I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Nä. Eller-det som katten envisas med att ständigt gnugga nosen mot så det är alldeles kladdigt, det tänker jag torka av. De andra tror jag inte nån märker mer än jag, så dem kan jag lämna tills vårsolen avslöjar sakernas tillstånd.

Men jag har städat både sambons och sonens garderober nu idag. Och en bit på min egen. Det är då tusan vad många gamla slamsor till sockar man har liggandes, udda och med hål och så vidare. Eller, sambon hade. Men nu har jag samlat ihop dem och fått tillåtelse att kasta dem. Kalsongerna med hål i grenen kastade jag utan att han hade något att säga till om. Och jo, han kunde ha gjort det själv, men jag behövde inventera sonens strumpor, och eftersom sambon böandar ihop allas saker, så hittar man både det ena och andra i hans garderob. så nu gick jag på skattjakt rejält och då kunde jag u lika gärna vika och sortera lite när jag ändå var där och rotade. Han blev först sur-för vad har jag i hans graderob att göra? Men sedan glad för "oj vad fint det blev!"

7 år Hvids-det är hälften av min och sambons tid-shit vad tiden går!

Nu ska jag para ihop lite av mina egna strumpor.
Man skulle haft lite godis under tiden...som motivation. Fast jag har gått upp alla ina kilon igen tror jag, det känns så på byxorna, fast vågen är trasig. Så jag borde verklgien inte äta godis. Men, som vanligt på vintern så skiter jag i det.

Godmorgon alla trådkvinnor med mod i barm och trots i blick!
Jo, för nog krävs det lite extra mod för att ens orka vakna och en ansenlig skopa trots för att ge sig ut i mörkret nuförtiden?
Det måste vara en ren överlevnadsinstinkt som gör att vi firar adventstiden så som vi gör-snart tänds ljusen!

Så, mot staden och matematikbokens utmanigar. Nu ska vi se om jag minns något av det jag hittills gjort i kapitlet.
Ajöken!

Suger åt mig av kramar. De kan jag lova behövs nu.

Kramar tillbaka till alla goa.

Här kommer omedelbums en till kram! KRAAAAAM! 

Blomman, fy tusan så läskigt med bilfärden! Så innerligt skönt att allt gick bra. 

Jag skrev ett jättelångt inlägg för några dagar sedan, men det försvann när vårt nya fräsiga 4G-modem (som vi inte har beställt, utan som Telia utan kostnad skickade till oss som uppgradering - jag är fortfarande tveksam till det där "utan kostnad" men vi har sparat alla papper) la av. Hej och hå, inte är det bra alltid med de nyaste grejerna.

Snabbvink så länge, jag skriver mer när jag har riktig övningspaus! 

Helt klart flera rejäla skopor så här års. Idag har iallafall julgran med belysning landat på vår innergård - underbart med lite ljus utanför fönstren. 

Hur gick det med matten? Heja dig, så strongt att du tar itu med den!

*kramar lanovia extra hårt*

Syrinx! jag satt i bilen idag på väg hem och tänkte på att det var länge sedan jag såg dig, och på att du kanske har Full Tupp nu såhär i adventstider, med konserter och så menar jag. Och så undrade jag vart du kan ha köpt sådana där mysiga mammaelucker som du pratade om förut. Jag tyckr det känns som jag behöver ALLA mysfaktorer som finns just nu. Idag har regnovädret legat så svart över oss här, att det aldrig blev ljust öht. En möööööörk dag!
Men jag klarade att både räkna, köra fast, tänka till, räkna om och räkna rätt flera gånger inann jag åkte hem. det är minsann inte så illa.

Och härhemma körde jag ner familjen i källaren och hällde ut ALL tvätt på golvet och tvingade dem att sortera allt i högar och motivera varför de valde just den högen och hur de tänkte.
Jag vägrar nämligen leva återstoden av livet i ett hus där bara jag kan hantera våra kläder utan att förstöra dem. Kläder är för dyr del av tillvaron för att vi ska ha råd att fördärva dem medelst tvättning. Blompojken var skitarg.
Strax ska jag mangla lite dukar, men än är det låååååångt kvar till att ordningen i huset är färdigställd. GUD vad med grejor vi har överallt!

*pustar ut i soffan en stund*

Blomman, på sistone har det faktiskt inte varit så många fulla tuppar här - det drar igång till helgen. Åh, vad jag längtar efter att få spela och sjunga i julens alla sånger! Då ska adventsstjärnor och ljusstakar upp och här ska krylla av hyacinter! Amaryllislökarna som jag satte vid Allhelgona är på väg upp, den första ser ut att blomma redan nu till första advent. Tänk vad härligt att det finns ljuspunkter även såhär i mörkaste november. 

