Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Precis min tanke med tråden...

Vi kanske kan finna styrka (utan att gotta oss, vilket jag som sagt tror hade kunnat vara risken med en anonym tråd) i andras problem oavsett om dom är stora eller små.
Och man kan få en skön känsla av att kanske peppa någon eller av att kunna ge ett perspektiv genom att dela med sig av sina egna problem...

Man kan ju aldrig jämföra problem och sorger, då skulle man aldrig få vara ledsen för det går ju alltid att hitta någon stackare som har det ännu värre. Men ibland känns det ännu tyngre när det verkar som att allt går på räls för alla andra och det bara är man själv som sitter fast i leran medan alla andra bara "hoppsan! nu seglade det visst in ett drömjobb jag inte ens hade sökt" och "min rika faster bjöd mig just på en kryssning i Västindien".

Felet man ofta gör att man jämför sig med alla andra. Jag är inte lika snygg som A, inte lika framgångsrik som B, har inte lika många vänner som C, har inte fantastisk sångröst som D, säger inte lika kloka saker som E, har inte bedårande barn som F, alltså är jag misslyckad på precis alla punkter. Men grejen är ju att det är ingen annan som har ALLA de där sakerna. D kanske är ful, C är arbetslös och på väg att ge upp hoppet fast hon håller god min, Fs man har just varit otrogen och hon har inte kommit över chocken än... Och själv kanske man har nåt som alla de andra är avundsjuka på, fast man inte tänker på det.

Jag tänker på en bekant som hade ett på ytan fantastiskt liv, hon var snygg och framgångsrik med snygga och framgångsrika vänner och snygga ytliga parmiddagar där de aldrig pratade om sånt som verkligen kändes utan mest köksrenoveringar och sånt. Sen blev hon sjuk och fick olika problem, och kunde helt enkelt inte hålla masken längre. Och när hon var öppen med hur svårt det var började de andra också lite försiktigt erkänna att de kanske inte var helt perfekta de heller... de hade också sina demoner som härjade när de gått hem och stängt dörren. Och det hela slutade med att några av de ytliga vännerna försvann, men de som var kvar blev vänner på en helt annan nivå. Riktiga vänner.

Så ja, det är välgörande att höra att andra också kämpar med olika saker!

Så sant, klokt

oki.. tänkte först ösa ur mig om alla mina jobbiga saker..Men för det första just idag så mår jag jäkligt bra.. och för det andra så känner jag att jag vill skicka lite pep till dig chicita istället..

Har följt dig i många trådar här på bt... tycker oftast att du har väldigt bra inlägg och kommer med kloka råd och förslag. Känns som att du är en person med väldigt stort hjärta och gärna delar med dig av erfarenheter osv.

Själv hade jag en dröm en gång, ville starta en budgetvariant av bröllopsplanerare.. vara en sådan som folk anslitar när dom faktiskt behöver tänka på priset.. Du hade passat perfekt för detta. Du har även en hel del kurativa egenskaper. Hade faktiskt velat lära känna dig som person tror vi hade kommit väldigt bra överens

Hoppas allt löser sig för dig iaf.

Jag bestämde mig för några år sedan vad jag ska plugga och tanken är nu att göra det till kommande höst... Men då har skolan, som ligger relativt nära, fått avslag. Så alla de tidigare utbildngar skolan hade kommer ej att starta. Skitförbannad och ledsen. För det var så perfekt annars. Bo kvar hemma, plugga och vara kvar på dansskolan osv... Men nej nu blir det antingen 6 timmar eller 3 timmar bort.

 

Morr!

Nu mår jag bra men jag har verkligen inte glidit igenom livet på en räkmacka. När var yngre var mobbad och mådde väldigt dåligt psykiskt, så dåligt att jag funderade på självmord. Nu vid snart 29 år ålder har jag alldrig jobbat pga psykisk ohälsa men nu mår jag äntligen så pass bra att jag söker efter deltidsjobb. Men det är inte lätt att hitta nåt jobb för jag har ingen utbildning och har alldrig jobbat. Vet inte hur jag ska förklara varför jag alldrig jobbat utan att riskera att bli stämplad som ett psykfall. Drömmen är att jobba med djur men det finns ingen utbildning inom inriktning djur där jag bor. Skulle vilja utbilda mig till djuvårdare och hundmassör. Ska kontakta dom hunddagis som finns i närheten men det är inte lätt att få jobb på hunddagis. Tänkte iallafall fråga om dom ta emot praktikanter, nu praktisera jag genom arbetsförmedlingen på ett bageri. Af har pratat om att fixa så jag får en trygghetsanställning någonstans. Trygghetsanställning är som anställning hos Samhall.  För dom som mig har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Min psykiska funktionsnedsättning är social fobi.
Vissa skulle säga att det bara är att flytta dit utbildning och jobb finns men det är inte så lätt. Jag och min fästman har slagit oss till ro i vårt drömhus. Han har sitt jobb här, han trivs jättebra på jobbet och med både chefen och kollegorna. Jag har gått upp i vikt fast jag bryr mig inte om det för jag är inte överviktig. För mig är det ett tecken på att jag verkligen mår bra och är lycklig. För jag började gå upp i vikt när jag blev förälskad och lycklig, för 4 år sen då jag träffade den stora kärleken.
Vi är tvugna att skjuta fram alla som vi drömmer om till framtiden.  För nu har vi inte råd att renovera huset, gifta oss, skaffa hund och skaffa barn.
Mest det som är mest jobbigt just nu är att min älskade tax Zaga Lollita dog för en månad sen. Hon skulle blivit 14 år till våren men pga sjukdom fick hon somna in, hon somnade in liggande på sin blå snuttefilt. Hon blev separat kremerad tillsammans med snuttefilten. Till våren ska jag hon begravas i byn där jag är uppväxt och där hon gått på mest promenader. Tror jag ska begrava henne på mammas tomt. 
Saknar henne så himla mycket, känns tomt hemma utan henne. Jag gillar tatueringar så jag fundera på en minnestatuering. Fundera på en tatuering med svalor, rosor och hennes namn Zaga. Har en tribaltatuering som jag vill ska täckas över fast jag vet inte om det går, ska fråga tatueraren.

