lanovia 08 skrev 2011-05-18 15:03:45 följande:
Just nu känner jag mig ovanligt uppåt så orkar nog skriva lite. Känner nog att vi hamnat lite väl mycket i ett hemmalunk där vi bara går runt varandra och inget blir gjort. Detta då vi inte fått så mycket gjort just sista 2 veckorna, men innan dess har vi ju hållit på för fullt.
En del av mig är rastlös och vill bara iväg och jobba. En annan säger till mig att njuta, vi får ju vara hemma hela familjen med lön och bara vara tillsammans. Detta är ju en tid som aldrig kommer tillbaka.
Men det är så emot hela samhällsnormen att få vara hemma så här. Blir så stressad när vissa i min närhet skall hålla på och i frågasätta och undrar om jag verkligen inte kommer bli uppsagd precis vilken dag som helst.
Ähh, nej inte som det låter på min chef just nu, sedan kan givetvis allt hända, men det kan det för alla.
Och jag blir ju inte mindre stressad över att jag är gravid och inte har uppdrag. Vad kommer hända när jag berättar det för chefen. Hon är verkligen kanon så jag tror inte henne om något ont men hon har ju ett företag bakom sig också. Kommer de då kicka mig så snart de får möjlighet för att de inte tror att de kommer kunna få uppdrag åt mig? Enligt typ ALLA i min närhet är detta vad som kommer hända.
Jag är inte riktigt lika säker, vet att jag sitter på kompetens de kommer behöva även i framtiden....
Sedan är jag lite mammatrött just nu. Älskar E över allt. Men ibland känner jag att jag skulle vilja få släppa ALLT. Bara gå iväg på dagarna och låta maken ta hand om ALLT. Han är kanon, men han får ju inte någon inblick i hur det är att vara själv. Ok han har varit det i 5v, men det är skillnad mot att ta hand om allt månad ut och månad in. Nu delar vi på ansvaret och jag vill inte det. Jag vill vara med min dotter men jag vill få backa undan lite, det kommer en tid när jag skall ta hand om 2 barn SJÄLV hela dagarna. Just nu är jag orolig för att jag inte kommer orka det. Men jag vet ju att det är ett löjligt sätt att tänka. Jag är absolut svinlöjlig när jag tänker så här. Klart jag kommer orka med mina barn. Jag tycker ju egetligen inte ens att det är jobbigt nu, jag vill bara få känna att jag slipper huvudansvaret en stund.
Känner verkligen igen mig i dina tankar. Maken började ju på nytt jobb nyligen (som tar ännu mer av hans tid än hans förra gjorde) och vi pratade mkt om det innan han tackade ja. Jag sa att jag inte ville vara hemma med två barn ensam hela dagarna och kvällarna. Men med detta nya jobbet, så kan han jobba hemifrån minst två dagar i veckan (för de förstod att det var viktigt för oss, när vi kommer ha två barn). Vi kommer att ha E på dagis 15 timmar per vecka, så det blir lite avlastning för mig och Pricken och att E kommer att få del av det sociala och uppmärksamhet om dagarna.
Du kommer att klara det galant, men det är helt ok att känna så. Du har din make som stöttar dig och ibland får man bara rensa luften och prata om allt. Det jag tycker är jobbigast är att jag alltid har det yttersta ansvaret för E, när vi ska iväg ngnstans. Jag ser till att allt är med i packningen mm.
Oj, vad jag flummar, men ni kanske förstår lite av det hela.
för oförstående kollegor!
för oförstående kollegor!
