I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ingis: härligt att höra från dig! Märklig fördelning (ang pappa) men du verkar ta det på ett bra sätt.

Pepparkakor brukar inte vara så bra, varken för vuxnas eller småttingars magar. Men det är ju så gott!!

 

Måste jobba sista rycket här... Kram på er!

 

Flamman

Så, några har svårt att förstå två saker

A) hur pass hårdhänta de faktiskt är

B) vad andra menar när de säger nej

Alltså behöver de

A) förbättra sin uppfattning om hur mycket kraft de använder och sin egen kroppsuppfattning

B) Öva på kommunikation och att läsa av andra.

När man sedan lägger ihop A+B så kommer summan också att handla om värdegrund.

Hur många behöver säga nej för att nej ska gälla?
Hur många behöver tycka att ett skämt är roligt för att det ska vara roligt?
Tycker du själv att isbitar kastade i huvudet är roligt? Nå, så leta då rätt på en ytterligare person som delar din uppfattning om nöjet ifråga och ägna er sedan åt det utan att blanda in andra.
Tycker du att det inte är så kul att få isbitar i huvudet själv? Eller vill slippa bli dragen i håret? Well, då kan du ganska troligt dra slutsatsen att andra gärna är utan de upplevelserna, precis som du.

Jag tycker inte saken är så jäkla komplicerad-om barnen själva får bena upp vad som kännertecknar beteendet hos en bra kompis, eller hur man gör när man visar respekt, så brukar det kunna det väldigt väl.

Man behöver inga chanser! Man behöver hjälp att se vad det är man ställer till med. Att man inte får göra sådant. att det faktiskt är förbjudet. Om en vuxen person går fram och drar en annan i håret eller kastar en isbit, så är det ett brott. Punkt.

När min son hade liknande problem när vi flyttade hit och det inte löste sig på första snacken, gick jag bara till fröken och meddelade att:

Jag har idag lovat Blompojken följande: Jag kommer att prata med fröken och det gör jag idag. Jag kommer att meddela fröken att jag har kännedom om att Amanda sparkar honom och inte respekterar nej. Jag förväntar mig att Amanda får vetskap om att jag ger henne EN dag på sig att förstå att detta upphör och det upphör NU. Visar det sig att hon inte förstått det, så kommer jag att komma hit och persnligen tala med henne TILLS hon förstår-helt oavsett hur lång tid det tar.

Fröken gjorde precis som jag sa. Det blandades aldrig in några andra föräldrar. Sparkandet upphörde. Ungen är ju inte efterbliven liksom.

Alltså, det jag menar är, att jag faktiskt tycker att jag själv får lov att gå in och ta snacket ifall det visar sig att skolan inte lyckas lösa det. Då tänker jag vara med och prata.
Huruvida skolan anser att de andra föräldrarna behöver veta vad som pågår och vill ha deras hjälp att styra upp barnen, det får de själva rodda med. jag kan själv bestämma vilka människor jag vill adressera här i livet och jag föredrar att gå direkt till källan så att säga. Jag skulle dock poängtera i skolan att jag själv förväntar mig att bli informerad om det är mitt barn som inte visar respekt-så att jag kan ta i det hemma också.

Tycker jag att det allmänt är för dåliga arbetsförhållanden och att värdegrunden inte följs, tar jag det med läare OCH rektor, för det som du beskriver är utan tvekan kränkande behandling och det hindrar dessutom att barnen kan arbeta så att de klarar sina mål. Dags att sätta ner foten rejält Flamman! Tala bara om hur det från och med nu kommer att stegvis skötas från din sida och vad du förväntar dig från deras. Så får de ta sig samman och styra upp sin verksamhet.

Apropå trean, så är min erfarenhet att det just i lågstadiet är väldigt mycket arbete med just de här sakerna, för att man ska kunna få det lugnt och trivsamt framöver. Det måste liksom göras under de yngsta åren, för att inte spåra ur totalt.

Det är en leksak som heter Beyblades och ungarna säger nog ofta "blej blej" för att det är svårt att uttala. Min son sa : "Mamma, ja ÖÖÖnta mej bä-bjätt"

När jag stod i leksaksaffären sa jag "Ursäkta, men kan ni möjligen hjälpa mig att räkna ut vad i helskotta det där bä-bjätt som han önskar sig är för något. De fattade precis!

Flamman jag kan inte annat göra än stämma in i kör efter Blommans två inlägg!
Jag gjorde i princip samma sak när det i trean var mycket friktion mellan en av de andra tjejerna i klassen.
Gick i en rasande fart när dem insåg att jag menade allvar och inte hade för avsikt att nöja mig med att "gnälla" på lärarna. Är själv ganska trött på att höra från lärare att barnen måste få komma till insikt eller få en chans till. Alla barn behöver hjälp och vägledning i olika mängd för att knäcka dem olika koderna som finns i samhället. 

Min dotter är ganska så kavat och verbalt utvecklad och dessutom rejält stark av allt sportande. Killarna i klassen vet att om dem inte kör rent spel eller ignorera när dottern säger nej så får dem sig en rejäll känga både verbalt och fysikst om det kniper. Efter tre barn har jag insett att det finns stunder när enda utvägen är att slå tillbaka. Viktigt dock att ha dem samtalen med barnen om vad som är rätt och fel och hur dem kanske hade kunnat lösa det annorlunda. En stark vinnare om man vill undvika att tjafs blir konflikt är att lära barnet överväga om det är värt det och om inte - bara gå där ifrån. Svårt, men när det funkar så är det ett superbra verktyg.
 

Visste ni att pepparkakor faktiskt åts förr för att hjälpa trög mage bl.a.?
Var nog aldrig tänkt att ätas i stora mängder.  

Idag har jag haft min första nuärdetsåjobbigtattjagbörjargråtastund sedan jag började med (den där satans) matten. Jag hann till sidan 58.

Alltså, det är SÅ jobbigt att kännna att allt bara snörper ihop sig i bröstet och halsen och tårarna väller upp utan att man vill det och man får kämpa allt man kan att bara hålla ihop sin vuxna person så pass att man inte verkligen bryter ihop. Andra stadier av sammanbrottet är att man vill slå till någon.

Jättemoget och sansat. Man känner sig verkligen vuxen och som rätt person att hjälpa sin somn att ta sig samman och kämpa på med motiga saker. Man känner sig också verkligen som någon som har något att komma med här i livet.

Usch!

Det måste ju vara någon slags flashback av jobbiga erfarenheter-för jag KAN bara inte vara en så patetisk person att jag inte klarar av lite motstånd utan att gråten kommer farandes. Isåfall måste jag ju skämmas.

Ska precis köra från jobbet och hinner inte skriva, men jag ser att Blommis behöver en kram!

Kraaaaaaaaaam, fina du! Det ÄR okej att bryta ihop och komma igen, det är både moget, sansat och välbehövligt ibland. Kram på dig!

JAG KOM PÅ HUR MAN SKULLE TÄNKA!!!!!

JIHA!