Pluggar till sjuksköterska och håller på att skriva c-uppsatsen nu. Det är snart bara tre veckor kvar tills den ska vara klar och inlämnad och hela jag är som en bergochdalbana! Ena dagen känns det som att man ligger i fas och att man har koll på alla delar, nästa dag har man ingen koll över huvud taget och det känns som att man aldrig kommer hinna klart i tid.

Jag har bävat inför denna uppsats under hela utbildningen, jag tycker det är så tråkigt och svårt! Jag längtar så mycket efter att bli klar och faktiskt få min examen och jobba praktiskt som är det jag vill. Det är ju bara att bita ihop och fixa det, men usch vad det känns som att jag krälar runt på en myr som inte vill annat än att jag ska fastna i ett stort gyttjehål. Mest av allt vill jag bara lägga mig på marken som en fyraåring och skrika "JAG VILL INTE!!". Tur att vi skriver två och två så man kan peppa varandra och tur att det snart går att nå den där grenen så jag kommer upp ur gyttjan.

Styrkekramar till er andra!

Åh tack

Vart bor du någonstans? Jag är ute och flänger lite ibland så det är inte helt omöjligt att vi skulle kunna träffas någon gång

Min ena svägerska blev färdig sjuksköterska för bara någon månad sedan. Så jag har sett vad hon har kämpat med.
Det positiva är ju att det faktiskt finns stora möjligheter till jobb när du är färdigutbildad. Så bit ihop och få det där gjort. Sen har du hela livet framför dig i ett yrke där du faktiskt kan göra en insats för en annan medmänniska som verkligen hjälper denne...
*tummen upp*Jag har också kämpat mot mobbing, först i skolan där jag mådde så dåligt att jag försökte ta livet av mig - flera gånger - innan jag ens fyllt 12.
Tyvärr förstår inte mobbarna vad dom gör för något emot en.
Nu i vuxen ålder så har jag drabbats på jobbet några gånger. Men nu vägrar jag ställa upp och vara ett offer längre. Men det har tagit lång tid för mig att komma dit. Min make har varit ett stort stöd för mig och är liksom mitt skyddsnät.
Jag har också insett att flera av mina så kallade "vänner" inte är några vänner egentligen. Och jag har börjat göra mig av med dom en efter en.
Något jag har lärt mig är att det finns ett jobb för alla.
Jag har flera skador som gör att jag inte längre kan jobba med hästar och i stall, som jag alltid har önskat (och i stor utsträckning gjort) men jag har hittat andra yrken som jag aldrig trodde att jag skulle trivas med eller klara av.
Om du vill jobba med djur och inte kan få praktik på ett hundstall / hunddagis så kolla med bönderna eller någon ridskola.
Lycka till

Den enda jag känner riktigt förstå sig på mig är min fästman, han är mitt stora stöd. Han är den enda av mina närmaste som förstår vilket helvete jag gått igenom med mobbning, psykisk ohälsa för han har gått igenom samma helvete.
Jag försökte alldrig ta livet av mig men jag kände mig redan som en levande död. Jag var som en zombie i många år, helt avtrubbad känslomässigt. Min fästman har flera självmordsförsök bakom sig.
Men idag mår vi båda bra, vi är lyckliga och njuter av livet tillsammans.
Min bästa vän är min storasyster men jag har inga andra vänner. Saknar att ha vänner fast efter många år utan vänner ha jag vant mig.
Jag bor nästan granne med ett ställe som är både hunddagis, hundpensionat och kattpensionat. Ska ringa dit, är förvånad och stolt över mig själv för att jag klarar av att ringa om jobb, praktik. För några år sen skulle jag inte klarat det.