Jag har bara varit så innerligt trött, ända in i själen, den här hösten. Det har varit väldigt många anspänningar av olika slag, och jag brukar dessutom alltid bli lite trött på hösten, så jag har inte tänkt så mycket på det. Lite jobbigt har det ju varit att jag har sovit och sovit - och ändå inte vaknat och fått känna mig pigg. 
Övningen och jobben har jag kört på som vanligt, på ren viljestyrka, men ork till något annat har det varit dåligt med.

När jag så träffade mamma, som kan det där med sjukvård, och hennes man, som kan det där med sjukvård kanske ännu mer, nu på Allhelgona så tittade de båda strängt på mig och sa "Syrinx, nu får du nog genast ta och ringa vårdcentralen så de får kolla dina blodvärden. Du ser väldigt blek ut." Mamma har faktiskt muttrat ett år om att jag ser blek ut, men nu tog jag mig i kragen och ringde efter en tid. Helt lätt att få komma till en läkare för att man känner sig lite "trött och blek" var det ju inte, men till slut fick jag en tid.

Så förra torsdagen var jag på vc och tog blodprov. På fredagen ringer läkaren från vc och låter både allvarlig och ganska stressad. "Syrinx, du ska omedelbart in på sjukhuset. Ditt blodvärde är nere på 75! De har reserverat en säng till dig och du ska få två påsar blod och stanna över natten." (Normalt hb ligger på 120-155 som kvinna.) Förvirrad Syrinx undrar om det verkligen är så bråttom, vilket vc-läkaren säger att det är - och som för att bekräfta detta ringer läkaren från avdelningen jag ska in på till vc-läkaren och frågar efter mig.  
Inte är man så kaxig i en sådan situation, inte. Jag klappar hejdå till katten efter att ha packat ihop lite saker man kan behöva - stickning, tandborste, hudvårdsprodukter, nya trosor - och går iväg. Maken bortrest för jobb i annat land, så det var lite ynkligt. 

Väl inne på sjukhusets avdelning går jag fram till några sköterskor och säger lite förvirrat "Ja, hej, jag skulle in hit för att det var något med blodvärdena." Varma, välkomnande leenden från alla håll: "Syrinx, välkommen, följ med här!" Visst är det trevligt att känna sig välkommen, men det var lite läskigt och olycksbådande att de visste så väl vem jag var, utan att jag vare sig behövde uppge namn eller visa id...
Snäll sköterska kommer fram och erbjuder mig sjukhuskläder, som jag väldigt bestämt tackar nej till.
Snäll och väldigt förtroendeingivande läkare kommer och frågar tusen frågor om allt möjligt, klämmer på halva mig och sätter sköterskorna att ta mängder med blodprover.
Jag förstår ju vad hon fiskar efter - förstorade körtlar? ont i magen vid mjälten? blåmärken? näsblod? (leukemi), blodiga diarréer (kraftiga inre blödningar). Tack och lov kan jag säga att nej, varken det ena eller andra har jag haft. Inga svullna körtlar eller andra konstigheter hittade hon heller. När jag också vid frågan om familjens sjukdomshistoria säger att där är ingenting, men mamma har väldigt dåligt järnupptag och behöver få regelbundna järninjektioner, verkar läkaren bli lite lugnare. Mitt järn låg nämligen ända nere på 3, och utan järndepåer kan ju inte kroppen bilda mer blod och då sjunker hb-värdet.

Tack och lov behövde jag varken få blodtransfusion eller bli inskriven över natten, utan jag fick en påse järn via dropp och kunde sedan gå hem, omskakad i både kropp och själ. Återbesök, nya blodprover, mer järn via dropp, gastroskopi och koloskopi är vad jag har haft för mig och kommer att ha för mig ett tag framöver. Det är bra att de undersöker mig ordentligt, men fy vad räligt det är med de där slangarna rätt in i kroppen!

Läkaren sa att om en människa med normalt hb helt plötsligt hade vaknat på morgonen och värdena hade sjunkit till 75, så hade man överhuvudtaget inte kommit ur sängen. Kroppens anpassningsförmåga är ju fantastisk! Men det är helt enkelt inte så konstigt att jag har känt mig som en urvriden trasa på sistone. Jag är iallafall mycket piggare nu, trots att jag fortfarande har ett alldeles för lågt hb-värde.