Jag tror förresten att just om man till sin vanliga natur är en "doer" eller "lösningsorienterad" som Izzie skrev, eller en som kämpar och jobbar på att bygga sin tillvaro med ansvar och av alla krafter, så kan det just för den sakens skull bli så att när tillräckligt mycket skakar eller går sönder, felar eller misslyckas, så har man nära till hands att banka på sig själv, tappa luften eller helt enkelt sikten och inte veta vad man ska ta sig till när man inte längre bara kan "ta tag i saken och göra en plan"utan måste acceptera vissa saker som nya faktorer eller ta till sig att något inte går att ändra och så vidare.

Om man är till grunden pessimistiskt lagd och bara väntar sig det värsta och skit och elände, och tillbringar livet med att gnälla över alltings jävlighet, ja då kommer man ju aldrig att bli besviken på allvar, eftersom allt elände som drabbar en egentligen är rena bekräftelser på att livet är precis så som man tror-nämligen en enda jämmerdal där man själv drabbas av allt och allt alltid kan bli värre.
Man har alltså tagit ut hela skitkapitalet redan från början och kliver omkring i det jämt, så man får aldrig stor nog skillnad för att ramla ner från någon bergstopp, dit drömmare, visionärer och nyfikna klättrar och ibland råkar trilla ner ifrån.

Jag vill hellre leva mitt liv så, att jag vågar tro och hoppas och sedan ibland blir golvad av en rejäl smäll, tillbringar en tid i rehab och sedan blir redo för nya äventyr och mål, än att bara gegga runt i samma dypöl av "det är ändå ingen idé" hela livet. För satsar man riskerar man ju något. I det här fallet spelade jag med hela hjärtat och nu är det för tillfället lite medvetslöst efter kraschen kan man säga.

Efter ett tag vågar man kanske känna efter vad som bröts och vad som höll och kanske tom efter en tid titta sig i spegeln och se ifall man skrämmer slag på sig själv med alla blåtirorna.

En av de egenskaper hos den här tråden som jag aldrig upphör att förvånas över är kombinationen av emati och vetgirighet - ett genuint intresse av att försöka förstå (så långt det nu är möjligt).

Visst har jag reagerat negativt i någon sekund på en del av de råd, tips och förslag som ges i tråden till någon. MEN, här ligger betoningen på just "i någon sekund".  Det är, för mig, samma slags mekanism som gör att det kan spänna i brösten åratal efter att man själv slutat amma när man hör bebisar som skriker på ett visst sätt. 

Som Oms skriver - kroppen minns.

Min kropp och själ minns mycket tydligt alla gånger då någon har förminskat min sorg eller mitt mående genom att leverera klämkäcka uppmaningar. Allt från att jag "ska rycka upp mig" när jag står i djup depression och knappt kan andas till att "det syns inte att du har ont" när jag hade voltat med bilen och slagit sönder min axel...

Och det är de minnena jag reagerar med. Betingade reflexer styrda av min ryggsäck.

Den stora och ovana skillnaden för mig här i tråden är att det finns en tanke och ett känslomässigt stöd i de råd, tips och förmaningar som ges här.

Självklart finns risken att kläcka ur sig nåt som blir mindre bra - text utan ögonkontakt och mimik kan bli trubbigt ibland.

Men genom allt finns en klart lysande tråd. (oavsiktligt vitsig men inte desto mindre kul)
Jag har inget ord för den lysande tråden men för mig är den skillnaden mellan kämslan av att bli trampad på tårna/sårad och en känsla av genuin omtanke.

En mycket viktig och stor skillnad.

Tack.

Oms - när är det ni åker?
Jag må bo en bit bort men mamsen bor i söderförort och förtillfället vistas såväl döttrarna som en av våra resväskor där. En mjuk men kopiösa mängder dragkedjor och fack. Vad den väger vet jag inte men kan kolla?

Vill du så går det säkert att rodda ihop nåt för den väskan får ni gärna låna.