Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Chicita skrev 2012-03-16 21:31:10 följande:

Klart du får gnälla Snowstars
Det var ju därför jag startade tråden. Så vi har någonstans att "dumpa" om vi är besvikna på något. Oavsett om det är livet i allmänhet eller någon detalj som andra kanske tycker är obefintlig.

-------------------------------------------------- -------------------------------------------------- -
Det enda jag inte vill ha här i tråden är "det är mer synd om mig än om dig". Och "vad pessimistiska ni är - ryck upp er"...

Alla behöver dumpa ibland. Och att kunna få göra det på ett relativt anonymt ställe är rätt skönt

Haha, ja det känns lite bättre att bara få vräka ur sig lite. Även om det känns lite futtigt jämfört med många andra problem.

Undrar om det är pms som gör mig så nedstämd, nu blev jag alldeles tårögd av din lilla kommentar och solen :) Haha.

Först vill jag ge en stor kram till alla i den här tråden! Life´s a bitch sometimes...

Sen vill jag säga att jag är av den positiva sorten, i min familj säger vi att "allt ordnar sig" och det gör det ju oftast, men ibland är det inte så kul.

Min familj (och med familj menar jag även släkt) är jätteviktig för mig och när jag som liten fantiserade om att gifta mig gjorde jag även listor på vilka jag skulle bjuda. Det var långa listor... nu har nog hälften försvunnit.

Innan jag var 15 år hade jag gått på fem begravningar. Alla mina "gamla" är borta (mormor, morfar, farmor, farfar och andra gamla i släkten som stod mig nära. Visst, de var gamla, men ändå).

Nu när jag snart är 35 har jag tappat räkningen på hur många begravningar jag varit på men... 15-20 st. är det nog.

Mamma har cancer.

Pappa har cancer.

Faster har cancer.

Morbror har cancer.

Jag blev opererad för misstänkt cancer när jag var gravid i v 22 (tack & lov var det inte cancer).

Min systers tvillingar dog i magen.
Alla i min familj har varit nära att dö (hjärtattack, gangrän, utomkvedshavandeskap osv).

Jag har gått igenom en mkt jobbig separation.

Men trots allt detta är jag lycklig. För just nu är det bra. Jag är mamma, min syster har en dotter, jag ska gifta mig och har det fint.

Jag vet inte riktigt vad min poäng var med detta inlägg, men det var skönt att få skriva ned sina sorger och konstatera att det går bra ändå. Jag har gråtit mig fördärvad fler gånger än jag trodde var möjligt, jag är väl bekant med sorg. Det kanske är därför det ändå känns ok. De man sörjer lever ju vidare i minnet.

Får jag gnälla lite här?
Har alltid velat haft ett stort bröllop, men nu verkar de inte bli så. Min sambos mamma dog för 2 veckorsen i als :(. Min mamma vill jag inte bjuda men känner mig tvungen för släkten tjatar på mig.
För 3 årsen flyttade jag 28mil har hälsat på min släkt många gånger ibörjan. Men kände när jag fick min senaste 2010 att de kunde hälsa på oss någon gång. Men min mor eller någon annan i släkten kommer inte när barnen fyller år, kom inte på min minstas dop eller 1årsdag. Kanske löjligt att jag gnäller för de men min mor gör allt för sina andra barnbarn så känns jobbigt.
När jag försökte pratat med henne om detta i julas så blev hon sur och sa upp kontakten med mig, har försökt ringt henne men hon svarar inte.

Sitter med en gästlista men vill inte bjuda min mor men då blir de andra utan min stora syster sura och tänker inte komma så vet inte hur jag ska göra?
Trodde de skulle vara roligt att planerar sitt bröllop men hur jag än gör så blir de fel och släkten gnäller.