I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blompojken kom hem sprudlande glad och riktigt lyste av stolthet. Dels hade han med sig sin i träslöjden egenhändigt ihopsnickrade stövelknekt-mycket praktisk och fin (eller unik iallafall  han har gått loss med dekorerandet kan man säga)
Men framförallt hade han nu redovisat sitt SO-arbete med stor framgång. Han fick med sig sina åhörare "och det blev lite prat, så inte alla bara satt där" och kände själv att det flöt, och av fröken fick han fint beröm. DEN skjutsen framåt behövde han! Nu har han något positivt och en känsla av att ha lyckats förr med sig inför kommande arbeten.

Jag pratar om det här, inte för att framhäva min son och hur duktig han är, utan för att det varit SÅ mycket gapande och tjafs om läxor, hur trååååkig skolan är, hur jobbigt allt  är för honom och hur pressad han minsann är av att det ska bli betyg etc etc etc.
Jag har slitit rätt ont av att försöka både peppa, lyfta och samtidigt tvinga-för läxorna ska göras, punkt och slut! FY!
Så nu när det var ett sådant bamsearbete med en megasammandrabbning i början och ett hårt och tidskrävande jobb att få färdigt, så känns det helt fantastiskt skönt att det gav precis det resultat jag som förälder visste att det kunde och hoppades att det skulle.

Jag önskar honom inget hellre just nu än att han ska känna lust i sitt skolarbete. ungarna är där HELA dagarna i tio år-det är ju helt bedrövligt om det ska vara en klagovisa under merparten. Särskilt när det gäller barn som INTE har problem med inlärning eller andra stora hinder. 

Därför hoppas jag att just hans egen känsla den här gången och polletterna som trillade ner, kommer att kunna vara lite av ett startskott för en annan inställning och en annan atmosfär för honom, både i skolan och hemma-och mig när det är hemma han ska jobba. Har han gjort detta en gång, så har han ju den känslan att bygga på och minnet av hur gott det kändes att faktiskt ha jobbat hårt, gjort sitt bästa-och få skörda resultat. För, det kommer att behöva göras igen och igen och igen...

Daa, HJÄLP vad tiden går! Vad stora parvlarna har blivit *pratar som den tant jag är*. Man är väl trög, men i min skalle är allas barn små hela tiden....

Apropå det, tidens gång alltså, genomförde jag igår något av ett projekt. Det har tjatats från sväronen om foto på barnbarnet. Men jag har haft ambitionen att rama in först (inte minst för att jag vet att farmor annars bara sätter det senaste fotot över det förra, vilket jag tycker är lite sådär) och så blir det aldrig av att rama och tiden går.

Nu hade jag skaffat ram, så igår låg jag på golvet och hade fram alla dagis-och skolbilder sedan starten och letade, klippte och valde för att få ihop ett collage över åren som gått.
Åtta olika bilder från att han var 2,5 år min lilla skorpa och fram till nu strax 12 fyllda. Snacka om att man går längs memory lane medan man ser alla hans ansikten och åldrar -och gruppfotona! Herreguuuud de är ju skiiiitsmå han och hans polare!

Idag borde vi städa-vi ska ju åka iväg och det ÄR ju mycket skönare att komma hem och slippa mötas av att man fortfarande borde städa, utan istället att det är gjort...



Men hallå-det är ju faktiskt alla :ans dag idag!
Vad tar man och smäller till med för mysigt då? Jag har inte tänkt ut ett smack!

Syrinx, har tänkt extra på dig medan vi pluggat inför sonens prov i musik. Han har fått ett häfte med dels en del text, men ffa bilder på en massa olika instrument.

stråk-, sträng-, bleckblås-, träblås-, tangent- och slagverksinstrument.
Jättemånga! Eller åtminstone ett 50-tal. Ganska svårt när han ju inte spelar något själv.
Och Stradivarius är ett svårt namn liksom Paganini. Men han har fått en god förklaring till varför att "ta det lite piano" betyder att man ska ta och lugna ner sig lite...

Jaha. Nähä, man kanske skulle göra ett uppehåll i spammandet...

...och ta sig lite mer kaffe.

passionsblomman skrev 2013-02-13 22:23:17 följande:

September-bra sagt! Att det är en omöjlighet att sätta sig in i hur det faktiskt kommer att bli förrän man väl är i situationen tror jag de flesta skriver under på. Och det är antagligen en av de största livsförändringar man kan hamna i.
Det är en sak att vilja bli förälder och känna oro och sorg, ångest och längtan-och avundsjuka, som några exempel på känslor under resan. En annan är att hamna i verkligheten att faktiskt BLI förälder. Och inse att man inte nödvändigtvis känner sig så rosaskimrande tacksam och lycklig varenda minut-eller ens på det hela taget när allt är som jobbigast.

