Operation Adventsstädning är inför uppstart. Jag ska ta mig an BERGET av kläder som finns på olika ställen i hela huset och börja med att städa igenom alla garderober så jag får fram sådant som ska vara framme, och bort det som inte ska vara kvar/framme. Efter det blir det kanske lite lättare att se ytorna som man egentligen ska städa. ja, givetvis efter att haplockat och sorterat en miljard pinaler, pryttlar och mojänger, sådana som borde ha en egen plats men på något märkligt vis alltid befinner sig någon helt annanstans. Och alla papper. de viktiga och de som ska slängas i en salig blandning. Det är dagar av sortering bara där...Dit fram kommer jag nog inte, men kanske blir det någorliunda avröjt, så vi kan ta fram det som ska lysa så det blir tindrande fönster (om än oputsade, det får vi se) till rätt dag det här året.
Jag har poängterat att under rådande omständigheter finns inga ursäkter för att inte få det gjort.
Å andra sidan har vi just avslutat en lång och fruktansvärt påfrestande diskussion om löften, förtroendekapital och att kunna lita på någons ord. Särskilt den man lever med.
Detta grundra sig i att jag var lovad att få hjälp med vinterdäcken tills igår. för igår skulle jag köra ungarna 20,6 mil enkel väg, dvs över 40 mil totalt. jag är ganska spak inför att ha andras barn i bilen och ville verkligen veta att jag var rustad för eventuell halka. Svaret på min förfrågan har varit Ja! Men när jag skulle åka igår-i dimma och halt väglag-var inga däck bytta. *besviken*
Jag anser att jag fick åka både besviken och rädd helt i onödan och att det är ett typiskt läge för ett "förlåt för att jag inte höll vad jag lovade". När reaktionen istället är att "då kanske jag skasluta ta på mig att köra om jag är så jäkla skräcksalgen" blir ju inte saken bättre. Alltså bli diskussionen lång och dubbel. Den innefattar därmed nämligen också faktorna tt det är en ännu större besvikelse när en som själv svikit ett löfte istället för att ta ansvaret för det, skyller ifrån sig och skuldbelägger någon annan.
Jag får nästan spelet av sådana där grejor, och nu är jag skittrött bara för det. Fast han har sagt förlåt nu. Men FAN vilken tid det tar att nå fram ibland. Och jag VET att det är tufft för honom med arbetslöshetn men jag tycker inte precis att det är någon promenad i parken själv, så jag tycker vi väl kan hjälpas åt att göra det så mysigt som möjligt. Och vara rädda om varandra. det är en bra ände att börja i att visa att man kan lita på varandra. Vem ska man annars lita på?
Bilkörningen blev förövrigt ett gräsligt minne. Vägen dit ick bar-det var inte så farligt halt och dimman lättade. Men hem! 20 mil mörkerkörning i fullständigt HÄLLregn. Det vräkte formligen ner och man såg ta mig tusan ingenting alls. Mötande lyktor på vad man hoppas är mötande vägbanan, röda baklyktor på bilen framför, som man hoppas är PÅ vägen.
Så mycket vatten på rutan att högsta fart på vinrutetorkarna inte förslår alls.
Så mycket vatten i luften av bilarna omkring och av fallande regn, att sikten är obefintlig och stundtals verkligen HELT borta.
Så mycket vatten på vägbanan att man stundtals känner bilen släppa greppet och man inser att man kör UPPE på vattnet.
Så trötta ögon att man sänker värmen i bilen för att vakna till. Så trötta armar och axlar att nacken skriker och ryggen bara vill gå av.
TACK Nådige Fader att Du hade barnen kär igår! Man kan precis lika gärna få läsa på nyheterna att "en tredjedels handbollslag omkom i svår olycka på väg hem från gårdagens match. Väglaget var mycket svårt och föräldern som körde tappde kontrollen över bilen. Alla fyra pojkarna, mellan 11 och 14 år omkom omedelbart. Kvinnan i 40-årsåldern har omfattande och livshotande skador"
Om det skulle hända, hoppas jag att jag själv skulle gå åt också, så man slapp försöka leva med skulden.
Men nu gick det bra. Och jag tycker inte jag är överdrivet orolig. Jag tycker jag medvetet försöker visa största möjliga omdöme inför något som faktiskt ÄR ett stort ansvar. Vilket borde kvalificera mig för ATT köra, snarare än att låta bli. Om man nu ska vara sån.
Men, nu ska jag ta itu med kläderna, annars sviker jag ju min egen överenskommelse.