Jag önskar att vi åtminstone kunde underlätta våra egna dagliga liv genom att lägga skulden och onödiga borden åt sidan. Helt och hållet. Det tar en ingenstas. Man får inte mer gjort. Man mår inte bättre och man blir inte en trevligare mamma. Man har bara en olustig pickande känsla av att man skulle ha bordat känt något annat-eller gjort, tänkt, bla bla bla.

Listan över allt man tänkte att man borde får man själv ta ansvar för att göra rimlig och skulden får man be att dra åt helvete-där passar den bäst.
Passar inte verkligheten in på hur lanen var från början? Gör en ny plan! Kill your darlings so to speak. Skit i konsolerna, köp färdigmat-till både sig själv och ungen, köp en ny mysdress, vägra gå ut på flera dar och kolla på film medan man ammar. Onödig film som inte lär ut vare sig knipövningar eller föräldraskap...

Moahahahahhaaaa!

Jag tror förövrigt att de där telefonerna är en minst lika stor bov i trådtorftigheten som småbarnslivet i stort. Det är ju gott om mammor som skrivit mycket under åren i båda trådarna-det är inte hela sanningen att man inte har tiden. Just att inte ha tangentbordet gör nog att det lätt blir läsa och så "jag skriver något smart sen". Men så går ju livet i perioder också.

Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur

Amen!

Vill också tillägga att vi mammor, iaf när vi är nyblivna mammor med små bebisar, måste försöka släppa illusionen om att vi fortfarande ska ha en massa egentid. Det funkar inte så. Inte den första tiden i alla fall. Kanske inte ens första året. Det är bara att inse och acceptera. Det är en tid som är vikt för den nye familjemedlemmen. Egentid kan ju iofs innebära olika saker. Man får omrevidera vad egentid är. Motför att tidigare ha varit att kunna gå till gymmet, fika med väninnorna, sy, städa, renovera, mysa med maken, bio, shoppa mm, så kanske egentid innebär att få sitta fem minuter och skita på toa ifred. Eller att kunna få ta en dusch utan att ha bebisen i babysitter inne i badrummet. Det ÄR en jäkla omställning! Man tror att man är förberedd på detta, men det är man sällan fullt ut. För man blir i princip livegen under en period. Även om man har en make som ställer upp.

Sedan så är ju bebisar individer. Endel har barn som är relativt okomplicerade, sover bra, äter bra och är allmänt nöjda och friska. Då kan både pappan och andra vara mer behjälpliga och man har chans till mer egentid. Men så finns det andra bebisar... och t o m såna där bara mamma duger och ingen annan, under de första månaderna. Och då måste det få vara så under en tid.

Något som däremot är helt outhärdligt är ju all denna sömnbrist!!! För utan sömn så funkar ju ingenting... Fru E, jag hoppas verkligen du får sova lite, för du behöver sömn vännen *orolig* för att orka. Och kräv inget mer av dig själv just nu än att vara mamma och finnas där för din son. Strunta i konsoler. Strunta i långpromenader om det inte funkar vissa dagar, prioritera äta och sova. Du BEHÖVER inte göra något annat på din föräldraledighet annat än att vara föräldraledig. Absolut inte så här i början. Så småningom stabiliserar sig rutiner och man kommer in i en lunk och DÅ kan det komma tillfälle för små, pyttesmå, projekt. Men prioretera din underbare son och din egen sömn och vila just nu. Stor kram älskade vän! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att ni äntligen har er efterlängtade son ♥

Vaddå egentid? Det ordet förstår jag inte?
Det finns inte där i ordboken efter Egensvängning och innan Egentillverkad (och inte i SAOL heller för den sakens skull...) Måste ha raderat det i överlevnadssyfte.  För att ta bort den där klumpen i magen och stressen över att inte hinna. Känslan av att det är någons fel att Jag inte hinns med. Försöka hitta förståelsen i att just nu är det min Egentid att vara med mina barn. Sitta i soffan och läsa. Mata, laga mat. Byta blöja, plocka upp leksaker. 
Och hade det inte varit för mobilen hade jag inte hängt kvar här längre alls. Även om mitt bidrag till stacken ofta blivit totalt egoinlägg, med autokorrekt och avsaknad av radbryt... volapyk rent ut sakt.
Men jag behöver er!

Oj, det blev stort.... 

Jag kikar bara in en snabbis och berättar en rolig sak... Än så länge har det här varit den bästa alla hjärtansdag jag varit med om. Det är nämligen så att jag fick ett plus på stickan i morse! Om allt går som vi vill blir vi alltså en till i familjen framåt oktober.